Filmskaparen Éric Rohmer som konservativ agitator - hur radikal var han?

Éric Rohmer (1920-2010) tillhörde den franska nya vågens högerfalang, tillsammans med bl.a. Paul Gégauff‎ (som var förlaga till flera av Rohmers figurer), Gérard Blain och den tidige Truffaut. Han var en tillbakadragen typ som föredrog intima produktioner inte bara av budgetskäl. Enligt standardbiografierna fick hans egen mor aldrig reda på att hennes son Maurice Schérer (som var hans verkliga namn) var samma person som den uppburne men medieskygge regissören Éric Rohmer. Jag vet inte om det är sant men det är ändå talande.

Även i sin politik var han subtil och undvek stora symbolfrågor, med några undantag. Det finns två egentliga politiska skandaler i hans karriär. Den första var i samband med filmen L'Ami de mon amie (1987), ett relationsdrama som i de stora dragen är fritt från politik. Skandalen handlade om en scen där en av huvudpersonerna förfasar sig över att en stadsdel har fyllts med invandrare från Afrika och Mellanöstern. Skandalen var inte att en invandringskritiker skildrades på film, utan att det skedde utan att det var filmens huvudämne: en protagonist tilläts ha invandringskritiska åsikter lite i förbifarten, utan att det var en stor grej. Den andra skandalen var en av Rohmers sista filmer, L'Anglaise et le Duc (2001). Den utspelar sig under franska revolutionen och är nyansrik, men huvudpersonen är rojalist och filmen blundar inte alls för revolutionens destruktiva sidor. Detta är laddat i Frankrike, där regimens egen skapelseberättelse bygger på att revolutionen var bra och rättvis, och att alla som säger emot är extremister och konspirationsteoretiker: som symbolhandling är det kanske jämförbart med om någon känd amerikansk filmskapare ifrågasatte medborgarrättsrörelsen. Rohmer framträdde här som företrädare för en konservativ, rojalistisk kulturhöger.

Men som sagt var Rohmer subtil. Hans övriga filmer kryllar av konservativa markörer, som dock inte är av slag som väcker skandaler. Moderna relationer är det genomgående temat i bl.a. La Collectionneuse (1967), L'Amour l'après-midi (1972) och Le Rayon vert (1986). Dessa är inte alls gjorda för att provocera, och människor av alla politiska färger kan uppskatta dem, men de hamnar definitivt på högerkanten om man funderar lite över vad det egentligen är man har sett. Andra teman som återkommer är spänningen mellan stad och land och ett ekologiskt engagemang, t.ex. i Quatre aventures de Reinette et Mirabelle (1987) och L'Arbre, le maire et la médiathèque (1993).

Vad finns det för fler exempel på konservatism i Rohmers filmer? Är ni redan bitna av Rohmerbacillen, eller intresserade av att upptäcka honom?

Lite publicerat material om Rohmers politik:
Antoine de Baecque: Rohmer/politics: from royalism to ecology
Antoine de Baecque och Noël Herpe: The Rohmer of the cities and the Rohmer of the countryside

Filmskribenten Nicolas Bonnal om Rohmers ibland dolda, ibland öppna högeragenda, i synnerhet i hans relation till Jean Parvulesco: Rencontre d'Éric Rohmer et de Jean Parvulesco

Parvulesco var en udda poet-filosof som fanns som en skuggfigur hos både tidens etablissemangskritiska konservatism och den franska nya vågen. Han bidrog enligt Bonnal till att göra den senare till "en snillrik och gnistrande blandning av avantgardism och reaktionär anda". Parvulesco förekommer bland annat som skådespelare i L'arbre, le maire et la médiathèque, Rohmers mest explicit polemiska film. I den lägger Parvulescu bland annat ut sig om Francois Mitterand, som enligt honom i praktiken stod "till höger om extremhögern". Bonnal håller delvis med och skriver att Mitterand upprätthöll "ett magiskt och telluriskt förhållande till sitt land".

En annan klart politisk Rohmer-film är som sagt l'Anglaise et le duc, ett av hans sista verk, som fick kulturetablissemanget att gå till direkt angrepp emot honom. Enligt Bonnal handlar det om ett sentiment som hela tiden fanns under ytan, men först här på slutet blev åskådligt även för de helt oinitierade.

Det fanns å ena sidan diskret elitism, å andra sidan denna festivalpopularitet, som bröts den dag vår modige jätte [Rohmer] gjorde upp med vår revolution i l'Anglaise et le duc. Där öppnades ögonen på vissa och man stormade mot inkräktaren som ifrågasatte det väsentliga: kaviarvänsterns kulturdiktatur.

Mer om förhållandet mellan Rohmer och Parvulesco, från Antoine de Baecques kapitel om politik i The films of Eric Rohmer: French new wave to old master:

Éric Rohmer upprätthöll långa plikttrogenheter, särskilt till den monarkistiska traditionen, till "legitimisterna", den katolska extremhögern och Franska Algeriet, vilket knöt honom till gamla vänner som Jean Parvulescu, Philippe d'Hugues och Michel Marmin. Parvulescu representerar hans "gisslade själ", så oumbärlig att filmskaparen såg efter honom större delen av hans liv, betalade för hans hyreslägenhet i Cergy-Pontoise, för hans framträdanden i några filmer (Les nuits de la pleine lune, L'Arbe, le maire et la médiathèque) och för några av hans omredigerade manus och dialoger. "Vi träffade varandra flera gånger i veckan under fyrtio års tid", förklarar Parvulescu:

"Det var en intellektuell kamratskap, en paradoxal vänskap. Han har alltid varit lojal mot mig. Vår djupa vänskap föddes ur katolicismen: jag är en agnostisk katolik, Rohmer en konventionell katolik, en mystiker i Pascal-traditionen. Han kände länge en smärtande nostalgi för monarkin som jag skulle kalla högre maurrassism. Men detta dolde han. Denna vision för världen rotad i ancient régimes samhälle trädde bara fram i L'Anglaise et le Duc, en film om revolutionen. ... Jag var den ende han kunde prata med öppet om det utan att gömma sig. Med mig kunde han vara uppriktig mot sig själv, eftersom han i övrigt ansåg att hans ståndpunkter var farliga sett till de filmer han ville göra. Han var kluven, långt nedstörtad i klyftan mellan en djupt konservativ personlighet och en absolut neutral samling verk."

Wow! Visste inte ens att det fanns en konservativ falang i Franska nya vågen

https://m.youtube.com/watch?v=IfOiPdFY6kM

Ser mycket intressant ut. tack

https://m.youtube.com/watch?v=fVLy1IDAAKY&pp=ygULRXJpYyByb2htZXI%3D

Merci!

Jag tackar för intressant information om Eric Rohmer som person (visste inte ens att han hade ett annat namn). Tyvärr så är Rohmer liksom så många andra franska regissörer helt förälskad i att fixera kemeran på människor som har en dialog (ofta utan starka känslouttryck) och handlingen sker någonstans i bakgrunden. Ifall man älskar budskapet mer än filmupplevelsen eller berättelsens konst så kan man ju snöa in sig på Rohmers filmer.

Har bara sett tre av hans filmer (tror jag) och jag förstår nog lika lite av hans storhet som i princip alla i den franska nya vågen (Truffaut träffar väl rätt då och då).

Periodfilmen där om franska revolutionen var bland de tråkigare jag sett från historiska filmer. Borde vara pampigt och dramatiskt, men det är precis det motsatta. Katharsis sker någonstans i bakgrunden, men det är inte så märkligt när båda protagonisterna bara pratar och aldrig agerar. Platos dialoger innehåller ju till och med fler dramaturgiska element än Rohmers filmer...

Med tanke på perioden som den utspelas så kanske det är än konstigare att de mest dramatiska händelserna i Frankrikes historia sker någonstans i bakgrunden till två artigt konverserande aristokrater.

Eric Rohmer kanske borde ha sett på typ Barry Lyndon för att lära sig ett och annat om hur man faktiskt berättar en berättelse från den epoken snarare än icke-engagerande konversationer som helt saknar någon dramaturgisk nerv. Vi får inte ens en sekund av 1700-talsmusik i bakgrunden.

Jag skulle nog hellre rekommendera Gaspar Noes filmer som pulserar med modernitetens dekadens på ett ursinningslöst sätt, och trots att kritiken inte nödvändigtvis har en konservativ agenda så är det något som vi ändå kan tolka fram ur hans filmers råa beskrivning av modernitetens extrema slutpunkt. Han beskriver ständigt atomiserade protagonister som lever för hedonismen och alltid slutar i hedonismens helvete. Ofta finns det en rad otroligt kontroversiella drag i hans filmer som skulle få PK-människor att känna djup obehag. Irreversible börjar exempelvis i en sadomasochistisk bögklubb som är bland det mest helvetiska jag någonsin sett i någon film, och sedan så är det just en bög som är våldtäktsmannen efter att kvinnliga protagonisten försöker rädda en trans från att våldtas av honom, så springer transkvinnan iväg istället för att systerligt hjälpa kvinnan som brydde sig om henne. Han våldtar henne som han skulle våldta en man, som om han bara behövde något hål att stoppa in den i och en kvinna får då dugga. I Klimax så hamnar en mångetnisk grupp ungdomar i en helvetisk vodoo-LSD-upplevelse där de svarta karaktärerna beter sig allt mer demoniskt. I Enter the void så söker likaså upplevelsejagande vilsna västerlänningar det exotiska i Japan för att alla bli utnyttjade och hamna i prostitution eller dö mitt i drogruset.

Jag gillar också Gaspar Noé, inklusive hans återberättelse av Hårgasägnen med transor i Klimax. Han är det närmaste vi har en filmens Christian Kracht. Två böghatande JVVF:are från generation X. Noés filmer innehåller dock bara kritik av samtiden. Det är bra, men Rohmer är rikare genom att han även stakar ut positiva saker.

L'Anglaise et le duc är inte en helt lyckad film, men det lågmälda är definitivt en avsiktlig kontrast till vänsterns revolutionsromantik, som i Les Misérables-musikalen av Alain Boublil, Claude-Michel Schönberg och Herbert Kretzmer. Allt Rohmer gjorde är förstås också väsensskilt från Kubricks kombination av nihilism och judisk-neurotisk perfektionism, men i det fallet fanns det nog ingen avsiktlig invertering.

Rohmer var en mycket visuell filmskapare. Han gjorde ett par väldigt stiliserade filmer, revolutionsfilmen och den arturianska Perceval le Gallois, samt en Heinrich von Kleist-film där han klämde i med klärobskyren. Annars hade han ett speciellt bilduttryck som är svårt att få grepp om.

Ibland får man för sig att det är dokumentärartat, ibland att det är teatraliskt och ibland att bilderna är komponerade som 1700-talsmålningar, men sedan kommer man på att det inte kan stämma. Det finns en speciell korrespondens mellan tidigmoderna influenser och ett chosefritt här-och-nu. Den märks i bildspråket men också i dramaturgin och de aforistiska dialogerna. Hans efterapare som Richard Linklater och Whit Stillman får aldrig till det där, för de tror att kulturhistorien började med romantiken.

Allra sist i livet gjorde Rohmer ett rent fåfänglighetsprojekt när han tog sig an den för tiden ofilmbara 1600-talsromanen l'Astrée. Under en ledkultur mer i fas med Rohmer skulle den dock inte ha varit ofilmbar.

Som ofta bland senmoderna högerkreatörer finns det ett drag av prototyp, även om det hos Rohmer aldrig blir lika påtagligt som hos t.ex. Hans-Jürgen Syberberg, som är hans närmaste tyska motsvarighet. Rohmer gjorde många filmer som känns helgjutna, men de är också skisser över en annan modernitet som det bara går att fantisera fram. Hans mest speciella stunder är glimtar av en parallell tidslinje, där klokare krafter på direkten lyckades manövrera ner Descartes och Kant, och resten av det moderna sedan rullade ut med friskare riktmärken.

I filmer som l'Anglaise et le duc och l'Astrée gör inte minst den begränsade budgeten att man påminns om den tristare modernitet vi fick i stället. Det faktum att Rohmer var tvungen att dölja vad han tyckte handlar också om knappa resurser, i politiskt kapital, som tvingade fram en mycket lågmäld estetik även i ämnesbehandlingen. Vid höjdpunkterna i hans filmografi är detta dock helt irrelevant.

Visst kan budgeten försvåra en regissörs möjlighet att få igenom sin vision, men jag har känslan med Rohmer att det just är hans vision att låta lågmälda konversationer driva hans narrativ. Jag kan minnas flera filmer jag sett med betydligt mindre budget få till en mycket mer laddad dramaturgisk kurva än Rohmers filmer (inklusive Noe själv i hans filmer om slaktaren). Jag tror att problemet kan ligga djupare än så, kanske i Rohmers blygsamma natur som du själv har lyft fram, och hur denna natur kan få honom att undvika hårda konflikter och laddade känslor även i hur han skriver sina karaktärer. Jag spekulerar fritt här, för det kan också vara en experimentell stil som han driver igenom med flit i postmodern anda. Jag är ju en stor beundrare av Tarkovsky och några påstår att hans filmer är tråkiga och långsamma, men det där drömlika kameran som har sin egen vilja och förlorar fokus på karaktärerna när de har en dialog på tio minuter är för mig bland det mest utsökta cinematiska språket som existerar, men kameran är i Rohmers fall fixerad på karaktärerna och det är som om vi ser på teater snarare än film (men utan teatrala moment). Sedan så förstår ju sådana som Tarkovsky, Bergman och Kubrick hur man når en klimax i den grekiska andan, medan Rohmer av någon anledning undviker att bära sina berättelser till någonting som just liknar en berättelse.

Men du har rätt att Rohmer kan ibland få till vacker komposition i hans filmer, det är alltså inte just hans talang bakom kameran som direkt stör mig, snarare hur han skriver berättelser. Det kanske är en smakfråga, men nåja...jag har inte sett L´alstree, men jag kan ju ge den en chans.

Syrberberg har jag bara sett två filmer av, men hans dokumentär om Hitler är definitivt mer intressant än något jag sett från Rohmer. Hans experimentella avant-garde stil (som närmar sig det mytologiska/romantiska) är också något som jag finner ha mer artistisk värde än Rohmers lågmälda och vardagliga stil.

Jag förstår inte riktigt det där med Kubricks judeo-neurotiska perfektionism annars, jag har väl alltid tyckt att judiska skapare ofta är mer subversiva och försöker hålla sin distans sig från klassicism och perfektionism av det slaget vi får från Kubrick. Ser honom som en unik skapare som inte så enkelt kan kvadratiskt passa in i etniska kategoriseringar av det slaget (inklusive hans förakt mot hollywood och nästan Rohmerisk skygghet från offentligheten). Hans filmer tycks i varje scen vara mer i samklang med just renässansens ideal, men med en pessimism/nihilism inspirerad från kontinentala filosofer (närmare Schopenhauer än Nietzsche). Jag kan väl se att Kubrick är en slags cynisk historieberättare som inte enkelt kan placeras som inspiration för någon specifik politisk rörelse och rör sig nästan ut mot kategorin som jag kallar för konst för konstens skull. Det jag menade med att peka mot Barry Lyndon som modell för hur man berättar en berättelse var inte att Rohmer lika cyniskt som Kubrick skulle betrakta från fågelperspektiv på en oskyldig ungdoms resa till hjälte och sedan lömsk skurk, och tillbaka till en tragisk fallen hjälte och slutligen en narr och ingen alls. Du kan sedan vrida och vända på dramaturgins kurvor så som du önskar, och vill du då få människor att minnas en ancien regimes martyr så ska du berätta en berättelse snarare än en serie av konversationer.

Kubrick är en annan diskussion, men han var definitivt subversiv och definitivt inte klassicist, i någon mening. Stram och geometrisk, ja, men det var bara hans sjukliga personlighet. Det kan bara till ytan förväxlas med en dålig, livlös typ av klassicism. Han har påståtts utmana liberala eliter, men hans eftermäle är att ha fått Gaspar Noé att knarka, tyskar att bli punkare och musikvideoregissörer och förfallna modehus att pynta med kvasifrimureriska symboler.

Rohmer var klassicist framförallt i den mest kreativt stimulerande meningen, den som Pierre Lasserre betonade, där klassicismen handlar om att erkänna begränsningar. Rohmers dramaturgi är utformad för att försätta figurerna i lägen som förblir relevanta även när filmen är över. Det är inte berg-och-dalbanefilm där man ska få höjd puls och sedan glömma allt. Det handlar alltid om gränser som vi måste erkänna vår mänsklighet inför, aldrig lögner om oändlighet som vi ska svepas med i.

L'Astrée är en kass film och inget jag skulle rekommendera. Du kan dock läsa på lite om boken för att få mer koll på de referensramar Rohmer bar med sig. Han skapade ett alternativt kulturetablissemang i sitt huvud, och i umgänge med personer som Jean Parvulesco, som var på vippen att också bara finnas i Rohmers huvud så långt från den officiellt stipulerade tidsandan som han stod. Denna personliga kulturvärld kunde överleva ute i verkligheten och slå rot i andra när den presenterades i noga uppmätta doser, men inte när den pressades ut så slarvigt och naket som här.

För att ett filmprojekt som l'Astrée ska kunna bli annat än fåfängt måste Rohmers kulturvärld först bli hegemonisk, vilket man inte bör gå och vänta på. Rohmers filmer fungerar när han hittade luckor där han kunde leda in sitt synsätt i samtiden och göra det dominant, genom en överlägsen människokärlek, så att tittare först inte förstår vad det är de har sett, men vet att de behöver mer. De "vanliga" Rohmer-filmerna Tarantino nämner i det klippet eller jag nämnde i det första inlägget här är bättre ställen att börja: La Collectionneuse, L'Amour l'après-midi, Pauline à la plage, Les Nuits de la pleine lune, Le Rayon vert, Quatre aventures de Reinette et Mirabelle och L'Ami de mon amie.

Rohmer är betydligt mer populär än Syberberg men knappast mindre avantgardistisk: "le tout grâce à un savant et pétillant mélange d'avant-gardisme et d'esprit réactionnaire".

Du gillar att göra radikala påståenden av det slaget, men den form av pessimism som Kubrick representerar är mycket äldre än honom själv och är närmast unikt för Europa (buddismen har ju en mer andlig relation till pessimismen som gör den mindre destruktiv). Att han fått tyskar att bli punkare bara för att de skapar en sång som refererar till en karaktär i Kubricks filmer är exempelvis en ganska radikal påstående. Ungdomar knarkade som fan långt innan Kubrick på riktigt slog igenom, kontrakulturen är inte en våg som Kubrick var med att skapa överhuvudtaget och han ogillade till stora delar mycket som den representerade (exempelvis gillade han inte att använda något annat än klassisk europeisk musik i sina filmer).

I vilket fall så var själva syftet att nämna att någon som kan dramaturgi skulle kunna lära Rohmer ett och annat, även ifall dramaturgin då används på ett mindre pessimistiskt sätt. Metod och mål är ju två olika ting. Jag gillar Peter Hitchens budskap betydligt mer än hans nihilistiske/neokonservative bror (som nu dött), men ingen kan nog säga något annat än att Christopher var en debattör av helt annan rang än brorsan och med en sarkasm som avväpnade motståndare på ett sätt som jag sällan skådat.

Det vore ju trevligt ifall Peter hade fått Christophers talang i retorik, för han är en dyster typ som suger energin ur rummet snarare än att sprida energi till den politiska falang som han representerar.


Jag tror definitivt att den antika grekiska tragedin bränner fast i hjärnan bättre än ljumma dialoger. Även en dialogbetonad författare som Dostoevsky förstod att det finns en dramaturgisk kurva i dialoger, där krafter och motkrafter måste höjas till högsta nivån för att nå maximal potential, för det finns en otrolig potens att få upp insatserna karaktärerna står för när de har långa dialoger. Jag tror inte att vi har glömt varesig Bröderna Karamazov eller Oedipus, däremot så tror jag inte att många minns scener ur Rohmer i all evighet.

Några scener ur Syberbergs Hitler dokumentären har däremot fastnat i mitt huvud, det var väl de kraftfulla mytologiska aspekterna som han fick fram på ett sätt som Rohmer sällan är intresserad av.

Det som är skrivet i blod brukar ofta vara väldigt svårt att glömma och historia är mestadels nedskrivet i blod.


Jag förstår att det finns utrymme för att berätta historier där inget händer och där man fångar poesin i vardagen på olika sätt, och jag har ibland tålamod att till och med orka igenom en Ozu-film trots den dopaminrubbade generation jag är född till.

Jag har ju till och med sett igenom hela filmkatalogen av den ytterst pretentiöse och "tråkige" ungerske marxisten Bela Tarr, bara för att det är så förunderlig komposition och stämning i filmerna.

Men jag vill bara påpeka här att det finns tillfällen då en sådan stil heltenkelt inte är passande, och när man gör en film om franska revolutionen där två karaktärer bara pratar med varandra utan några laddade känslor eller insatser och de stora händelserna händer i bakgrunden så har man missat chansen att berätta något som folk faktiskt kommer komma ihåg, och det är ju synd ifall man vill hacka sönder vänsterns egen mytologi om franska revolutionens hjältar och demoner.

Om Rohmer hade presenterat sin världsbild med större gester skulle hans filmkarriär ha tagit slut. Han hittade en form som fungerade för honom: han var och är populär, och människorna i hans filmer och deras värld sätter sig.

Syberberg är en intressant jämförelse delvis för att han, efter att ha kört fast konstnärligt efter tyska nya filmens urladdning, valde att begå karriärsjälvmord med sin debattbok 1990. Rohmer däremot hittade ett format som han kunde jobba på med hela livet. Ditt argument om att det är för tråkigt motbevisas av den verklighet där han kunde göra filmer med hög produktionstakt som folk gick och såg i decennier.

Kubricks budskap var samma nihilism som övriga Hollywoods, och de tekniker han använde var bara uppdaterade och mer amerikanska varianter av sådant som hans föregångare som Arthur Schnitzler, Manó Kaminer, Samuel Wilder m.fl. höll på med redan när Österrike-Ungern var det aktuella underhållningsimperiet. Han var en operettmänniska som ömsat skinn med tidevarven.

Noé har berättat hur han som liten blev helt besatt av det trippiga i 2001 och som följd av det snöade in på droger. Clockwork orange hade stor påverkan på punken, även den brittiska. Jag lyfte fram den tyska dels för att det är en större förlust och dels för att låten är bättre. Punken som subkultur var i praktiken äldre rockkultur kombinerad med en självförbrännande, självmedveten destruktivitet plockad direkt från Burgess(/Warhol)/Kubrick: subkulturell infantilisering som satir mot sig själv, fast också utförd i verkligheten.

"For the Pistols' part, John Lydon claimed Alex as a role model, while drummer Paul Cook said he'd only read two books in his life: a biography of the Kray twins and you know what. Their manager, Malcolm McLaren, told Uncut magazine he asked Kubrick to direct a Sex Pistols film, but the director responded that he'd 'already made that movie and it was called A Clockwork Orange'."
How A Clockwork Orange set the scene for punk

Man kan inte knäcka vänsterns revolutionsmyt genom att upprepa samma myt om stora händelser. Du är för van vid myten, och blir så förvånad när den saknas att du missar det som pågår i stället. I motmyten skedde sorglig och godtycklig förstörelse i bakgrunden, medan människor som är värda att ha som protagonister höll sig undan. Det är inte heller ett nytt grepp; Goethe gjorde något liknande i Berättelser i landsflykt, som bokstavligen handlar om högreståndsfolk som bara pratar medan franska revolutionen sker en bit bort - med vilt sprakande final i deras eget samtal, inte hos revolutionärerna.

Jag ifrågasätter hur du definierar populär? Hans konversationsfilm om franska revolutionen sågs knappt av någon att döma från hur den utmärkte sig i sålda biljetter i biografen. Ska en film bara didaktiskt lära ut något genom konversation föredrar jag att läsa historia eller filosofi. Lyft då fram De Maistre som är mer underhållande i sin kritik mot sin tids liberaler än Rohmer är i hans konvesationer.

Rohmer är ingen Dostoevsky för att skriva dialoger som är så pass minnesvärda att människor fortfarande minns dem idag 150 år senare.



Återigen så fokuserar du på budskap, medan jag diskuterade talang/metod. Jag har inget emot att se på pessimistiska filmer med nihilistisk budskap, jag kan ofta fånga in ett och annat som är av mer intresse även för min ideologiska åskådning i sådana filmer än i filmer med ett så pass övertydligt budskap att de gränsar till propaganda. Jag föredrar därmed Houellebecq än William Pierce. Återigen så vill jag dock upprepa att jag inte menade att Rohmer skulle lära sig att skriva lika pessimistiskt som Kubrick genom Barry Lyndon, bara att ha med lite dramaturgi (till och med ifall filmen bara ska ha dialoger!).


Kultur är ju lite på så sätt att det förgrenar ut och inspirerar motsatta impulser, för Burgess skrev Clockwork Orange som en slags varningens finger mot vart kontrakulturen var påväg, att den sedan möjligen inspirerar än mer destruktiva aspekter i kontrakulturen kan man inte kontrollera. Lika lite kan ju Nietzsche göra något åt att ha inspirerad Foucault.

Boken har ju annars än tyngre fokus på kristna budskapet som botemedel till dystopins anarki.

Ifall Noe sedan inspirerar unga människor att åka till Japan och ta droger eller bögar att ha sadomasochistiska källarbarer likt den i Irreversible så är det ju inte något han kan rå för, det finns bara så mycket en konstnär kan styra över de impulser som publiken får ut av verket. Ofta så är dessa impulser motstridiga, några kommer tolka Clockwork Orange som ett varningens finger mot moralisk nihilism, andra kommer att se det som ett ideal. Jag kan tänka mig att det fanns 1800-talsmänniskor som även såg Raskolnikov i Brott och Straff som en hjälte i stunden då han mördar käringen.



Jag håller inte med att det finns något stort att berätta om människor som håller sig undan från konflikter.

Men Goethes mosaikstruktur i Berättelser i landsflykt fungerar bättre för att han har mer filosofisk djup i diskussionerna och detta är trots allt litteratur som passar bättre för just filosofiska dialoger. Wilhelm är definitivt en mer dynamisk och intressant karaktär, och likaså den vise och mystiske Figaro, än Rohmers två tråkmånsar.

En av mina favoritfilmer är den trippiga Stalker från Tarkovsky där tre flintisar i princip bara pratar igenom hela filmen, men den undviker ju inte bara därför att vara en cineastisk upplevelse. Därutöver så är dialogen väldigt filosofiskt djupa, och alla karaktärer går igenom en psykologisk inre resa, och det kan jag inte minnas från Rohmers film, men jag kanske behöver återvända och undersöka ifall det fanns någon filosofisk värde i dialogen.

L'Anglaise et le duc är en otypisk film från Rohmer just för att det politiska är explicit. Det gör den högrelevant för den här tråden, som handlar om det politiska hos Rohmer, men olämplig som introduktion till hans filmer överlag. Du har hamnat snett här och argumenterar mot något som ingen har påstått.

Enligt Nicolas Bonnal, Jean Parvulesco med flera finns alltså samma motrevolutionära världsbild även i de tidigare, populära Rohmer-filmerna, men uttrycks där mycket mer subtilt. Dessa filmer är politiskt neutrala och underhåller folk med charm, levande personporträtt och bildspråk, men erbjuder ändå andra referensramar och andra attityder än de som påbjuds av den realliberala demokratin.

L'Anglaise et le duc är inte anledningen till att Rohmer blev populär och kunde spotta ur sig omtyckta filmer under 40 års tid, och den kommer inte i sig att omvända någon till den rohmerska världsbild som Parvulesco beskrev som "högre maurrassism". Den är dock extra intressant för den som vill analysera Rohmers politik, på så vis att den riktar ljus mot något som finns mellan raderna i de tidigare filmerna.

Oavsett hur realistisk Rohmers samlade samhällsvision var - om det ens fanns någon sådan - säger analyserna av l'Anglaise et le duc något om vad det är för riktning som den som låter sig fängslas av Rohmers filmer håller på att röra sig i.

Kubrick är ett villospår, men jag kan se honom som relevant i jämförelse med den franska nya våg som han var generationskamrat med. Det finns en del likheter.

Rohmer tyckte att det finns en hel del bra i den popkultur som har sina rötter i den franska "kaféteatern" och att det är viktigt att den traditionen lever vidare. Han ansåg att franska nya vågen uppstod som en allians mellan kaféteaterkulturen och avantgardekulturen, och att detta skapade en kontrast mot "kvalitetsfilmen" eller "kulturfilmen", som i stället är en allians mellan kaféteatern och den akademiska kulturen.

When I talk about French popular cinema, I'm thinking about cinema with its roots in the café-theatre, which I find a lot healthier. ... There are great things in the café-theatre, whereas there is nothing to take from the pseudo-cultural. Truffaut defended popular cinema, and the café-theatre it was derived from, and from this point of view the weekly magazine Arts was very interesting. During the 1950s, Arts attacked "the cinema of quality" ferociously, and praised Carbonnaux's Les Corsaires de Bois de Boulogne, or Joffe's Courte tete or Les Hussards, as did Truffaut. I think what links this kind of cinema and that of the New Wave is an absence of a cult of form. In each case, the desire is to film things as simply as possible. In the other tradition, of the "cinema of quality," today called "cultural cinema," there is always some kind of intermediary that swells or that bloats the film: the desire for a "beautiful image," a cultural script, a social problem. That's the whole history of French cinema. When it first appeared, there were three cultures: academic culture, such as painters exhibited in the Salons, the Comédie française, and the writers of the Académie française; an avant-garde culture, such as the Fauvists, the Cubists, Debussy, and Stravinsky; and popular culture, such as dance music, the tango, boulevard theatre, the café-concert, and cinema itself. There were very different audiences, that sometimes met, and I think the history of cinema is a history of alliances between either academic culture or avant-garde culture and the cinema, that was nevertheless originally popular. In the first alliance, we get the cinema of quality, and in the second the New Wave.

Eric Rohmer. Interviews

Kubrick hade genom sina neuroser tendens till formfetischistisk "kulturfilm", men förenade även popkultur och avantgarde: Clockwork orange är ett tydligt exempel på det. Hos honom rörde det sig dock om andra popkulturella traditioner - judiska och amerikanska - och i allra högsta grad om ett annat avantgardespår - det antieuropeiska, nihilistiska och demoraliserande. Kubrick och Rohmer kan stundom förstås som företrädare för två poler, som har snarlika metoder men drar åt helt olika håll.

Tips: Le Beau Mariage (1982), på svenska Det fantastiska äktenskapet kan ses på Svt Play
nu under februari.

Bra film! Som Tarantino sa vill man gärna se mer, ifall man är inställd på en romantisk komedi utan skojtokiga skämt och där det inte händer så mycket.
Återkommer vid senare tillfälle med feministiskt norm- samt kroppskritiskt perspektiv.