Är det etiskt att rädda extremt för tidigt födda barn?

Prenatal diagnostik och abort i ett rimligt skede är enligt mig en helt annan debatt. Jag ser inga större problem med det. Däremot att inte
Sade den vuxne att den hellre hade önskat att ha dött? För det är väl det som är alternativet. Downies ser avvikande ut, blir mobbade, har många sjukdomar och deras föräldrar har det också svårt. Om en Downie blir akut sjuk, skall man strunta i att vårda dem då? Så får de dö i frid istället för att utsättas för att leva.

Återigen tycker jag inte att brister i omvårdnaden och kommunalt stöd är ett argument för att låta barn dö. Barn som kanske kommer ha ett intressant och värdigt liv.

Det tycker inte jag, jag anser att principen skall vara binär. Nu är den inte det men jag har inga problem med att låta den lagstadgade principen styra. Notera att jag heller inte ser några problem med att överlåta beslutet till föräldrarna i ena fallet, även i de fall orsaken är t.ex. en diagnostiserad kromosomstörning som inte alls utgör något hinder för ett fullgott värdigt liv, men att man juridiskt och etiskt har en skyldighet gentemot barn som föds efter den lagstadgade gränsen för när ett foster senast får aborteras.

Den moraliska och etiska problematiken är dock exakt likadan i båda fallen - skall man ha rätten att bestämma över någon annans liv? Enligt min åsikt skall man inte det (och man behöver inte fördjupa sig i en diskussion om huruvida ett foster är ett liv och när det livet i så fall inleds).

Min erfarenhet är att den frågan ofta ställs utifrån betraktarens perspektiv snarare än den berörda individens, något som många gånger ställer saker på sitt huvud.

Jag blir glad när du poängterar att Sverige sticker ut. Vi gör just det, vid tillfällen man vill dra åt sig skämskudden.

Personligen vet jag inte vad jag ska tycka om för tidigt födda barn. Är det ett stort problem i vårt land?

Jag gjorde en snabb räkning om antalet aborter i Sverige, som landade i ungefär 350 stycken aborter per dag, 7 dagar i veckan, året om.

I det här landet där vi importerar analfabeter med slagord såsom "vi blir ju allt äldre".

Jag stöder kvinnans rätt till sin egen kropp.

Man frågar sig om det någonsin gjorts någon undersökning om vilka kvinnor som gör abort. Jag menar, det här med preventivmedel är väl känt för de flesta?

Är pillren för dyra, gummina för jobbigt att sätta på? Jag vet inte, men tycker att 350 stycken aborter per dag, i vårt "upplysta" land är påfallande många!

Vi vill ju ha fler barn i det här landet.

Jag förstår hur DU tänker, och på många sätt håller jag med. Men det finns en aspekt du verkar bortse från helt: det finns inte oändliga resurser. I en ideal värld är allt liv alltid lika mycket värt och det finns inga gränser för hur mycket som ska satsas för att rädda vartenda liv. Men detta är ju inte vår verkliga värld, där det t ex finns behandlingsbara sjukdomar som INTE behandlas i vårt land därför att det är alldeles för dyrt. Och när för tidigt födda med svåra handikapp växer upp får de inte alls så mycket hjälp som de skulle behöva. T ex i gårdagens program talade de om en liten pojke som krävde konstant bevakning under hela nätterna därför att han kunde dö, och ändå hade all hans assistans dragits in. Är detta pga ren ondska? Antagligen inte. Det finns MASSOR av behov i samhället, och betalar man mer för något så måste man dra ner på något annat, t ex annan livsviktig vård, eller antalet lärare i skolorna, eller antalet poliser, osv.

Det finns inte oändliga resurser och vi måste därför prioritera, dvs just det som kallas för ekonomi.

Är dessa stora satsningar på väldigt för tidigt födda barn verkligen det mest effektiva sättet att göra så mycket som möjligt för ALLT mänskligt liv? Dvs inkl alla med cancer, alla med neurologiska sjukdomar och handikapp, alla som skadas i trafikolyckor, osv? Det dör ju faktiskt folk som får vänta för länge på adekvat vård.

Jag förstår det ekonomiska argumentet. Det är det vettigaste argumentet hittills. Inget som alls togs upp i det förra uppdrag granskning-avsnittet förvisso. Resurser är ändliga. Det är mycket komplicerade frågor som kräver avancerade hälsoekonomiska analyser, och är inget jag känner att jag har tillräcklig kompetens för att säkert kunna bemöta.

Jag misstänker att hälsoekonomiska aspekter skulle tala för att det är gynnsamt att ge intensivvård åt extremt för tidigt födda. Orsaken är att de som överlever kommer ha en hög förväntad överlevnad och många år på sig att ackumulera kvalitetsjusterade levnadsår (QALYs). Även om de i snitt skulle ha 50% sämre livskvalitet än en fullgången kommer varje intervention att generera i snitt säkert 30 QALYs. Hur många QALYs får en 90 plussare som får en ny klaff för några hundra tusen? Två? Och det är något som görs rutinmässigt.

Oavsett min amatörmässiga beräkning är det en intressant fråga och är den som är mest viabel att diskutera rent etiskt.

Det har du en poäng i. Det är svåra avvägningar. Och inte blir det lättare av att t ex 90-plussaren kanske är en älskad morfars far med stor familj som bryr sig om honom. Det är inte bara potentiella framtida år som spelar roll, utan även alla år som man har levt, alla relationer som finns och allt man har gjort, samt det faktum att 90-plussaren ju har en förmåga att känna dödsångest som den för tidigt födda ju inte har.

Och det slutar ju inte där. Det finns vuxna gravt handikappade, sedan födseln eller sedan en allvarlig olycka som inte heller kan känna dödsångest, har den sortens relationer som vi andra har, eller har lyckats åstadkomma något i livet. Det finns något djupt olustigt och omänskligt i att värdera människoliv efter någon sorts förtjänst. Tankarna går lätt till Nazitysklands mord på speciellt mentalt handikappade.

Likafullt MÅSTE det ju prioriteras därför att resurserna är ändliga.

Nej, frågan är verkligen inte lätt. Dock tvivlar jag på att det är rätt svar att satsa på just barn som fötts vecka 22, som verkar göras bara som någon sorts tävling. Nu talas det t o m om att försöka rädda fr o m vecka 21, där ev överlevare skulle ha ännu större problem. Vad är det egentligen för sorts etik? Samtidigt är gränsen i andra länder ofta vecka 23 eller senare, och vi har ju inte ens en konsekvent policy i hela Sverige.

Jag tycker att om man föds, så har man rätt att få leva hela sitt liv. Men visst kan man hamna i ganska svåra lägen i sjukvården då förmågan att rädda livet ökat och man i princip kan hålla liv i människor som är grönsaker eller som behöver omvårdnad dygnet runt resten av sina liv.

När det gäller för tidigt födda barn så är väl svårt fortfarande veta om det blev svåra skador som gör människan gravt handikappad eller om det finns en chans till ett någorlunda normalt liv?

Man har råd att vara snäll när det inte är så många för tidigt födda barn och där finns gott om resurser att säkerställa att även denna människa med jobbiga problem får ett bra liv.

Men någonstans så kanske man når att rädda liv på alltför många som inte kunde leva förut, då kan det bli såpass olyckligt att deras liv blir ett enda långt helvete om inte resurserna räcker till. De kanske dör i unga åldrar efter att legat i en säng i sin egen skit i flera år och lidit svårt av smärtor utan att få hjälp.

Det jag försöker måla upp är att man måste balansera det. Jag har hört föräldrar som varit tacksamma att sjukvården räddat livet och hållit liv i deras barn, men det har också varit så att det tagit hela deras liv att ta hand om barnet och påverkar familjen jättemycket. Givetvis både positivt och negativt, men slutar det med skilsmässa och att de övriga barnen mår dåligt och känner föräldrarna inte har tid med dem så kanske det inte riktigt är värt det? Speciellt om en dör i unga åldrar, kanske i tonåren. Någonstans finns en acceptabel nivå hur det är att uppleva livet. Det är trots allt inte så roligt att kanske bli sängliggande eller sitta i en rullstol hela sitt liv och inte förstå vad som händer runtomkring en för att man är gravt förståndshandikappad.

Ändå någonstans där så vittnar de flesta om att bara de får kontakt med en så finns där livsglädje och vilja att leva, även om det i många fall då slutar med just självmord efter mycket om och men, kanske med mycket fysiskt och psykiskt lidande som inte mediciner och sjukvård kunnat hjälpa med.

Så absolut, någonstans måste man faktiskt fundera på om man verkligen ska rädda livet på ett barn som är fött alldeles för tidigt. Man kan bara försöka att även öka kunskaperna så att man ser vilket liv barnet kommer att få och bedöma om samhället/familjen har resurser, ekonomi och ork att se till att barnet ändå får hjälp i sitt lidande.

Det är mycket som kan gå fel vid födseln, både mamman och barnets liv kan försämras om något går fel. Detta gäller alla födslar, inte bara de för tidigt födda. En vanlig orsak till hjärnskador är syrebrist vid födseln, i många fall kanske det inte ens märks och man ses som normal, men i andra fall så blir det så grava skador att hela livet blir helt annorlunda.

Jag håller med om att det är mycket svåra avvägningar. Och sättet det görs på nu är helt vansinnigt, att vissa kliniker gör si medan andra gör så. Samma principer borde gälla i hela Sverige, vi måste vara konsekventa.

Exakt dina associationer med nazi-Tyskland känner jag också. När man talar om att man inte borde rädda dem för att de blir handikappade och att de är en för stor börda för sina föräldrar ligger man ganska nära Eichmann-skimrande tankegods. De enda viktiga frågorna borde vara: 1) gynnas barnet mest av att överleva eller dö, och 2) är det samhällsekonomiskt försvarbart?

Jag ser det inte som ett problem att man förbättrar vården ännu mer och kan rädda barn även födda i vecka 21, förutsatt att det görs inom ramen för noggrant designade studier och att långtidsprognosen följs upp hos barnen.