Hur känner man igen en kvinna med borderline?

Du har plockat ut en enda sak ur sammanhanget för att motivera ditt skitsnack vilket är en felaktighet då du inte klarar av att bearbeta textinnehållet. Därmed kan du varken citera eller referera ur den då artikeln inte alls säger det du påstår.

Den handlar om alla personlighetsstörningar men säger att man främst studerat ämnet gälla de borderline och handlar om hur man från vårdens sida agerar fel eller inte kan hantera patienter utan behöver förbättras från vårdens sida. Att kluster B är en svår grupp som skapar negativa känslor är inte detsamma som att artikeln påstår att man inte vill arbeta med dem eller hatar dem och då specifikt borderline utan man tar fram att att vårdpersonalen har olämpliga känslor i mötet med dem som väcks.

I kontrast till det så kan jag garantera att samtliga patienter oavsett diagnos, kan vittna om hur de på grund av dåliga beteenden och attityder från psykiatrins håll, upplevt negativa känslor till följd av ett vårdmöte.



Jag har på egen hand haft samtal med svårt vårdbelastande kvinnor med borderline och ställt en mängd frågor som i andra sammanhang hade kunnat kallats för intervjuer och sammanställts i en rapport eller studie. Att vården och då både inom psykiatrin och övriga vårdselar (mava, iva, akutmottagning, vårdcentral etcetera) överlag kan uppträda illa vid mer eller mindre alla vårdkontakter (där fler än en vårdgivare förekommer) är uppenbart. Även att många av dem triggar kvinnor med borderline att självskada och överdosera för att först då behandlas med omsorg istället för ilska och irritation. Dvs en "svag" borderline får vårdvinster när de gör saker som skadar dem själva men om du uppvisar negativa känslor får de straff systematiskt medan det vid självskadebeteenden är enstaka sköterskor läkare som är kränkande eller hånfulla.

För specifikt emotionellt instabila kvinnor så är vårdvinsterna gigantiska i förhållande till den hjälp de får om de avstår från att skada dem själva och istället har behov, krav eller känslor. Av det skälet är artikeln inriktad på hur man bättre bemöter patienterna.

Kan ta ett exempel ur mitt liv från en av alla jag känt med borderline. När personen självskadade så gick jag några gånger med vederbörande till akuten istället för att ambulans tillkallades. Personen mådde då väldigt dåligt och var vid tillfällena mycket olycklig, ledsen och självhatisk. Jag gjorde ingen stor sak av vad som skett men visade sympati. Jag lämnade även personen vid akutentrén för att inte förstärka att dess självskadebeteende skulle resultera i en "anknytning " till mig. Att personen gjorde något som då gav emotionell belöning från mig men jag sköt inte heller bort personen utan tog den på allvar. Att inte tillkalla ambulans handlade om att ta ifrån personen en "belöning" av omsorg från vården. Det var alltså möjligt för oss att ta oss till akuten snabbt utan fara för liv och död eller skador.

Personen var också en av alla de som insjuknat i borderline under inlåsning som ung kvinna/tonåring. Dvs någon som först efter möten med psykiatrin och inlåsning utvecklat sin problematik av självskadebeteenden och ständiga självmordsförsök.

Personen blev när den lärde känna mig, så stabil att den plötsligt klarade sig över ett halvår från att bli inlåst och utan att självskada. Och då sa psykiatrins samtalskontakt åt personen att den aldrig skulle klara sig utan samtalen och tillfrisknade istället omedelbart så fort de avbröts mot samtalskontaktens vilja. Typiskt vid borderline är att när de får en stabil kontakt i deras liv upphör självskadebeteenden och självmordsförsök eller överdoser. När jag skaffade en kille så hamnade personen på psyk mycket omgående vilket också är vanligt. Stabiliteten som uppnåtts raseras när ett anknytningshot inträder och då oftast att en närstående ger sin tid till en annan person. Det var ingenting som personen sa ett ljud om utan ljög kanske istället för sig själv om vad som utlöst all ångest och istället självhat över att misslyckas och med känslor av värdelöshet fördjupade i det.

Några år gick och vi hade en bra kontakt. Dock sa jag en dag lugnt och vänligt att personen skulle tänka sig för, när den avfärdade mig flera gånger som någon som bara babblar på. Det för att den flera gånger nämnt mig som lite jobbig och jag sa med mycket vänlig ton att allt personen säger inte heller är intressant utan att jag gör en sak av det och att jag vill att man tänker sig för hur man talar till mig. Personen hade inte uppträtt illa men jag drog en gräns för att min person inte får beskrivas som särskilt jobbig jämfört med andra. Det klarade inte personen av och all kontak avbröts. Efter några månader skickade jag ett meddelande utan svar och jag valde därmed att bara blockera och gå vidare med mitt liv.

Men var personen med svår borderline och som sjukvårdsbelastande en människa att hata eller tycka illa om? Absolut inte. Det var bara en av alla dem som dagligen kämpar på med en mycket svår personlighetsstörning som gör deras liv till levande helveten. För det är väldigt svårt för dem. Det är allvarligt och de kan inte styra över störningens grepp om dem. De måste ha rätt vård och behandling i form av korrekt medicinering, fungerande öppenvård och ett stabilt kontaktnät. Sedan om de är skadliga för människor så få insatser ske för att avbryta att andra blir lidandes.

Det är värre att vara barn till en borderline än vad det är att vara vårdgivare eller neutral kontakt utifrån. Och nej, majoriteten som möter kvinnor med borderline, hatar inte dem.

Du behöver kontrollera vad du själv har för störning då du är påverkad kring allt i hur du upplever andra människor till hur du tolkar information.

Jag har angett flera källor som säger att de inte vill jobba med borderline. I USA är det den typ av patienter som stämmer sin psykolog/psykiatriker/terapeut i högst utsträckning. Förvisso har vi inte det problemet i Sverige men det sänder tydliga signaler om hur jävliga de är. Det är som sagt en av anledningar. De kan favorisera psykologen. De kan förfölja psykologen på dennes fritid och sedan bli hatiska när de "splittar" psykologen. Inget av det jag har skrivit har varit skitsnack.


Kluster b är psykopater. Det är inte en lätt grupp att hjälpa oavsett vilken diagnos de har och specifikt BPD där kvinnorna inte ens har sjukdomsinsikt; alltså de säger sig inte alls vara elaka, manipulativa, "splittande" utan bara deprimerade. Lägg till att det är ett cykliskt tillstånd dvs att de kan faktiskt må helt bra och fungera helt bra i perioder.

Hur hjälper man den som inte vill bli hjälpt? Hur hjälper man den som får hjälp men kan vända på en femöring för att denne fått konstruktiv kritik? Alltså ska man få hjälp inom psykiatrin så måste man ta åt sig av kritiken och om denna grupp inte ens tål kritik utan att sätta sig till motvärns - hur fan gör man då? Är det någon du skulle vilja jobba med?


Jo det vet jag. Har själv blivit hemskickad från sjukhuset med brutet ben utan att det hade röntgats, men pwBPD är extremt känsliga för kritik. Minsta lilla grej kan förstoras.



För specifikt emotionellt instabila kvinnor så är vårdvinsterna gigantiska i förhållande till den hjälp de får om de avstår från att skada dem själva och istället har behov, krav eller känslor. Av det skälet är artikeln inriktad på hur man bättre bemöter patienterna.[/quote]

Får de inte förslag på att de ska vårdas med samtalsterapi? Det känns som en ganska låg tröskel sett utifrån både patientens och psykiatrins perspektiv att både erbjuda och acceptera?


Pratar vi spelteori nu? För då borde du väl tillkallat just ambulans för att förstärka behovet av vård för kvinnan? Om det nu är som så att ju större fysisk skada = större vårdvinst = större chans att få hjälp med de psykiska problemen?

Så psykiatrin är både upphovet till sjukdomen och även lösningen? Det där låter som en märklig hypotes om du ursäktar mig.


Om du läser det du själv har skrivit - hur kan du tro att psykiatrin vill jobba med dessa ytterst känsliga, ambivalenta, ibland utåtagerande, hatiska, arga, självmordsbenägna kvinnor? Jag menar när du skaffar en partner i ett heterosexuellt förhållande som inte borde alls setts som att du knuffade undan henne på något sätt så leder det ändå till att hon lades in på psyket.


Återigen vem vill jobba med dessa?


Skillnaden mellan dig och mig är tydligen hur nära vi har varit en pwBPD. Jag har älskat en pwBPD. Dvs jag umgåtts med henne, lagat mat, rest, gått på restaurang, pysslat om henne, haft sex, sovit, sett på film, myst, gått i skogen, firat jul och födelsedagar alltså en person som jag brydde mig fruktansvärt mycket om och som jag älskade. När denna person gör att man måste gå på äggskal runt denne för att inte "trigga ett skov", när personen hotar med att ta sitt liv i tid och otid, när personen man älskar säger de mest vedervärdiga och djävulska sakerna, när det blir världsfrånvända hitte-på-diskussioner om saker som inte har ägt rum så bryter den ned en människa. Jag tror du har svårt att förstå det då du inte levt i den situationen.

Många som älskat en pwBPD kan vittna om vilket helvete det är. Hade du haft samma upplevelse som vi så hade du förstått mycket av det hat som vi känner för BPD, men det verkar mest som du haft en perifer kontakt (nu gissar jag bara) med pwBPD som du inte älskat eller varit "tvungen" att umgås med dagligen?


Har ingen störning utan jag har bara levt med en pwBPD. Har man inte gjort det själv så är det faktiskt helt jävla omöjligt att förstå. Kan du nämna någon annan psykisk sjukdom som ser till att andra vill ta sitt liv förutom de som finns i kluster b?

Jag uppmanar alla andra som tror att jag överdriver och hittar på att läsa här https://www.reddit.com/r/BPDlovedones/ för där skrivs det dagligen nya skräckhistorier om hur det är att vara i förhållande med någon som har BPD (kan även vara män) eller hur det är att göra slut med någon som har BPD. Om inte den här Flashbacktråden är en ögonöppnare så är garanterat den subredditen det.

Får de inte förslag på att de ska vårdas med samtalsterapi? Det känns som en ganska låg tröskel sett utifrån både patientens och psykiatrins perspektiv att både erbjuda och acceptera?



Pratar vi spelteori nu? För då borde du väl tillkallat just ambulans för att förstärka behovet av vård för kvinnan? Om det nu är som så att ju större fysisk skada = större vårdvinst = större chans att få hjälp med de psykiska problemen?
[/quote]
Du förstår inte kontexten av vad du läser. Artikeln på svenska berörde hur man ska bemöta människor med personlighetsstörningar. Den var inte avsedd att misskreditera dem utan syftade till att få vårdsituationer att fungera bättre.

Jag har känt en massa borderline. Jag hade en vän som förföljde mig samtidigt som hon umgicks med mig, i syftet att inhaga oro i mig då jag även var stalkad av andra. Sedan när hon gjprt en mängd saker fel så försökte hon få min pojkvän labil nog att misshandla mig, hon hade sex med honom medveten om att hon var smittad med könssjukdomar och därefter försökte hon samla ihop så många nya vänner att hata mig. Ett riktigt jobbigt exemplar som senast i somras och då närmare 20 år efter att jag bröt kontakten med henne, skrev en massa där hon påstod attt det är ständig ruljans här på män ungefär. Hon själv har sålt sex till gamla gubbar men nitiskt försöker hon få mig betraktad som den mest lösa som gått i ett par skor förmatt jag strulade runt lite i min ungdom där en tid och tror på fullt allvar att hennes sjuka påhopp om mig sexuellt, skulle såra mig. Jag skiter fullständigt i hennes åsikter kring mitt sexliv och anser att det är sjukt att hon ens har åsikter i det. Men det handlar om att jag var populärare än henne medan män utnyttjade henne för sex och dumpade henne. Jag var istället själv aktivt den som valde vem jag strulade med. Hon var definitivt inte särskilt mer ordentlig även om hon har vanföreställningar om att jag och andra ser henne som en ängel i jämförelse med mig.

Så jag har utan tvekan upplevt borderline när de.är som värst också..saken är.att en borderline diagnos inte berättar allt om en människa utan om olika svårigheter eller funktionsnedsättningar den har en symptombild av. Alla är inte samma lika.

Givetvis hamnar psykopater bland kluster B. De är knappast bland de ängsliga och oroliga som exempel. Men det innebär inte att alla inom kluster B är psykopater och oförmögna att känna ångest, oro, inte kan känna skuldkänslor, osv

Borderline är inte cykliskt bara för att de i perioder kan klara av att inte självskada och kan uppnå viss stabilitet med medicinering och stödjande omgivning. De är borderline varje dag precis som du har adhd varje dag och inte bara en släng på måndagsmorgonen eller regniga torsdagar. Deras stormar sker alltså dagligen i olika mån och utlöses av inte som yttre påfrestningar.

Det är bipoläritet som går i skov. Borderline är hela tiden.

Nej de saknar mentaliseringsförmåga, något som i jämförelse saknas vid autism. Därför kan de inte förstå varför de känner som de gör och behöver lära sig ett språk för att sätta ord på känslor och upplevelser i olika sammanhang. Det ger självinsikt vilket oftast saknas hos dem
Mitt exempel på en annan tjej som faktiskt är en person som främst lider själv, är en borderline med påtagligt uttlad och hög självinsikt och självkännedom. Så kraftig att jag faktiskt funderat på om personen verkligen kan vara borderline då en personlighetsstörning är så integrerad i en person att personen är blockerad av den. Själva grejen med personlighetsstörningar är att människor inte kan förstå dem själva och andra människor på ett nyanserat vis. Det är lite konstigt när en person inte visar dig de sidorna överhuvudtaget och ändå anses vara allvarligt störd (bortsett från självmordsförsök och svår ångest samt mycket låg självkänsla när den misslyckas hantera sina känslor). Men det är ju det med att människor är olika även med diagnoser.



Jag förstår inte hur du menar. En vårdvinst uppstår när ett negativt beteende förstärks genom att någon får vård.

Bad ChatGPT förklara.


Nej ambulans förstärker de psykiska problemen eftersom själva syftet med självskadebeteenden handlar om manipulera fram situationer där den självskadande borderlinepersonen kan undslippa sitt inre tryck av ångest. Panik, oro och svårare svängar och istäbli omhändertagna av de närmaste och/eller sjukvårdspersonalen. Att då göra en stor sak av en överdos tabletter skapar en positiv upplevelse där den med borderline/självskadebeteenden får sin vilja igenom alternativt blir omhändertagna. Den jag kände som då var vårdbelastande kunde senare istället ringa när personen var förtvivlad och mådde så dåligt att den bara grät, istället för att omedelbart självskada och åka in till akuten. Det var alltså en positiv utveckling att personen att istället förstärka att det var okej att må dåligt och höra av sig till människor bara för att den var ledsen att man inte måste vara döende för att få stöd. Att man inte måste utsätta sig för livsfara för att bemötas med sympati och vänlighet. Tyvärklarade personen inte av en enklare gränssättning då mentaliseringsförmågan sannolikt brast och jag som har vuxit upp med människor som straffar genom självmordshot, hot om separation och the silent treatment- garderade mig själv när personen struntade i att svar på något dygn efter att jag skickat ett vänligt meddelande. Jag blockerade pga mina egna gränser och jag har absolut inte negativt laddade känslor för personen. Den har borderline, även när jag tvivlar på det och det är en tung sak att dra omkring med.

Alltså jag är uppvuxen med en narcissistisk borderline där dragen av borderline försvann med åldern. Jag utvecklade min ångestproblematik främst pga de instabila utbrotten och har fortfarande sömnproblem efter att min förälder försökte begå självmord när jag gått och lagt mig som barn och på morgonen använde det förm
att göra mig till sin vårdare. Jag vet definitivt vilken misshandel det är att utsättas för och män använder samma taktiker av olika hot. Vänd på det och säg något liknande till dem så får du se på iskyla till direkt skadeglädje och hånfullt triumferande. Ändå är alla inte samma lika och borderline är som allvarligast hos kvinnor i barnafödande ålder och sannolikt precis som antisocial problematik, hormonellt laddad också.

Personliga erfarenheter är inte en sammanställning av helhetsbild. Givetvis ska vårdpersonal vara utan personlig involvering i patienter.

Jag skulle knappast vilja arbeta inom psykiatrin av fler skäl än patienterna. Att ha lika störda kollegor till exempel, är avskräckande det med. Sedan så har jag haft psykisk ohälsa och anser att man ska arbeta med andra människor för att man själv haft problem för att deras problematik handlar om dem, inte vårdgivaren. Psykiskt sjuk vårdpersonal finns det tillräckligt av. Människor är inte projekt att ge sig på för att man inte klarar av att arbeta med sig själv.

Men ja, hade jag inte varit så pladdrig eller tvivlar på min förmåga då jag inte vill brisa upp mot en patient i beroendeställning, hade jag kunnat tänka mig att arbeta med sjuka människor.

Jag har känt så många människor med psykiska problem att jag mycket lätt kan identifiera psykiska problem hos psykiatrins vårdpersonal. Jag vill inte arbeta med dem och ha knäppa kollegor i för hög utsträckning än vad som är rimligt eller normalt.

Hur kan du inte förstå vad följande betyder:

Vårdgivare upplever ofta att det är svårare att möta patienter med personlighetssyndrom, i synnerhet patienter med borderline-formen, än andra grupper av patienter. Dessa patienter väcker osäkerhet, ilska och vanmakt, vilket gör att många vårdgivare får svårare att hålla uppe den empatiska förmågan

Förstår du inte vad det betyder när psykologer/psykiatriker har svårt att hålla uppe den empatiska förmågan? Det är för att borderline är svin. Mina länkar till utländska sidor säger exakt samma sak.


Du får ursäkta mig men det där låter ju sinnessjukt.


Vad tror du anledningen är att du kommit i kontakt med så många (mer än en) som har borderline? Jag har ju som tur bara kommit i kontakt med en enda kvinna med BPD.

Och nä, alla är inte lika och det har vi fastslagit tidigare i tråden.

[quote[
Givetvis hamnar psykopater bland kluster B. De är knappast bland de ängsliga och oroliga som exempel. Men det innebär inte att alla inom kluster B är psykopater och oförmögna att känna ångest, oro, inte kan känna skuldkänslor, osv

Borderline är inte cykliskt bara för att de i perioder kan klara av att inte självskada och kan uppnå viss stabilitet med medicinering och stödjande omgivning.[/quote]

Det är per definition cyklist att må bra för att sedan må dåligt för att sedan igen må bra osv.


Vem har sagt att jag har ADHD?

Hur känner man igen en pwBPD? Läs denna tråden! Tack TS för att du orkar fortsätta att följa upp tråden, så att BPD-personerna får tillfälle att presentera sig själva.

Tror du ens på det där själv??
Gå och lägg dig istället, du demonstrerar bara ännu mera för tråden hur en riktigt galen pwBPD beter sig. Ta en extra karta stesolid och gå och blunda en stund.

TS, det är ingen som misstror dig. Bra jobb med tråden, ditt tålamod är beundransvärt!

Kul att det uppskattas! Mitt hopp är att tråden ska kunna rädda en enda svensk man från att bli tillsammans med en BPD och det helvete som det skulle innebära.

Jag får väl dra mitt strå till stacken med, lite kort..
Kan bara hålla med om att de är fullständigt livsfarliga människor! HÅLL ER BORTA!
Lovebombing av riktiga skönheter fast man själv ser ut som fan..😄, pågår 1-2 månader, sen måste man VERKLIGEN lyssna på magkänslan, tveka inte att dra er ur om ni känner av minsta lilla "konstighet",hur jävla kära ni är! Dra!

Hatten av för din fina ambition, och för ditt änglalika tålamod med alla lögner och påhopp. Tråden har åtminstone gjort skillnad för mig 👍

Beklagar verkligen. I mitt fall ringde det varningklockor redan på första dejten, för jag fick känslan att hon var tom inombords, men viftade bort det med att hon kanske var osäker och nervös. Och redan på väg till våran andra dejt så spelade hon ut det första av många "raseriutbrott", som hon brukade dra till med vid väl valda tillfällen, när hon ville visa vart skåpet skulle stå: "Gör som jag säger - ANNARS BLIR DET KAOS!!!!"

Skulle förhoppningsvis aldrig låta nåt liknande passera idag.

Tack broder. Iom att jag är körd från födseln så var jag ett lätt byte. Fick man aldrig kärlek som barn så törstar man ju efter det när man blir äldre.
Tyvärr har jag råkat på tre stycken as som manipulerade mig, jag tror ju gott om alla..
Det gick så långt att jag blev straffad fysiskt av två av dem. Fick a l d r i g en ursäkt. Rena psykopater!