Vi lever i ett samhälle där polisen inte hinner utreda grova brott, där våldtäkter läggs ner och utredningstiderna är rekordlånga. Samtidigt lägger rättsväsendet stora resurser på saker som tidigare skulle ha betraktats som sociala övertramp, pinsamheter eller i värsta fall arbetsmiljöärenden.
Ett exempel: Micke Leijnegard, folkkär programledare, är nu åtalad för sexuellt ofredande efter att ha försökt pussa en kollega vid en blöt fest i samband med TV-inspelning. Händelsen skedde i september 2024. Enligt artiklar har polisen hållit flera förhör, tagit in vittnen, och ärendet går nu till tingsrätt. Artikeln nämner både sms, vittnesmål och ånger.
Min fråga är enkel:
Hur mycket resurser lägger polisen och rättsväsendet på såna här fall?
Två poliser vid varje förhör? Resor? Övertid? Är detta rimligt användande av skattepengar?
Detta gäller inte bara Leijnegard. Jag vet fler exempel där människor blivit åtalade för att ha skickat ett sms, ett brev, eller för att ha stått för nära en port. Fall där den juridiska definitionen säger “brott”, men där själva innehållet knappast är något samhällshot.
Är det rätt väg att gå? Bör man dra en gräns för vad som är
brottsbekämpning och vad som är
sociala missförstånd?
Jag är nyfiken på hur Flashback ser på det här. Och nej, jag försvarar inte ofredanden – men jag ifrågasätter hur systemet väljer sina strider.
Micke Leijnegards gränslösa beteende – åtalad och försvarad