Citat:
Du har plockat ut en enda sak ur sammanhanget för att motivera ditt skitsnack vilket är en felaktighet då du inte klarar av att bearbeta textinnehållet. Därmed kan du varken citera eller referera ur den då artikeln inte alls säger det du påstår. Den handlar om alla personlighetsstörningar men säger att man främst studerat ämnet gälla de borderline och handlar om hur man från vårdens sida agerar fel eller inte kan hantera patienter utan behöver förbättras från vårdens sida. Att kluster B är en svår grupp som skapar negativa känslor är inte detsamma som att artikeln påstår att man inte vill arbeta med dem eller hatar dem och då specifikt borderline utan man tar fram att att vårdpersonalen har olämpliga känslor i mötet med dem som väcks.
I kontrast till det så kan jag garantera att samtliga patienter oavsett diagnos, kan vittna om hur de på grund av dåliga beteenden och attityder från psykiatrins håll, upplevt negativa känslor till följd av ett vårdmöte.
Citat:
Fakta 1. Ett patientmöte
»Den här natten sökte hon akuten på psykiatriska kliniken för tredje gången under en och samma vecka. Hon hade tydligen, insåg jag efteråt, varit på vårdcentralen två gånger under samma period också. Sjuksköterskan på akuten berättade för mig att patienten hade varit ganska lugn och samlad när hon kommit in. Hon hade klagat över ångest och sömnsvårigheter. När sjuksköterskan på grund av personalsituationen på akuten hade lämnat patienten ensam en stund hade vederbörande gått in på toaletten, tagit fram ett rakblad och skurit sig ganska rejält i vänster underarm.
När jag som AT-läkare på jour kom till platsen var patientens sår provisoriskt omlagda, hon hade fått en kopp te och satt och väntade på att bli inlagd. Jag var trött och irriterad över situationen. Jag hade ju sytt ihop en hel del av »de där« tidigare som kirurgjour.
– Du, jag tror att patienten gör så gott hon kan under väldigt tuffa omständigheter, sa sjuksköterskan.
Hennes kommentar följde med mig in i mötet med patienten, och jag tror att jag lärde mig något.«
»Den här natten sökte hon akuten på psykiatriska kliniken för tredje gången under en och samma vecka. Hon hade tydligen, insåg jag efteråt, varit på vårdcentralen två gånger under samma period också. Sjuksköterskan på akuten berättade för mig att patienten hade varit ganska lugn och samlad när hon kommit in. Hon hade klagat över ångest och sömnsvårigheter. När sjuksköterskan på grund av personalsituationen på akuten hade lämnat patienten ensam en stund hade vederbörande gått in på toaletten, tagit fram ett rakblad och skurit sig ganska rejält i vänster underarm.
När jag som AT-läkare på jour kom till platsen var patientens sår provisoriskt omlagda, hon hade fått en kopp te och satt och väntade på att bli inlagd. Jag var trött och irriterad över situationen. Jag hade ju sytt ihop en hel del av »de där« tidigare som kirurgjour.
– Du, jag tror att patienten gör så gott hon kan under väldigt tuffa omständigheter, sa sjuksköterskan.
Hennes kommentar följde med mig in i mötet med patienten, och jag tror att jag lärde mig något.«
Jag har på egen hand haft samtal med svårt vårdbelastande kvinnor med borderline och ställt en mängd frågor som i andra sammanhang hade kunnat kallats för intervjuer och sammanställts i en rapport eller studie. Att vården och då både inom psykiatrin och övriga vårdselar (mava, iva, akutmottagning, vårdcentral etcetera) överlag kan uppträda illa vid mer eller mindre alla vårdkontakter (där fler än en vårdgivare förekommer) är uppenbart. Även att många av dem triggar kvinnor med borderline att självskada och överdosera för att först då behandlas med omsorg istället för ilska och irritation. Dvs en "svag" borderline får vårdvinster när de gör saker som skadar dem själva men om du uppvisar negativa känslor får de straff systematiskt medan det vid självskadebeteenden är enstaka sköterskor läkare som är kränkande eller hånfulla.
För specifikt emotionellt instabila kvinnor så är vårdvinsterna gigantiska i förhållande till den hjälp de får om de avstår från att skada dem själva och istället har behov, krav eller känslor. Av det skälet är artikeln inriktad på hur man bättre bemöter patienterna.
Kan ta ett exempel ur mitt liv från en av alla jag känt med borderline. När personen självskadade så gick jag några gånger med vederbörande till akuten istället för att ambulans tillkallades. Personen mådde då väldigt dåligt och var vid tillfällena mycket olycklig, ledsen och självhatisk. Jag gjorde ingen stor sak av vad som skett men visade sympati. Jag lämnade även personen vid akutentrén för att inte förstärka att dess självskadebeteende skulle resultera i en "anknytning " till mig. Att personen gjorde något som då gav emotionell belöning från mig men jag sköt inte heller bort personen utan tog den på allvar. Att inte tillkalla ambulans handlade om att ta ifrån personen en "belöning" av omsorg från vården. Det var alltså möjligt för oss att ta oss till akuten snabbt utan fara för liv och död eller skador.
Personen var också en av alla de som insjuknat i borderline under inlåsning som ung kvinna/tonåring. Dvs någon som först efter möten med psykiatrin och inlåsning utvecklat sin problematik av självskadebeteenden och ständiga självmordsförsök.
Personen blev när den lärde känna mig, så stabil att den plötsligt klarade sig över ett halvår från att bli inlåst och utan att självskada. Och då sa psykiatrins samtalskontakt åt personen att den aldrig skulle klara sig utan samtalen och tillfrisknade istället omedelbart så fort de avbröts mot samtalskontaktens vilja. Typiskt vid borderline är att när de får en stabil kontakt i deras liv upphör självskadebeteenden och självmordsförsök eller överdoser. När jag skaffade en kille så hamnade personen på psyk mycket omgående vilket också är vanligt. Stabiliteten som uppnåtts raseras när ett anknytningshot inträder och då oftast att en närstående ger sin tid till en annan person. Det var ingenting som personen sa ett ljud om utan ljög kanske istället för sig själv om vad som utlöst all ångest och istället självhat över att misslyckas och med känslor av värdelöshet fördjupade i det.
Några år gick och vi hade en bra kontakt. Dock sa jag en dag lugnt och vänligt att personen skulle tänka sig för, när den avfärdade mig flera gånger som någon som bara babblar på. Det för att den flera gånger nämnt mig som lite jobbig och jag sa med mycket vänlig ton att allt personen säger inte heller är intressant utan att jag gör en sak av det och att jag vill att man tänker sig för hur man talar till mig. Personen hade inte uppträtt illa men jag drog en gräns för att min person inte får beskrivas som särskilt jobbig jämfört med andra. Det klarade inte personen av och all kontak avbröts. Efter några månader skickade jag ett meddelande utan svar och jag valde därmed att bara blockera och gå vidare med mitt liv.
Men var personen med svår borderline och som sjukvårdsbelastande en människa att hata eller tycka illa om? Absolut inte. Det var bara en av alla dem som dagligen kämpar på med en mycket svår personlighetsstörning som gör deras liv till levande helveten. För det är väldigt svårt för dem. Det är allvarligt och de kan inte styra över störningens grepp om dem. De måste ha rätt vård och behandling i form av korrekt medicinering, fungerande öppenvård och ett stabilt kontaktnät. Sedan om de är skadliga för människor så få insatser ske för att avbryta att andra blir lidandes.
Det är värre att vara barn till en borderline än vad det är att vara vårdgivare eller neutral kontakt utifrån. Och nej, majoriteten som möter kvinnor med borderline, hatar inte dem.
Du behöver kontrollera vad du själv har för störning då du är påverkad kring allt i hur du upplever andra människor till hur du tolkar information.
__________________
Senast redigerad av Matadhamster 2025-04-28 kl. 01:54.
Senast redigerad av Matadhamster 2025-04-28 kl. 01:54.