Är det etiskt att rädda extremt för tidigt födda barn?

Ikväll har Uppdrag Granskning en uppföljning om detta svåra ämne.

Det jag tycker ffa skaver är att samhällets olika delar inte är i fas med varandra om detta. När barn födda redan i vecka 22 räddas med enorma resurser t o m utan föräldrarnas godkännande, så kan man tycka att samhället därmed bör ha tagit på sig ett ansvar även för hur det går sen. Men så är det inte. I programmet visar de t ex en ung ensamstående mamma med en enormt tuff situation med ett barn med stora behov, vars assistans helt dras in. Hur kan det öht gå till på detta sätt? ALLA barn som överlever att ha fötts så tidigt har mer eller mindre grava handikapp.

Förresten, är inte detta mer en fråga för filosofi än för medicin?

Att vi behandlar dem olika är inte konstigt. Det är bara att ta följande tankeexperiment så ser du det.

Det brinner i ett hus. Situationen är kritisk, och det är stora risker för den brandman som skulle få för sig att gå in. Där inne finns ett tioårigt barn. Bör brandmannen riskera sitt liv i den här situationen?

Betänk sedan samma situation, men istället för ett tioårigt barn så är det ett provrör med en befruktad äggcell. Påverkar detta hur mycket risker du tycker brandmannen borde ta för att rädda livet?

Man kan naturligtvis förenkla det hela till att bara handla om att du måste trycka på en knapp och välja om barnet eller den befruktade äggcellen ska dö. De absolut flesta skulle ha noll problem att välja, och de skulle välja att rädda det tioåriga barnet framför en befruktad äggcell. Men vi kan twista till det hela lite. Säg att du måste välja mellan ett tioårigt barn och fem befruktade äggceller. Hur gör du då? Om du, liksom jag, inte har några problem att välja att det tioåriga barnet ska få leva så kan vi öka på det hela till tusen befruktade äggceller. Även här skulle jag ha noll problem att offra alla dem för att slippa döda ett tioårigt barn.


Jag instämmer totalt i detta. Den som vill rädda ett barn i vecka 22 ska också vara beredd att ta hand om det.

Jag tycker inte liknelsen håller, eftersom ett nyfött barn är något helt annat än en befruktad äggcell, både medicinskt och moraliskt. Om man måste ha en liknelse skulle den istället kunna vara: ett barn får hjärncancer. Opererar man bort tumören har barnet en god chans att bli botad. Det finns dock en risk att barnet dör ändå, och också en risk att barnet får handikapp. Gör man inget dör barnet.

Bör barnet opereras? Alla normalfuntade personer svarar ja på detta. Så varför skulle inte ett nyfött potentiellt livsdugligt barn räddas?

Exakt min poäng. Och värdet på ett alldeles för tidigt fött barn befinner sig någonstans emellan ett barn som fötts rätt tid och en befruktad äggcell. Och någonstans emellan den befruktade äggcellen och ett barn som fötts i vecka 24 hittar vi foster i vecka 12.

Enligt din moraliska kompass. Jag förstår hur du tänker, men blir oroad över vad det implicerar: att vissa människoliv är mindre värda än andra beroende på ålder, hälsostatus eller funktionsnivå. Är en nyfödd fullt gången värd mer eller mindre än en 10-åring jämfört med en 40-åring jämfört med en 100-åring?

I svensk sjukvård gäller principen att alla liv har samma värde. Insatser bedöms utifrån nytta, inte människovärde. Ett för tidigt fött barn bör få vård om det finns en rimlig chans till överlevnad med acceptabel livskvalitet. Därför förstår jag inte varför vissa ser det som särbehandling, det handlar om att rädda liv, som vi gör på andra håll i vården.

Så jag återvänder gärna till mitt exempel: ett barn med hjärncancer. Ska vi operera trots risken för komplikationer och funktionsnedsättning? Självklart. För att barnet är ett liv. Det är samma princip jag tycker borde gälla för prematura barn.

ALLA barn som fötts i vecka 22 får problem, svårigheter och diagnoser i varierande grad. En nu vuxen som var för tidigt född sa till UG att livet varit en livslång kamp. Och det gäller nog även föräldrarna till dessa barn.

Många, men inte alla, får någon sorts problem. Nu var det ett tag sedan programmet gick, men de hade som exempel med en kille som verkade vara som vem som helst. Vare sig han själv eller hans föräldrar hade märkt något avvikande. De hade med en tjej som hade haft bekymmer hela livet, och som nu hade ett jobb på en bensinmack och pojkvän samt en pojke med stora svårigheter.

Även killen med den mest påverkade livskvaliteten såg, utifrån det de visade, att ha en acceptabel livskvalitet. Jag anser att det inte är rimligt att vi låter alla barn dö för att några kommer få svårigheter.

Barn som haft cancer kan också få svårigheter i livet. Finns det någon som tycker vi skall lägga ned barncancervården?

Du har ju redan accepterat att olika liv är olika mycket värda i och med att du säger att den befruktade äggcellen är värd mindre än ett nyfött barn. Och jag antar att du placerar ett foster på tolv veckor högre än en befruktad äggcell och lägre än ett nyfött barn?

Personligen har jag faktiskt inga större problem med sådana värderingar för min egen del. Jag skulle definitivt sätta 10-åringen och 40-åringen före den nyfödda och 100-åringen. För övrigt är det lite si och så med det där med att allt liv har samma värde inom vården när man ser hur det fungerar i praktiken.

Dessutom blir den frågan ofta ganska trivial när det kommer till operationer där det bara är en fråga om pengar. Värre blir det när det handlar om organdonationer som är en kraftigt begränsad resurs. Skulle du vilja att en 100-åring får ett nytt hjärta istället för en 10-åring bara för att 100-åringen "stod före på listan"?

Och jag tycker liksom du att man ska operera ett barn med hjärncancer. Däremot tycker jag motivationen försvinner mer och mer ju närmare födseln det är, och ännu mer om det handlar om alldeles för tidigt födda barn.

Du säger att en befruktad äggcell är något helt annat än ett nyfött barn medicinskt och moraliskt. När sker övergången? Hur lång tid tar den?

En till fundering som jag inte har något jättebra svar på direkt. En anledning till att vi gör dessa bedömningar för jättesmå barn är för att de inte har någon möjlighet att uttrycka sin egen vilja. Implicerar det en skyldighet att försöka få dem att överleva så länge att de kan visa sin egen vilja? Eller implicerar det kanske en skyldighet att försöka göra det bästa av situationen, även om det innebär att döda?

I dagens UG konstaterades att ALLA får problem i framtiden. Deras hjärnor ser ut på ett annat sett och det är inget som växer bort.

Det finns så klart inget enkelt svar på när ett liv blir ett liv. Någonstans sker det så klart. För mig går gränsen när barnet har en chans att överleva utanför livmodern. Har barnet väl uppnått den gränsen är det ett fullvärdigt liv. Ett foster på 12 veckor är inte ett liv och är i min värld inte mer värt än en befruktad cell.

Det är ett sidospår i debatten, men gradering av människoliv blir mycket svårt i praktiken. 1-åring vs 5-åring, sjuk 20-åring vs frisk 50-åring osv. Man hamnar lätt i knipa med sådant tänkande.

Vad gäller hjärttransplantationer är det än mer komplext och det finns många fler etiska överväganden. Vem har störst medicinskt behov? Vem har störst nytta av transplantatet (tips: 100-åringen dör på op-bordet)? Osv.

Däremot är det intressant att du anser att värdet av en cancerbehandling är avhängigt åldern på barnet. Den åsikten ligger inte i linje med sjukvårdens. Därmed inte sagt att du har fel, men din åsikt avviker från praxis.
Har inte sett dagens. Dock undrar man hur det gick för pojken i deras förra avsnitt. Och bara för att de får problem betyder det inte att de inte har rätt att existera. Människor med ADHD, synfel eller astma har också problem, får de inte existera?

En liknande problematik uppstår när man med fosterdiagnostik påvisar kromosomstörningar, t.ex. Downs Syndrom. I många länder aborteras nästan 100% av dessa foster bort. Abort eller inte? Inte om du frågar mig, och jag har samma tvärsäkra åsikt om att till varje pris rädda för tidigt födda barn om det går.

Som den nu vuxne för tidigt födda sa: en livslång kamp.

Det är alltså inte som astma, adhd eller synfel. Pojken på 6 år kan inte gå, prata eller äta själv. 3 diagnoser har tillkommit senaste året. Barnen ser avvikande ut och blir mobbade i skolan. Föräldrarna bränner ut sig för det finns inga resurser. Nekad assistans. Och någonstans gnager frågan: varför valde jag det här livet åt mitt barn?