Jag har haft två längre förhållanden i mitt liv. Cirka tio år var.
Och av erfarenhet vet jag nu att vissa saker får man bara finna sig i. Till exempel vet jag nu att ”Sarah på spinningen har så otroligt glansigt hår!!” Och vet du varför!?
Jo för Sarah använder inte Schampo. Sarah säger att ”håret börjar rengöra sig själv efter ett tag om man bara slutar att tvätta det med schampo” Istället kan man med fördel använda sig av mirakelmedlet ättika! Vilket har fått mig i åratal att idka samlag med vad som väl skulle kunnat vara en talande smörgåsgurka.
Detta har inte bara hänt i mitt första äktenskap utan även i det andra!
Men det är okej jag köper det!
Jag har varit vegetarian i hela mitt vuxna liv pågrund utav kvinnlig fägring. Inga problem. Jag har även ätit nån jävla stenåldersdiet minus kött i ett halvår för att hålla husefriden. Jag har periodvis inte ätit gluten eller druckit mjölk pågrund utav våran ”gemensamma laktosintolerans”.
Det här är helt i sin ordning och jag accepterar den här lotten i livet fullt ut!
Jag har också pluggat kartkunskap, lärt mig baka torra, norrländska tunnbröd, lärt mig virka och bete mig allmänt nedtonat för att kunna imponera på svärföräldrar!
Fortfarande.. jag klagar inte!!!
Men..
Båda mina äktenskap klädde sig helt annorlunda när vi träffades jämfört med senare i förhållandet. När vi träffades körde båda med snyggt, tight sittandes jeans och T-shirt. Gärna med något bandtryck på tröjan. Detta varvades ibland med en top och på sommaren med klänning, alternativt kjol, knästrumpor och sneakers. Så stilen skulle väl kunna sammanställas som lätt ”alternativ” indiebeklädnad. Och jag älskar den stilen!
Här tar mina två föredetta äktenskap helt två olika vägar framåt. Men likt förbannat ändå samma.
Min första fru började av nån jävla anledning att klä sig ”amish-aktigt” ni vet den där svartvita stilen med nåt huckleliknande skit på huvudet ibland.
Den delen var ganska kul på nåt vrickat sätt tills hon började med sin ”ful-amish-stil”. Det var samma stil fast uppblandat med extremt stora 80-tals-axelvaddar och pastellfärger. Det fanns ingenting som höll ihop den här stilen! Detta höll i sig ända tills skilsmässan.
Min andra fru fick plötsligt för sig att byta de snyggt sittande jeansen mot de högmidjade ”mom-pantsen” och nån hipster-tantstil. Va i helvete!?
Röven såg helt plötsligt ut som en extremt ledsen, jeansbeklädd, hängpung. Och här vet jag att fler där ute känner exakt likadant!
Men det stannade inte där. Snart därefter kom ”kakiliknande” byxor med extremt hög midja. Så hög att det såg parodiskt ut! Tänk er hej hej med farbror Frej fast mycket högre!
Men även här fanns tillräckligt mycket kärlek i min kropp för att bortse från den vandrande tragedin.
Dock dog mitt inre när hon dök upp i en väst som var stickad i ryggen, mocka därfram och en mintgrön ”spets” i fluff som gick längs dragkedjan på framsidan upp mot halsen för att mötas i nacken.
Vad i hela helvetet!? Detta blev hennes favorit.
Här sätter jag ner foten! Du får fan inte ändra din klädstil hur mycket som helst när du väl är ihop med någon som älskar dig så djupt att dom accepterar vad du än tar dig för! Det är ren ondska.
Självklart både får och ska du experimentera med din stil i dina tonår! Det är normalt.
Men när du har fyllt 25 så ska du fan ha hittat, ungefärligt, den stil du är bekväm med.
Jag anser att en 180-gradig förflyttning i klädstil inte är okej i vuxen ålder.
Jag tycker vi kan komma överens om en cirka 15-graders förflyttning i stilmässig förändring efter 25 års ålder per år.
Vilket skulle betyda att en indietjej skulle antingen skulle kunna ta några få goth-attribut för att spicy till det eller röra sig 15 grader åt andra hållet. Vilket skulle kunna betyda en höjning av jeansmidjan med ett par centimeter per år! Men inte att dra på sig ett par byxor som tar med sig hela Fiffi till yttre kosmos från en dag till en annan!
Känner någon igen sig? Hur tacklade ni det?
För jag tog upp ”amish-problematiken” med min första fru.. och tro mig. Ett sånt generalfel gör man bara en gång!
Så rak kommunikation är INTE svarat den här gången!!
Hur gör man när den man älskar gräver ner sig i ett hål av illasittande jeans och axelvaddar?
Är detta bara ett förstadie till klimakteriet och kortklippt hår? Man får bara bita sig i tungan och acceptera? Eller finns det en rimlig väg framåt?
Snälla hjälp mig.
Och av erfarenhet vet jag nu att vissa saker får man bara finna sig i. Till exempel vet jag nu att ”Sarah på spinningen har så otroligt glansigt hår!!” Och vet du varför!?
Jo för Sarah använder inte Schampo. Sarah säger att ”håret börjar rengöra sig själv efter ett tag om man bara slutar att tvätta det med schampo” Istället kan man med fördel använda sig av mirakelmedlet ättika! Vilket har fått mig i åratal att idka samlag med vad som väl skulle kunnat vara en talande smörgåsgurka.
Detta har inte bara hänt i mitt första äktenskap utan även i det andra!
Men det är okej jag köper det!
Jag har varit vegetarian i hela mitt vuxna liv pågrund utav kvinnlig fägring. Inga problem. Jag har även ätit nån jävla stenåldersdiet minus kött i ett halvår för att hålla husefriden. Jag har periodvis inte ätit gluten eller druckit mjölk pågrund utav våran ”gemensamma laktosintolerans”.
Det här är helt i sin ordning och jag accepterar den här lotten i livet fullt ut!
Jag har också pluggat kartkunskap, lärt mig baka torra, norrländska tunnbröd, lärt mig virka och bete mig allmänt nedtonat för att kunna imponera på svärföräldrar!
Fortfarande.. jag klagar inte!!!
Men..
Båda mina äktenskap klädde sig helt annorlunda när vi träffades jämfört med senare i förhållandet. När vi träffades körde båda med snyggt, tight sittandes jeans och T-shirt. Gärna med något bandtryck på tröjan. Detta varvades ibland med en top och på sommaren med klänning, alternativt kjol, knästrumpor och sneakers. Så stilen skulle väl kunna sammanställas som lätt ”alternativ” indiebeklädnad. Och jag älskar den stilen!
Här tar mina två föredetta äktenskap helt två olika vägar framåt. Men likt förbannat ändå samma.
Min första fru började av nån jävla anledning att klä sig ”amish-aktigt” ni vet den där svartvita stilen med nåt huckleliknande skit på huvudet ibland.
Den delen var ganska kul på nåt vrickat sätt tills hon började med sin ”ful-amish-stil”. Det var samma stil fast uppblandat med extremt stora 80-tals-axelvaddar och pastellfärger. Det fanns ingenting som höll ihop den här stilen! Detta höll i sig ända tills skilsmässan.
Min andra fru fick plötsligt för sig att byta de snyggt sittande jeansen mot de högmidjade ”mom-pantsen” och nån hipster-tantstil. Va i helvete!?
Röven såg helt plötsligt ut som en extremt ledsen, jeansbeklädd, hängpung. Och här vet jag att fler där ute känner exakt likadant!
Men det stannade inte där. Snart därefter kom ”kakiliknande” byxor med extremt hög midja. Så hög att det såg parodiskt ut! Tänk er hej hej med farbror Frej fast mycket högre!
Men även här fanns tillräckligt mycket kärlek i min kropp för att bortse från den vandrande tragedin.
Dock dog mitt inre när hon dök upp i en väst som var stickad i ryggen, mocka därfram och en mintgrön ”spets” i fluff som gick längs dragkedjan på framsidan upp mot halsen för att mötas i nacken.
Vad i hela helvetet!? Detta blev hennes favorit.
Här sätter jag ner foten! Du får fan inte ändra din klädstil hur mycket som helst när du väl är ihop med någon som älskar dig så djupt att dom accepterar vad du än tar dig för! Det är ren ondska.
Självklart både får och ska du experimentera med din stil i dina tonår! Det är normalt.
Men när du har fyllt 25 så ska du fan ha hittat, ungefärligt, den stil du är bekväm med.
Jag anser att en 180-gradig förflyttning i klädstil inte är okej i vuxen ålder.
Jag tycker vi kan komma överens om en cirka 15-graders förflyttning i stilmässig förändring efter 25 års ålder per år.
Vilket skulle betyda att en indietjej skulle antingen skulle kunna ta några få goth-attribut för att spicy till det eller röra sig 15 grader åt andra hållet. Vilket skulle kunna betyda en höjning av jeansmidjan med ett par centimeter per år! Men inte att dra på sig ett par byxor som tar med sig hela Fiffi till yttre kosmos från en dag till en annan!
Känner någon igen sig? Hur tacklade ni det?
För jag tog upp ”amish-problematiken” med min första fru.. och tro mig. Ett sånt generalfel gör man bara en gång!
Så rak kommunikation är INTE svarat den här gången!!
Hur gör man när den man älskar gräver ner sig i ett hål av illasittande jeans och axelvaddar?
Är detta bara ett förstadie till klimakteriet och kortklippt hår? Man får bara bita sig i tungan och acceptera? Eller finns det en rimlig väg framåt?
Snälla hjälp mig.
