Éric Rohmer (1920-2010) tillhörde den franska nya vågens högerfalang, tillsammans med bl.a. Paul Gégauff (som var förlaga till flera av Rohmers figurer), Gérard Blain och den tidige Truffaut. Han var en tillbakadragen typ som föredrog intima produktioner inte bara av budgetskäl. Enligt standardbiografierna fick hans egen mor aldrig reda på att hennes son Maurice Schérer (som var hans verkliga namn) var samma person som den uppburne men medieskygge regissören Éric Rohmer. Jag vet inte om det är sant men det är ändå talande.
Även i sin politik var han subtil och undvek stora symbolfrågor, med några undantag. Det finns två egentliga politiska skandaler i hans karriär. Den första var i samband med filmen L'Ami de mon amie (1987), ett relationsdrama som i de stora dragen är fritt från politik. Skandalen handlade om en scen där en av huvudpersonerna förfasar sig över att en stadsdel har fyllts med invandrare från Afrika och Mellanöstern. Skandalen var inte att en invandringskritiker skildrades på film, utan att det skedde utan att det var filmens huvudämne: en protagonist tilläts ha invandringskritiska åsikter lite i förbifarten, utan att det var en stor grej. Den andra skandalen var en av Rohmers sista filmer, L'Anglaise et le Duc (2001). Den utspelar sig under franska revolutionen och är nyansrik, men huvudpersonen är rojalist och filmen blundar inte alls för revolutionens destruktiva sidor. Detta är laddat i Frankrike, där regimens egen skapelseberättelse bygger på att revolutionen var bra och rättvis, och att alla som säger emot är extremister och konspirationsteoretiker: som symbolhandling är det kanske jämförbart med om någon känd amerikansk filmskapare ifrågasatte medborgarrättsrörelsen. Rohmer framträdde här som företrädare för en konservativ, rojalistisk kulturhöger.
Men som sagt var Rohmer subtil. Hans övriga filmer kryllar av konservativa markörer, som dock inte är av slag som väcker skandaler. Moderna relationer är det genomgående temat i bl.a. La Collectionneuse (1967), L'Amour l'après-midi (1972) och Le Rayon vert (1986). Dessa är inte alls gjorda för att provocera, och människor av alla politiska färger kan uppskatta dem, men de hamnar definitivt på högerkanten om man funderar lite över vad det egentligen är man har sett. Andra teman som återkommer är spänningen mellan stad och land och ett ekologiskt engagemang, t.ex. i Quatre aventures de Reinette et Mirabelle (1987) och L'Arbre, le maire et la médiathèque (1993).
Vad finns det för fler exempel på konservatism i Rohmers filmer? Är ni redan bitna av Rohmerbacillen, eller intresserade av att upptäcka honom?
Lite publicerat material om Rohmers politik:
Antoine de Baecque: Rohmer/politics: from royalism to ecology
Antoine de Baecque och Noël Herpe: The Rohmer of the cities and the Rohmer of the countryside
Även i sin politik var han subtil och undvek stora symbolfrågor, med några undantag. Det finns två egentliga politiska skandaler i hans karriär. Den första var i samband med filmen L'Ami de mon amie (1987), ett relationsdrama som i de stora dragen är fritt från politik. Skandalen handlade om en scen där en av huvudpersonerna förfasar sig över att en stadsdel har fyllts med invandrare från Afrika och Mellanöstern. Skandalen var inte att en invandringskritiker skildrades på film, utan att det skedde utan att det var filmens huvudämne: en protagonist tilläts ha invandringskritiska åsikter lite i förbifarten, utan att det var en stor grej. Den andra skandalen var en av Rohmers sista filmer, L'Anglaise et le Duc (2001). Den utspelar sig under franska revolutionen och är nyansrik, men huvudpersonen är rojalist och filmen blundar inte alls för revolutionens destruktiva sidor. Detta är laddat i Frankrike, där regimens egen skapelseberättelse bygger på att revolutionen var bra och rättvis, och att alla som säger emot är extremister och konspirationsteoretiker: som symbolhandling är det kanske jämförbart med om någon känd amerikansk filmskapare ifrågasatte medborgarrättsrörelsen. Rohmer framträdde här som företrädare för en konservativ, rojalistisk kulturhöger.
Men som sagt var Rohmer subtil. Hans övriga filmer kryllar av konservativa markörer, som dock inte är av slag som väcker skandaler. Moderna relationer är det genomgående temat i bl.a. La Collectionneuse (1967), L'Amour l'après-midi (1972) och Le Rayon vert (1986). Dessa är inte alls gjorda för att provocera, och människor av alla politiska färger kan uppskatta dem, men de hamnar definitivt på högerkanten om man funderar lite över vad det egentligen är man har sett. Andra teman som återkommer är spänningen mellan stad och land och ett ekologiskt engagemang, t.ex. i Quatre aventures de Reinette et Mirabelle (1987) och L'Arbre, le maire et la médiathèque (1993).
Vad finns det för fler exempel på konservatism i Rohmers filmer? Är ni redan bitna av Rohmerbacillen, eller intresserade av att upptäcka honom?
Lite publicerat material om Rohmers politik:
Antoine de Baecque: Rohmer/politics: from royalism to ecology
Antoine de Baecque och Noël Herpe: The Rohmer of the cities and the Rohmer of the countryside
