Hur orkar ni med alldeles för många bollar i luften?

Vad är det som inte funkar? Vet du inte vad du ska säga, eller vågar du inte prata med nya människor?

Hej, käraste flashbackare!

Jag är 18år och håller för närvarande på att fullfölja mitt andra år på gymnasiet. Jag upplever just nu skolan som väldigt påfrestande, jag lider av mycket prestationsångest som ytterligare förvärrar saken.

Jag vet att livet blir värre och att jag egentligen har det ganska lugnt jämför med vad som komma skall, å andra sidan skulle jag anta att man lär sig att hantera det. Jag har jättemånga prov just nu inklusive nyavklarade nationella prov i matematik och engelska. Jag siktar på "A" i majoriteten av alla kurser som avhandlas, med undantag för ett fåtal kurser där jag siktar lite lägre.

Jag förutsätter att de flesta som använder flashback är av den äldre generationen och därför genomgått mer stress än vad jag har under mina levnadsår -- hur har ni hanterat det?

Det skall tilläggas att jag vet att jag har högt ställda krav på mig själv, de utbildningarna som jag vill komma in på kräver höga resultat. Varje gång jag misslyckas känner jag stark ångest, vilket ingen i min närhet bekriper och ger mig oförtjänt beröm -- jag hatar det.

Jag har också märkt att mina somatiska värden är påtagligt förändrade vilket jag härleder till stressen som jag upplever. Min puls brukade ligga runt 60 med ett blodtryck på 140/72, nu är pulsen runt 90 och blodtrycket 141/82. Jag mäter det regelbundet med lika lång vila innan.

Är det jag upplever adekvat för min situation eller är det jag som är känslig?

Hej, käraste flashbackare!

Jag är 18år och håller för närvarande på att fullfölja mitt andra år på gymnasiet. Jag upplever just nu skolan som väldigt påfrestande, jag lider av mycket prestationsångest som ytterligare förvärrar saken.

Jag vet att livet blir värre och att jag egentligen har det ganska lugnt jämför med vad som komma skall, å andra sidan skulle jag anta att man lär sig att hantera det. Jag har jättemånga prov just nu inklusive nyavklarade nationella prov i matematik och engelska. Jag siktar på "A" i majoriteten av alla kurser som avhandlas, med undantag för ett fåtal kurser där jag siktar lite lägre.

Jag förutsätter att de flesta som använder flashback är av den äldre generationen och därför genomgått mer stress än vad jag har under mina levnadsår -- hur har ni hanterat det?

Det skall tilläggas att jag vet att jag har högt ställda krav på mig själv, de utbildningarna som jag vill komma in på kräver höga resultat. Varje gång jag misslyckas känner jag stark ångest, vilket ingen i min närhet bekriper och ger mig oförtjänt beröm -- jag hatar det.

Jag har också märkt att mina somatiska värden är påtagligt förändrade vilket jag härleder till stressen som jag upplever. Min puls brukade ligga runt 60 med ett blodtryck på 140/72, nu är pulsen runt 90 och blodtrycket 141/82. Jag mäter det regelbundet med lika lång vila innan.

Är det jag upplever adekvat för min situation eller är det jag som är känslig?

Din belastning är relativt stor din fas i livet. Om du har någorlunda halvstora ambitioner för livet kommer din belastning öka betydligt. Till viss del kommer du kunna kompensera genom att bli effektivare och stresståligare. Men alla har en övre gräns, och de flesta kommer se sin ökade belastning ta sig uttryck i form av stressrelaterade sjukdomar, försummad hälsa, försummade relationer till partner och senare barn, eventuell skilsmässa, försummat underhåll av fastigheter, fordon etc. En del av ambitionerna kommer aldrig infrias pga förändrad omvärd, orealistiska planer osv vilket kommer rendera i ytterligare stress men även bitterhet då du kommer ha gjort uppoffringar och val som aldrig bar den frukten du hoppats.
Så ser livet ut framför dig.

Jag vet att livet blir värre och att jag egentligen har det ganska lugnt jämför med vad som komma skall, å andra sidan skulle jag anta att man lär sig att hantera det.