Blandningar mellan konservatism och liberalism är svåra just eftersom de vilar på fundamentalt olika antropologiska och samhällsfilosofiska utgångspunkter, där liberalismens universalism krockar med konservatismens partikularism:
Liberalism (i klassisk mening) utgår från individens frihet från gruppen, hennes autonomi och val – marknadsekonomin förverkligar detta.
Konservatism utgår från samhällets organiska natur, kultur, kontinuitet, tradition, plikt, hierarki och ordning - den enskilde formas av och har förpliktelser gentemot det gemensamma. Den enskilde både formas av och formar gemenskapen. Man kan säga att konservatism kan
tolerera marknader, men inte om de undergräver gemenskap, moral och kultur. Liberalism, däremot, kan inte acceptera konservatismens normbundenhet utan att förlora sin kärna, vare sig antiindividualismen eller behovet av att auktoritärt disciplinera marknader.
Thatcher och Reagan marknadsförde sig som konservativa men bedrev radikal marknadsliberalism. Avregleringar, privatiseringar, globalisering, med starkt individualistiskt ideal - inte samhällelig ordning eller tradition - vilket har inget att göra med konservatismen. Falskheten i anglosaxisk politisk kultur är bedrövlig, där PR och marknadsföring prioriteras över intellektuell hederlighet.
Exempel på verkliga hybrider som ändå funnits:
Västtyska ordoliberalismen: försökte att infoga marknadens dynamik inom en stark samhällsram – men även den hade svårt att stå emot globaliseringens logik. Den var fortfarande liberal, men något mindre än renodlade anglosaxiska varianter. Den kan kallas "konservativt färgad liberalism". Ville skydda konkurrens, men med värden som socialt ansvar, långsiktighet och en viss moralisk disciplin.
Gamla högerpartiers orientering under folkhemstiden i Skandinavien: försökte länge förena kulturkonservatism med social marknadsekonomi - men har försvunnit.
Japan är annars ett undantagsexempel där man på många sätt har kombinerat konservativa strukturer med en liberal marknadsekonomi, även fast de konservativa strukturerna existerar i en urvattnad form. I Japan finns fortfarande stark kulturell kontinuitet och homogenitet, pliktetik och social hierarki som spelar stor roll i arbetsliv och samhälle, familj och nation som centrala - inte individuellt självförverkligande. Men Japan utgör en helt annorlunda kulturell kontext. Liberalism och amerikanisering mottas lite olika utifrån olika kulturella ramar.
Citat:
Ursprungligen postat av
Holden.Caulfield
Du har även motsatsen med att liberalismen brukar vara öppen för nya idéer medan konservatismen är mer försiktig att anamma förändring. En sådan här kombination kan mig veterligen egentligen bara vara möjlig om ett samhälle är kulturellt konservativt men politiskt liberalt.
Exempel på ett sådant samhälle kan vara Thailand (av min upplevelse). Den allmänna välfärden tycks ligga på en minimal nivå, individen får bekosta det mesta själv när denne utnyttjar en samhällsservice. Som buddhister är tanken: "lägg dig inte i andras liv" stark. Detta har även en upprinnelse i att landet har flera socialistiska grannar och därmed fått en naturlig aversion mot ideologin. Å andra sidan är Thailand tämligen traditionellt och hierarkiskt. Landet har gjort sig känt för att vara tillåtande mot människor med avvikande könsidentiteter, men samtidigt blev samkönade äktenskap tillåtna för första gången i början av året.
Liberalismen är extremt rigid kring sina ideologiska föreställningar om individ, marknad etc. HBTQ omfamnas av liberaler för att det inte krockar med grunderna.
Citat:
Ursprungligen postat av
pn222jw
Högerliberalism innebär synen att en öppen oreglerad marknadsekonomi är den effektivaste, resurssnålaste samhällsformen. Dom konservativa, inte alla, som ser ekonomin som det viktigaste accepterar dom liberala tankarna att staten ska vara minimal därför att den kan hota individuella friheter. Det är alltså en syntes mellan ekonomi och socialpsykologi. Moderata samlingspartiet kan ses som ett exempel.
Att idéer om en minimal stat för att skydda liberal individualism och moderaterna skulle ha något med konservatism att göra orsakar enbart begreppsförvirring. Idéhistoriskt har detta noll stöd. Det du nämner handlar bara om att vissa liberaler vill marknadsföra sin politik som konservativ; jag kallar det liberalism i fårakläder. Konservativa vill ha en stark stat för att skydda kulturen mot exakt det du pratar om. Det finns inget mer antikonservativt än att resignera inför kapitalet.
