Att vilja mörda någon

Det låter som att du är psykiskt sjuk. Precis såhär förklarar massmördare sina tankar, ofta många år innan de gått till verket. Sök upp en psykolog att prata med. Det finns piller med bra verkan mot det mesta numera.

Låter som antisocial personlighetsstörning med psykopati, vad normala människor ser som sjukt (men ev. ej i lagens mening). Ett svart hål förklätt till människa.

Tack för ditt svar, det här kan jag relatera till.

Jag tror att man skulle kunna flyga under radarn rätt länge om man bara gav sig på slumpmässiga offer. För mig så är väl problemet att jag inte direkt har något intresse utav att skjuta och gräva ned någon random uteliggare. Visst, ibland kan man känna sig lockad att testa bara för att se om man kan. Men mina tilltänkta offer är främst som sagt oftast personliga, idioter som har gjort något emot mig. Det skapar endel problem i hur man skulle gå tillväga och ändå komma undan med det. Men jag tror mig ändå ha en hyfsat bra plan med goda möjligheter för att undgå misstankar.

Jag har lite sådär "oskyldigt" även kunnat träna på skyttet genom ett sk "sportintresse". Man vill ju inte missa när man väl skrider till verket. Tränat både skjutning och pilskytte men ska erkänna att jag aldrig riktigt kunnat välja mellan de två olika vapnen. Pilbåge känns mer tillfredsställande, men också mycket mer riskfyllt.

Det är inte så att det här är personer som jag bråkat med igår precis, utan det har börjat gå en 10 år sedan dom felade mig. Jag fattar att "normala" människor inte skulle se det här som något rimligt motiv idag och jag tänker därför att det kanske trots allt skulle kunna vara möjligt för mig att fullfölja det idag och ändå komma undan.

Det är väl valet utav plats och tid som för mig alltid har varit det svåraste i planeringen. Det är där man har störst chans att lämna spår så som jag ser det. Hur får man en person att infinna sig någonstans utan att lämna spår eller vittnen? Det är den stora frågan för mig!

Jag kan inte rakt ut påstå att du har fel. Jag har själv funderat över sådant här i perioder. Men jag är ingen läkare så jag kan givetvis inte heller ställa någon diagnos på mig själv. Vi har väl också alla ibland känt oss aningen psykotiska och velat mörda? Som jag förstått så är det steget mellan att underhålla tanken och själva aktionen som tydligast kan avgöra på vilken sida utav det psykiskatillståndet som vi befinner oss på. Och än sålänge så har jag inte gått ifrån tanke till handling.

Vad jag vet gällande min psykiska hälsa är att jag inte lider utav psykopati. Jag har inte alltid haft dessa tankar och jag har haft en stor förmåga till empati. Detta är något som med tiden har förändrats. Varför det här har förändrats vet jag inte, jag har som sagt inte upplevt några trauman i barndomen, vad jag kan minnas iallafall. Jag minns väldigt lite från mina 20 första år. Men från min omgivning så har jag trots det förstått att jag haft en bra barndom. Jag har däremot haft ett större problem med missbruk och ibland funderar man ju ifall man inte bränt de mer mänskliga delarna utav hjärnan med diverse substanser.

Då kanske det finns ett visst mått utav narcissism i mina tankegångar. Den här tanken är nämligen ,för mig, inte synonym med att "förstöra för mig själv". Det är snarare en sorts bekräftelse på att man verkligen lever och jag tror mig också vara "smartare" än omgivningen, tillräckligt smart för att inte åka fast för dådet. Jag inser också att de flesta som tänker såhär egentligen inte alls är smartare än omgivningen och så småningom kommer att åka fast. Jag fattar att jag själv förmodligen platsar i den kategorin men jag kan inte riktigt ta in det, jag lyckas trots det att övertyga mig själv om att jag ändå är undantaget, den som kan planera och utföra utan att åka fast. Sen är det ju såklart lättare i tanken där inget kan gå fel, när det väl utspelar sig i verkligheten så får man ta höjd för en mängd okända faktorer som kan gå fel.

Nej aldrig seriöst , skulle inte kunna leva med mig själv om jag tog en oskyldig människas liv. Men är det i självförsvar säg att någon "galning " jagar mig och försöker döda mig och jag dödar personen i självförsvar är det ju en annan sak.

Låter lättkränkt, att dom påverkat din "livsupplevelse", som orsak till att du vill mörda.
Och låter som du relativt nyligen läst Albert Camus Främlingen och kanske en gnutta filosofi.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Fr%C3%A4mlingen

Att man avstår från alla grova brott, så som mord, hänger i hög grad ihop med att man vet vad konsekvenserna är, och förstår hur dumt det är att sitta och vara överdrivet tuff på internet och tro att man skulle må bra av eller känna sig nöjd med att sitta länge i fängelse. Eller "veta" att man klarar av det på förhand. Idag med dubbelbeläggningar dessutom.

Vidare så avstår man för, att man värderar sitt eget liv och sin egen frihet, och för att ett mord(om man ska ha minsta chans att komma undan med det) kräver noggrann planering och mycket tid och jobb. Samt inte ger sinnesfrid.
Räcker med att ett vittne dyker upp där du inte anar det, och så är du körd.

Ingen tycker heller synd om någon som sitter inne för mord, och livet är ju helt slut när du hamnat i fängelse för mord.
Utom en del vrickade tanter som har barn sedan tidigare och skriver kärleksbrev till mördare. Dom tycker gärna synd om sådana mördare, kanske för att ingen annan vill ha dom.

Man kan bara ställa sig framför spegeln och fråga sig själv: Värderar jag mitt liv och mig själv? Är mord bästa vägen? Det finns oftast många vägar före tanken på just mord. Om man försöker använda hjärnan och dom medel som är lagliga. Mördar du någon, så lider personen sedan inte. Och du själv riskerar extrema konsekvenser.

Fängelser är inte heller en plats där du är skyddad från repressalier. Ta t.ex. sådana som mördat barn, dom råkar ofta illa ut. Det finns nog någon form av hierarki i fängelser, och personer som bara dödat någon för att dom känt sig kränkta, lär inte betraktas som hårda gangsters eller robin hood direkt. Det lär nog vara lättare för någon som verkligen är en hård gangster, att överleva i fängelse. Dom flesta idag är ju utnyttjade småpojkar/utförare.

Finns också folk som sitter många år, och sedan när dom väl kommer ut, är det någon uppretad anhörig eller kriminell fiende som gör slut på dom.

I fängelse spelar det ingen roll, om du haft tillgång till pistol, ute i det vanliga livet. Och där kan finnas väldigt jobbiga typer som du får stå ut med vare sig du vill eller inte, i många år. Då kan vi snacka om att din "livsupplevelse" kommer bli påverkad.

Varför skylta med att man är smartare än omgivningen? Om man nu verkligen är det. Låter som narcissism, ja. Behov av bekräftelse. MAO: Ej en hårding. Och kommer ej bli betraktad så på fängelset eller rättspsyk.

Nope

Tack för svar. Jo, jag tror inte att du är helt fel ute när du lyfter "narcissism". Det är något som jag själv har funderat på en hel del. Lättkränkt? Ja, kanske. Det handlar inte direkt om att någon har kollat snett på mig, utan snarare om personer som har slagit in min dörr, slagit och bundit mig för att sedan hålla mig under pistolhot mitt under pågående misshandel. Jag tror ändå att sådana situationer kommer att väcka ett hämnd behov även hos de mest friska människorna.

Men du lyfter poänger som jag helt enkelt inte förstår eller greppar. Om jag agerar så är det fullt möjligt att jag åker fast, även om jag tror mig vara tillräckligt smart för att undgå det ödet. Om jag åker fast så har du säkert rätt i att jag kommer ses som ytterligare en "loser" I fängelset. Grejen är att jag har svårt för att ta in det här scenariot. Där återkommer vi nog till ämnet "narcissism" , dvs jag är helt enkelt övertygad om att jag kan komma undan med detta, bara jag gör det snyggt nog. Jag tror inte att jag kommer kunna greppa möjligheten att så inte är fallet förrän jag väl sitter där inspärrad.

Ibland kan det vara svårt se klart på sig själv. Du har haft empati, låter som det tagit slut? Missbruk kan förändra hjärnan. Visst kan en misshandlad och förnedrad människa önska att förövaren ska drabbas av otur och elände. Men att känna sug efter att döda som en kick är psykopati.

Oj! Ja, det är inte att vara lättkränkt. Det är inte narcissism utan naturlig reaktion. Du kan nog ha ptsd.

Ett sätt att hämnas är att själv lyckas så bra i livet som det går. Gör så bra av ditt liv och din tid på jorden som det går. Ta kontakt med öppenpsyk och kolla om du kan få någon stadigvarande samtalskontakt.

Ja, jag har haft stor förmåga till empati tidigare men den förmågan verkar vara helt borta idag. Det som känns lite skumt är att jag fortfarande, delvis, kan relatera till den känslan i mina minnen. Jag minns särskilt hur jag verkligen led innerst inne en gång för många år sedan när bussen som jag åkte med råkade köra på en katt. Katten överlevde men var i väldigt dåligt skick. Alla på bussen, inklusive föraren stod som handlingsförlamade inför situationen och jag blev i slutändan tvungen att greppa ett brandverktyg (tänk slägga) ifrån bussen för att knacka ihjäl katten och befria den ifrån dess lidande. Det är ingen myt när folk säger att katter har 9 liv, det var inte enkelt att tysta den lilla stackaren och jag mår fortfarande dåligt när jag tänker tillbaka på den stunden. Där känner jag vad jag är övertygad om är empati. Jag känner det än idag när jag tänker tillbaka på det. Men jag känner det inte när jag idag upplever liknande händelser.

Det där minnet har varit som en brytpunkt i mitt liv. Jag kan fortfarande förstå och delvis känna känslan utav empati i minnet men jag upplever den inte i nuet. Hade jag ställts inför en liknande situation idag så hade det inte alls upplevts lika känslomässigt som det gjorde då, idag hade jag nog bara känt mig nöjd över att jag lyckats avsluta lidandet.