Vi som vägrar kriga (för Sverige eller annan nation)

Det finns, tror jag, många av oss ute i Sveriges byar och städer, som av olika anledningar landat i ett beslut: Jag kommer aldrig någonsin dra på mig en uniform och lyda order.

Tänkte att vi här kunde dela med oss av våra tankegångar kring ämnet nu när världen verkar förbereda sig för konflikt igen. Hur kommer det sig att just du inte vill leka krig och pang-pang med de andra pojkarna?


För mig handlar det nog främst om två saker, en tung filosofisk anledning och en mer 'prosaisk':

1. Krigets totala meningslöshet och avsaknad av vinnare. Det finns inga vinnare i krig eftersom vi egentligen slåss mot en inre fiende. Krig är, tror jag, en manifestation av (och likriktning av) gruppens kollektiva rädslor. När soldater mördar varandra ute på slagfältet begår de i själva verket självmord, vilket blir tydligt när de sedan kommer hem och lider av PTSD och depression. Botet mot krig kommer aldrig vara mer krig, utan en total vägran hos alla att delta i just krig. Trump, von der Leyen, Netanyahu och Hamas ledare kan väl utmana varandra på duell istället?

2. Samhällskontraktet i Sverige är rivet. Denna anledning vägde nog tyngre för mig när jag var yngre, men jag känner ändå att den fortfarande är relevant. Sverige och dess invånare har valt att sätta andra folkgrupper framför den svenska. Man har jobbat hårt i decennier för att piska i den vite mannen att han är roten till allt ont. Man har försökt så gott det går att vrida på sanningar, krossa politiskt motstånd, man har skuldbelagt och rasism-anklagat in absurdum. Att jag, som vit man, skulle lyfta ett finger för denna staten - som ser mig som ondskan och fienden - finns inte på världskartan. Det kommer aldrig att hända.

Önskar alla de som snart kommer kasta sig ut i strid ett stort lycka till. Kanske kommer vi mötas någon gång i framtiden på en strand någonstans. Om jag sitter och ristar i sanden med en pinne vill jag redan nu be dig att inte rubba mina cirklar.

Det är som det är, det du inte kan förändra är det bara att acceptera. Aurelius skrev intressant om detta ämne.

Jag hållet helt med dig. En god vän till mig är psykiatriker, och jobbade ett tag för Försvarsmakten. Hans jobb var att bestämma - men hans egna ord - "vem som skulle bli kanonmat" och vem som skulle få högre befattningar inom militären.

Visserligen förstår jag, rent krasst, att sådana bedömningar måste göras. Men du har ju rätt. I krig finns inga vinnare! Problem i världspolitiken borde lösas genom förhandlingar!!!

Det är något oerhört osmakligt med att mala ner människor - liv - söner - föräldrar - i en gigantisk apparat märkt KRIG, och hoppas att man ska tjäna några dollars eller hektar mark på det. Som vi gör nu t ex, i Ukraina. 200 000 döda hittills. Vi kommer stötta det kriget in absurdum - för evigt! Vi har tydligen miljarders miljarder att skänka till detta politiska "projekt" (som går ut på att hindra Ryssland från att utvidga sina gränser), och snart ska vi också skicka vår egen befolkning in i krigsmaskineriet. Våra barn. Fy fan säger jag bara.

När man dessutom betänker vad som framkommit på senare tid, att det finns förband som knäcker sina soldater så duktigt - genom svält, överarbete och vårdvägran - att de begår självmord eller överväger att bryta sina ben (!) för att slippa kriga, då blir det ännu äckligare.

Om jag har en destruktiv relation, där min man och jag slår varandra, så kommer alla proffessionella ge mig samma råd: "Lämna honom". Varför? För att våld löser ingenting! Det enskalerar bara, det triggar mer våldsamt beteende.

Fienden finns överallt, men ett väpnat krig från yttre makter är väl troligare. Den inre fienden tar över stat och kommun, men går inte bekämpa med vapen i hand.

Ryssland är i dag så pass försvagat att ett regelrätt anfall inom en tioårsperiod är mindre troligt och i så fall ligger baltländerna betydligt sämre till än Sverige.

Bara fega och överlöpare tar inte till vapen för att försvara sig mot yttre fiender. Inre är det knepigare..

Ryssen är ingen fiende, våra politiker har sedan 50-talet skrikit sig hesa över att "Ryssen kommer, ryssen kommer", ändå har inget hänt. Ett par ryska turister alt nybyggare har kommit , inget värre än så.

Jag själv kommer inte lyfta ett finger för detta land, då över 80% av folket vill göra Sverige till ett islamistiskt kalifat.

Har du en referens?

Fienden finns överallt, men ett väpnat krig från yttre makter är väl troligare. Den inre fienden tar över stat och kommun, men går inte bekämpa med vapen i hand.

Ryssland är i dag så pass försvagat att ett regelrätt anfall inom en tioårsperiod är mindre troligt och i så fall ligger baltländerna betydligt sämre till än Sverige.

Bara fega och överlöpare tar inte till vapen för att försvara sig mot yttre fiender. Inre är det knepigare..

Om de inre fienderna är de som får oss att kriga mot de yttre. Hur vet vi då att de yttre inte är våra vänner? Och att de inre fienderna har lurat oss att slåss för dem. Vi försvarar deras maktinnehav och dör på kuppen.

För att besegra en fiende som våra egna fiender målat upp som fiende. Jag köper det inte.
Om Tuffe Uffe eller Arga Maggan står längst fram med fönan högt och springer först så hänger jag på. Tills dess att det sker lyfter jag inte ett finger för det land Sverige blivit.