Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Recension: *Rättvisan blev en fars* – ett dokument över ett systemfel

Boken "Rättvisan blev en fars" är en både sårbar och skoningslöst systemkritisk bok. Det är inte en offerberättelse i traditionell mening – snarare ett försök att rekonstruera en sanning som gått förlorad i ett rättssystem där känslor, ideologi och försiktighetsprinciper tillåtits tränga undan bevis och rättssäkerhet.

Författaren Håkan beskriver hur han i två separata relationer, med tre döttrar, successivt förlorar allt: kontakten med barnen, sin frihet och till sist sitt namn. Men han gör det utan att gömma sig bakom självömkan. Tvärtom erkänner han sina misstag – relationsmässiga, psykologiska, kommunikativa – men hävdar också, med stöd i domar och dokument, att det rättsliga maskineriet började utgå från oro, inte fakta.

Bokens styrka är att den skildrar hur en pappa kan omvandlas till misstänkt – inte genom våld eller övergrepp, utan genom separation, misstolkning och en partner som byter tolkning efter relationens slut. Författaren visar hur det som varit samtyckt (BDSM, emotionell dominans, sexuella gränsöverskridanden) i efterhand förvandlas till "normalisering av övergrepp" i domstolens språk. Han visar hur kontakt med barn tolkas som hot, hur socialtjänsten börjar misstänka snarare än utreda, och hur föräldraskapets värde snabbt faller när kön, känslor och systemets trygghetslogik får styra.

Bokens ton är lågmäld men kraftfull. Det är inte frågan om han varit perfekt – det är frågan om systemet prövade hans skuld rättvist. Det är här boken blir mer än ett personligt vittnesmål – den blir en bredare analys av hur svensk rätt kan förvandlas till moralteater när samhället skräms av avvikelse och när papparollen reduceras till potentiell risk.

Särskilt starkt är det avsnitt som rör tiden i fängelse. Håkans reflektioner över skam, identitet och förlust har en äkthet som är sällsynt. Han beskriver hur tystnaden runt barnen blev den verkliga livstidsdomen – och hur passivitet från myndigheter gjort den omöjlig att häva.

Sammantaget är *Rättvisan blev en fars* inte bara ett rop på rättvisa – det är en noggrann dissekering av hur rättsstaten kan svika inte bara en pappa, utan även de barn han inte längre får älska i det öppna. Det är en bok som inte kräver att läsaren håller med – men som med fakta, dokument och mänsklig värdighet tvingar oss att lyssna. Och det är mer än vad många domstolar, och medier, gjort.

Kråkan förlorade sin mänskliga värdighet när han sålde C till polarna och hotade henne med att ta bostad och barn ifrån henne.

Kråkan har inte makt över C längre och det är nog därför dessa sjuka och framförallt långa förljugna haranger skrivs här på FB när bitterkråkan ifrågasätts.

Be kråkan gå vidare med sitt liv och lämna brottsoffren ifred.

Egen utgiven bok där vem som helst efter betalning får en bok utgiven eller en bok utgiven av ett förlag som valt att ge ut den säger ganska mycket

Oj, men... När du skriver att "kråkan sålde C till polarna" eller "hotade att ta barn och bostad" framstår det tydligt att du inte utgår från domar, utan från berättelser som aldrig prövats eller styrkts juridiskt. Det är inte bevis – det är rätt enfaldig demonisering. Och det sker just när en bok vågar ifrågasätta det vi tagit för givet: att anklagelser alltid ska tros, oavsett grund.

I själva verket visar hovrättens dom att Håkan frikändes från grov våldtäkt, att teknisk bevisning saknades, och att det rättsliga stödet vilade på tolkningar av en tidigare samtyckt relation, inklusive hennes väl dokumenterade långvariga BDSM-intresse. Att kalla det "försäljning" eller "hot" är ett sätt att avhumanisera utan prövning. Rätten uttryckte också att det var svårt att bedöma avancerade BDSM-förhållanden och dessa tusentals sms.

Ditt förbittrade språk – ”kråkan”, ”bitter”, ”förljugna haranger” – är inte argument. Det är ett inbitet retoriskt knep för att underminera debatten, utan att ta i dess innehåll. Det säger mer om din ilska och inre känslokaos än om verkligheten. Och kanske bottnar ilskan i något annat: att boken tvingar oss att se att rättssystemet också kan skapa offer – även bland dem man ogillar.

Boken Rättvisan blev en fars är då inte ofelbar. Men den bjuder in till granskning, med domar, dokument, och reflektion. Den förtjänar att läsas – inte hånas. För barnens skull. Och för rättsstatens.

Är det bara jag som får vibbar av en annan populär flashback-tråd om en viss idrottslärare och gymfanatiker?

Nja, det var nog lite enkelt tänkt. Att en bok är egenutgiven säger inget om dess innehåll – men att du använder det som argument antyder något annat: att du vill avfärda innehållet utan att behöva bemöta det. Det är ett fult retoriskt knep: misstänkliggör formen när sakargument saknas. Och lite för vagt.

Vad vi däremot borde tala om är hur boken Han ägde mig gavs ut av ett kommersiellt förlag i nära samarbete med organisationer och aktörer vars existens, finansiering och synlighet gynnas av just den berättelsen: kvinnligt offer, manlig förövare, vänsterideologisk snedvridning och tolkning. Någon sorts snaskig exploatering av den sortens historier, och nog så överdrivet och skruvat för att sälja till en suckande nyfiken läsarkrets... Den boken backas inte främst av bevis – utan av ett tendensiöst vänsterintresse.

Boken Rättvisan blev en fars, däremot, är utgiven utan kommersiella eller politiska filter. Den innehåller domsutdrag, utskrifter, sakframställningar – material som går att granska. Självutgivning innebär inte mindre trovärdighet, utan mindre styrning. Det gör den intressant.

Så frågan är inte hur böckerna publicerats – utan vilka berättelser som tillåts dominera utan granskning. Och varför vissa röster får kampanjas fram av lystna kommersiella intressen, medan andra måste trycka själva för att överhuvudtaget bli hörda.

Har med kvaliten på verket inte det kommersiella , förlag har vissa kvalitetskrav på vad de vill ge ut , de som ger ut böcker efter att författaren betalat kostnaden bryr sig inte om innehållet

Men oj, nu är argumenten allt vagare och vagare... Adina, att en bok är egenutgiven säger ju noll om dess sanningshalt – men att du använder det som avfärdande argument säger desto mer om din debattstil. Det blir lustigt.

Förlaget Lind & Co ger ut det som säljer snabbt och kommersiellt – inte det som håller i sak. De har inget journalistiskt uppdrag alls. Boken Han ägde mig är skriven i samarbete med skribenten Leone Milton, känd från Elle och Expressen för sina aktivistiska feministiska texter. Inte direkt neutral granskning. Snarare vänsterideologiskt färgad dramaturgi med kommersiellt sug: kvinna som offer, man som förövare – gärna kryddat med sex, våld och drama. Det är så man får ljudbokskontrakt idag. Och det tycker du är en kvalitetsstämpel för innehållets sanningshalt? Det blir ju rent lustigt.

Att pappans svar måste ges ut själv, med domar, datum och utskrifter samt sju viktiga juridiska debattartiklar som enda sällskap – det säger något. Inte om "kvalitet" i din mening, utan om vilka berättelser som tillåts i medie-Sverige och vilka som måste tryckas undan.

Så snälla, kritisera gärna boken – men gör det i sak. Inte med den gamla trötta guilt-by-format-retoriken. Det funkar inte längre. Inte här.

Egen utgivna verk är inte granskade och kan innehålla hur mycket felaktigheter som helst , domar kan vem som helst plocka ut gratis så det verkar lite dumt att betala för att läsa dessa . Boken säger noll om någonting förutom att den ger en bild av författaren och den blev inte bra

Nja, Adina, nu blir det tydligt att du nog inte läst boken – eller låtsades läsa den tidigare. Domarna återges visst där, men inte i sin helhet (det vore en dokumentsamling, inte en debattbok med självupplevt fall med falska anklagelser och dom). Det står tydligt vad han dömts för – och inte. Att du nu hävdar att den ”säger noll” bekräftar mest att du är irriterad över att hans version ens finns. Eller hur? Busted?

Ditt retoriska knep är klassiskt: döm ut formatet (”egenutgiven”), misstänkliggör författaren, men undvik noga noga själva innehållet. Det kallas guilt-by-presentation – och det håller inte när innehållet består av domsutdrag, sms och en rättspolitisk analys som de flesta medier vägrat ta i. Tröttsamt.

Ditt underliggande motiv verkar bara vara att försvara en berättelse där kvinnan är det enda offret. Det är förståeligt – men inte objektivt. Det är tröttsamt. Och intressant eftersom det nog inte är sant i det här fallet med sannolikt falska anklagelser för att få hämnd, vårdnad och pengar, och förstås massa trevligt stöd. Du verkar inte provocerad av att något är fel, utan av att någon ifrågasätter en känslomässigt trygg förklaringsmodell. Eller hur?

Att boken Han ägde mig ges ut av ett vinstdrivet förlag med koppling till en aktivistisk skribent (Leone Milton) är inte i sig diskvalificerande – men om du vill prata om källkritik och “sanningshalt”, då måste du erkänna att den boken är könsideologiskt vinklad och skriven för att snabbt sälja in en känsloladdad snaskig story. Det är helt okej – men det är inte journalistik. Och det är inte neutral granskning.

Men om barn förlorar sin pappa utan bevisad fara, då är det inte "självpublicerat trams". Då är det ett samhällsproblem. Och det borde vi alla ta på allvar – oavsett förlag. Även du borde bryd dig om sådant.

Du är som en papegoja, upprepar samma haranger om och om igen.
Kråkan är allt annat än ett offer i sin smutsiga byk, han är en igel som borde sitta hemma och rannsaka sig själv istället för att fortsätta med sina trakasserier.

Det är uppenbart att kråkan inte lärt sig någonting av fängelsestraffet, allra minst att låta sina brottsoffer vara ifred.

Jag hoppas att kråkan får repressalier för att han bröt mot kontaktförbudet.
Han kliver stort över alla trösklar som finns.

EDIT: Dina försök till psykologiska motattacker funkar inte här.

Tjohej Gold94, det är rätt magstarkt att kalla andra för papegojor när du själv upprepar samma känslostyrda etiketter utan att hänvisa till en enda dom, fakta eller sakargument. Pappan dömdes – ja. Men inte för något alls av det du påstår, det vet du väl? Och han frikändes från grov våldtäkt i hovrätten. Ingen teknisk bevisning. Samtycke bekräftat i tusentals sms. Det står i domen – svart på vitt. Läs på.

Det var inte han som skrev sin bok först. Det var hon som 2024 släppte Han ägde mig – känslomässigt stark, absolut, men utan domar, utan datum, utan ansvar för egna val, och med en hel del falska påståenden för att få till drama och snaskigt säljande bok. Det var hon/advokaten som försåg okritiska medierna med mängder detaljer ur ett rättsfall som fortfarande pågick då för flera år sedan. Det var hennes juridiska ombud som högst sannolikt matade pressen. Och det var hon och åklagaren som låg bakom den nya anmälan – som nu prövas av domstolen och som nog kommer ogillas.

Och ändå är det han som kallas trakasserande av dig – för att han försöker få kontakt med sina barn? Och skriver en bok för att förklara och försvara sig?

Det är en märklig logik. En pappa som sörjer och söker sin röst kallas "igel" av dig, medan ett helt system backar upp en version som aldrig prövats förutsättningslöst.

Vem är det egentligen som upprepar samma budskap gång på gång – och varför?

Rättssäkerhet är inte bara till för dem vi tycker om. Den behövs allra mest där känslorna är starka och berättelsen redan vunnit medialt.