Finns det någon Svensk humor som kan mäta sig med Engelsk 70-90 tals humor?

Jämföra är väl dumt och vad som är humor är ju personligt.
Jag gillar en del brittisk humor men inte all.
Saknar Rally, om vi ska prata svensk humor.

Det är klart att det är gubbarna som gör bort sig. Men det blir väl inte så jäkla mycket roligare för det? Man vet ju exakt vad som kommer och vad allt går ut på redan från början. Det är bara spel med stereotyper, d.v.s. buskis.

Det betyder inte att jag inte uppskattar bra slapstick. Både Gösta Ekmans Herr Papphammar och (nästan-)barnprogrammet Tårtan tycker jag är utmärkta exempel på när det funkar. Till skillnad från Benny Hill överraskar de.

Bra påminnelse! (Jag såg honom live på 90-talet, och han var lika rolig då.) (Edit: även om han inte kunde slå någon enhandsvolt med en tegelsten längre ) Visserligen skrev han inte särskilt mycket av sitt eget material, det mesta får man ge Povel credit för, men framförandet och tajmingen (och Lule-satsmelodin) var klockrena! Ingen annan hade gjort det lika bra.

Ja, jag får väl bara helt enkelt inte ut något av att skratta åt folk, vare sig i verkligheten eller i fiktion. Det blir ju bara en sorts lyteskomik, och det är inget jag går igång på.

Är Solsidan verkligen det bästa exempel du har på svensk humor du uppskattar?

Stefan och Krister låg väl på den nivån.

Stefan och Krister är så uruselt och borde inte kallas för humor.

Jag kommer med två förslag som är före min tid.

"Ridåöverhalningen" tagen ur Beppe Wolgers revy "Vi älskar er" 1967. Med Beppe Wolgers och Lars Ekborg."
https://www.youtube.com/watch?v=2dghiCibYvQ
Notera att det var på den tiden när publiken fick sitta och röka i studion på SVT (Sveriges Radio då).

En annan. Monolog av Lars Ekborg (Beppe Wolgers).

Bunta ihop dom
https://www.youtube.com/watch?v=3HYrE32taAA

Den är allt annat än PK och hade nog inte sänts på TV idag.

Edit: Jag läste trådstarten igen. Mina förslag är från sent 60-tal. Tillräckligt nära. DS

Det är ändå många som har försökt något liknande, men de har inte blivit lika roliga som Benny Hill för det. Så SÅ enkelt är det inte. Det närmaste jag kommer på i svensk väg är Nils Poppe...

Tårtan var ju också dumt och bisarrt (precis som Monthy Pyton). Och Pappahammar var också rätt dumt.



Det är stor skillnad mellan att skratta åt komiker som VILL bli skrattade åt, och att skratta åt någon man känner IRL som absolut inte vill det.

Jag måste erkänna att jag har sett väldigt lite svensk humor, jag tittar mest på engelskt/amerikanskt/tyskt och på senare tid turkiskt. Kvarteret Skatan minns jag dock också som rätt bra - på samma sätt som Solsidan: man kunde känna igen sig. Som t.ex. sketchen där invandraren ska lära sig hur man gör i Sverige: man går inte ut i trappuppgången när någon annan är där, utan väntar tills grannen har gått in i sin lägenhet/ut ur huset. Så man slipper hälsa! SÅ träffsäkert!

Svensson Svensson var också rätt kul - av samma skäl: man kunde känna igen situationer från sitt eget familjeliv. Och det var också väldigt typiskt svenskt. Pappan i familjen som ville titta på Kalle Anke och Scooby Doo på julen t.ex., för att han hade gjort det som barn, typ. Enda gången man kunde se tecknad film på TV i hans generation, så det blev så stort att det satt i långt upp i vuxen ålder. Barnen, däremot, var inte intresserade. Precis som min exman och mina barn, samma diskussioner vareviga jul!

Ett exempel på en annan kul komiker är Adel Emam (arab, egyptier tror jag). Hans paradroll - som t.ex. i "Ambassaden i byggnaden" - är att han är den här korte och på en stillbild rätt oansenlige mannen. Men han har en sådan charm att han får alla tjejerna ändå, och han tar hem den ena långa och modellsnygga unga kvinnan efter den andre, medan väktarna i byggnaden inte fattar något och blir mer och mer avundsjuka! Även skämt som anspelar på att araber alltid ses som potentiella terrorister på flygplan, t.ex.. Som sagt: saker som man kan känna igen, verklighetsförankrad humor - det gillar jag. Inget bisarrt.

https://www.imdb.com/title/tt0477470/

Fleksnes (norrmannen) var kul också. Samma där - man kunde tänka att "just så där är min arbetskamrat/min granne/farbror Gunnar"! Det kan man inte tänka om karaktärerna i Monthy Pyton, det är så dumt så det finns inte på riktigt.

Jo, jag lurade på att ta upp honom också. Framför allt hans friluftsteaterpjäser med Eva Rydberg som ständig leading lady. Också vanvettigt förutsägbart.


Bisarrt, ja (vilket jag uppskattar). Riktigt vad du menar med "dumt" fattar jag inte. För det är ju inte dumt = ointelligent.


Visst. Men någon man inte känner IRL men som finns IRL, då? Och det är ju inte komikern man skrattar åt, utan den typ han/hon ska föreställa.


Jo, jag fick en känsla av det. Och det var just därför jag undrade om du kunde anföra något exempel på en Lorry-grej du ogillade, och varför.



Det är nog här rågången mellan oss går. Jag vill absolut inte känna igen mig, eller situationer jag har varit med om, om jag ska kunna uppfatta något som humoristiskt. Det jag har upplevt är tillräckligt plågsamt för att jag aldrig ska vilja se det återgivet i fiktiv form. Jag behöver inte mer av den varan, utan något helt annat, som jag aldrig skulle ha en chans/risk att uppleva i verkligheten.

Du måste ju rimligtvis också kunna förutsäga en hel del skämt i Solsidan/Svensson/Benny Hill etc, men ... du är nöjd med det upplägget?

Yrrol är väl icke så pk idag heller. Det finns nazzar, zigenare, negrer, blinda osv. Vissa har blivit riktiga klassiker dessutom!

Det var som fan! Med risk för OT-anmälningar undrar jag om du har något särskilt därifrån du vill tipsa om. Turkar är ju annars inte främst kända för sin humor.

Adel Imam (ja, egyptier) har jag faktiskt råkat på tidigare, men bara när han har spelat seriösa roller. (I The Yacoubian Building gör han jävligt bra ifrån sig.)