Jag, K35, har varit i ett långdistansförhållande med min partner, M27, i över ett år nu. Vi har daglig kontakt i telefon. Eftersom vi bor i två olika delar av världen så är vi beroende av digitala hjälpmedel för att hålla kontakt.
Just nu undrar jag om det är jag som är dramatisk, eller om det är något annat när det kommer till hans beteende.
När den app som vi huvudsakligen använder låg nere för en månad sedan så kom jag med förslaget att vi skulle kunna lägga till varandra på Snapchat och Facebook för att ha ytterligare alternativ för kommunikation. Han lät väldigt positiv till detta och sa att han inte ville något hellre än detta. Jag skickade länkarna för att kunna adda mig till honom i samma ögonblick som vi pratade om det.
När han efter 24 timmar fortfarande inte hade lagt till mig mig, men skickade mig en bild som han sparat ner från Snapchat i vår chatt, så kommenterade jag att länkarna att lägga till mig var lite högre upp i vår chatt. Han sa då att han inte visste att jag hade skickat dem men att han skulle lägga till mig vid tillfälle. Efter att 24 ytterligare timmar gått utan att jag hört något om det så la jag in länkarna i en text-kanal vi har för att samla saker som vi inte vill ska försvinna bland allt annat i vår chatt.
När en vecka hade gått så tog jag upp frågan igen och frågade om han tänkte lägga till mig. Han sa då att han inte ville att jag skulle behöva känna att jag behövt tjata på honom för att lägga till mig, varför han inte kunde göra det efter de gånger jag påmint honom om det. Han menade att det skulle förstöra signifikansen av det och att han ville att det skulle vara spontant från hans sida.
Eftersom jag ville vara förstående så försäkrade jag honom om att det är okej att han berättar för mig om det är så att han inte vill lägga till mig. Han blev nästan stött av det och sa bestämt att han var minst lika exalterad som mig av tanken att vara connectade på fler ställen än vad vi är just nu. Det enda han bad om var att jag skulle lita på honom.
När det gått nästan en månad och han från ingenstans började prata om dessa sociala medier utan att nämna hur mina länkar legat i vår text-kanal orörda, så gjorde det mig nedstämd. Han hörde att det var något, och eftersom jag lovat att vara öppen så berättade jag att det började göra lite ont att veta att mina länkar legat i en månad, men det fortfarande inte har hänt något. Det är inte så mycket om själva social medierna i sig längre, utan mer det faktum att ord och handling inte matchar. Det sårar mig också att det är något som jag från dag ett uttryckte betyder något otroligt mycket för mig och att det gjorde mig så otroligt glad när det såg ut att bli verklighet.
Hans svar på detta var i princip att han bara önskade att jag kunde lita mer på honom, och ett "Jag kan lägga till dig direkt nu om det får dig att känna dig bättre", med en ton som lät som att det var något sorts av straff. Så självklart slutade det med att jag sa att jag inte ville att han skulle lägga till mig där och då.
Jag känner mig dramatisk som bryr mig så mycket om något så litet, men på samma gång så har det börja symbolisera så mycket mer. Jag förstår inte hur han kan säga en sak, som att han inte kan bärga sig, men på samma gång ha all kontroll att få det att bli verklighet utan att göra något.
Så egentligen ville jag bara skriva här för att få input om det är jag som är dramatisk.
Just nu undrar jag om det är jag som är dramatisk, eller om det är något annat när det kommer till hans beteende.
När den app som vi huvudsakligen använder låg nere för en månad sedan så kom jag med förslaget att vi skulle kunna lägga till varandra på Snapchat och Facebook för att ha ytterligare alternativ för kommunikation. Han lät väldigt positiv till detta och sa att han inte ville något hellre än detta. Jag skickade länkarna för att kunna adda mig till honom i samma ögonblick som vi pratade om det.
När han efter 24 timmar fortfarande inte hade lagt till mig mig, men skickade mig en bild som han sparat ner från Snapchat i vår chatt, så kommenterade jag att länkarna att lägga till mig var lite högre upp i vår chatt. Han sa då att han inte visste att jag hade skickat dem men att han skulle lägga till mig vid tillfälle. Efter att 24 ytterligare timmar gått utan att jag hört något om det så la jag in länkarna i en text-kanal vi har för att samla saker som vi inte vill ska försvinna bland allt annat i vår chatt.
När en vecka hade gått så tog jag upp frågan igen och frågade om han tänkte lägga till mig. Han sa då att han inte ville att jag skulle behöva känna att jag behövt tjata på honom för att lägga till mig, varför han inte kunde göra det efter de gånger jag påmint honom om det. Han menade att det skulle förstöra signifikansen av det och att han ville att det skulle vara spontant från hans sida.
Eftersom jag ville vara förstående så försäkrade jag honom om att det är okej att han berättar för mig om det är så att han inte vill lägga till mig. Han blev nästan stött av det och sa bestämt att han var minst lika exalterad som mig av tanken att vara connectade på fler ställen än vad vi är just nu. Det enda han bad om var att jag skulle lita på honom.
När det gått nästan en månad och han från ingenstans började prata om dessa sociala medier utan att nämna hur mina länkar legat i vår text-kanal orörda, så gjorde det mig nedstämd. Han hörde att det var något, och eftersom jag lovat att vara öppen så berättade jag att det började göra lite ont att veta att mina länkar legat i en månad, men det fortfarande inte har hänt något. Det är inte så mycket om själva social medierna i sig längre, utan mer det faktum att ord och handling inte matchar. Det sårar mig också att det är något som jag från dag ett uttryckte betyder något otroligt mycket för mig och att det gjorde mig så otroligt glad när det såg ut att bli verklighet.
Hans svar på detta var i princip att han bara önskade att jag kunde lita mer på honom, och ett "Jag kan lägga till dig direkt nu om det får dig att känna dig bättre", med en ton som lät som att det var något sorts av straff. Så självklart slutade det med att jag sa att jag inte ville att han skulle lägga till mig där och då.
Jag känner mig dramatisk som bryr mig så mycket om något så litet, men på samma gång så har det börja symbolisera så mycket mer. Jag förstår inte hur han kan säga en sak, som att han inte kan bärga sig, men på samma gång ha all kontroll att få det att bli verklighet utan att göra något.
Så egentligen ville jag bara skriva här för att få input om det är jag som är dramatisk.
