Alternativ för Sverige (AfS) - samlingstråd

Gustav Kasselstrand infiltrerade ett slutet EU-möte och avslöjade hur lobbyister styrde agendan för en massiv EU-expansion. I denna intervju berättar han om de dolda planerna på ett Europas förenta stater, hur svenska politiker påverkas och vad det innebär för Sverige.

Melodifestivalen och Eurovision är sedan länge ett urspårat, rotlöst och dekadent jippo, mer än en europeisk musiktävling.

Så har det inte alltid varit. Fram till 1999 krävdes att alla bidrag framfördes på landets nationella språk. Men den regeln togs tyvärr bort. Varje svenskt bidrag sedan 1999 har framförts på engelska. Det gäller de flesta andra länder också. Någon nationell särprägel finns i princip aldrig, varken i språk, musik eller scenkonst.

I gårdagens svenska Melodifestivaltävling framfördes samtliga bidrag på engelska - utom ett: Den finlandssvenska humorgruppen KAJ:s låt ”Bara bada bastu”. Ett framförande av tre vita heterosexuella män från den konservativa svenskspråkiga landsbygden i Österbotten. Personerna i KAJ har, såvitt jag vet, aldrig viftat med några Prideflaggor eller ägnat sig åt politiska ställningstaganden på andra sätt. Tvärtom var ett av deras tips på hur man beter sig i en bastu, att man aldrig talar politik där.

Måns Zelmerlöv var favorittippad med sin låt ”Revolution”. En låt helt anpassad efter den globala och rotlösa musikindustrin. En låt som inte är någon revolution alls.

Den verkliga revolutionen stod istället KAJ för. Den enda låt som hade någonting som helst med Sverige som nation att göra, var också den enda låt som kom från ett annat land. Den framfördes inte bara på svenska, utan dessutom på österbottnisk dialekt. Ännu mer förbjudet i dagens värld.

Men den svenska minoriteten i Finland vet vad det innebär att värna den svenska kulturen och det svenska språket. Är man bara fem procent av landets befolkning finns detta i medvetandet hela tiden. Att tala svenska är livsviktigt.

Att de dessutom framför sitt bidrag på ett humoristiskt sätt är ännu mer provocerande för det svenska kommersialiserade Mello-träsket. Flera stora artister har varit uppenbart missunnsamma och inte ens gratulerat KAJ. Jag skulle tippa på att den rotlösa HBTQ-lobbyn i Sverige grämer sig också.

Och revolutionen fortsätter. KAJ har meddelat att de inte kommer att översätta låten till engelska. Det blir första gången sedan 1998 (!) som ett svenskt bidrag framförs på svenska i Eurovision.

– Vi håller linjen. Svenska, ja ja, det är dags! Det var 98 som ni skickade en svensk låt sist, har KAJ sagt till Expressen.

Jag hoppas att de orkar stå emot det enorma tryck som nu lär komma från det svenska Melloetablissemanget att byta språk till engelska. Men de här grabbarna har ju hittills gått sin egen väg, vågat vara annorlunda, och jag hoppas att de fortsätter med det.

Personligen struntar jag helt i hur det går för dem. Det spelar ingen roll om de så skulle hamna sist. De är redan vinnare. Så tack KAJ för en briljant hyllning till traditionell svensk och finsk kultur, i ett forum som i årtionden varit helt rensat på nationella inslag.

Det som hänt är faktiskt en revolution.

Ikväll gick jag in på Carl Lundströms flöde för att läsa de sista inlägg han lagt upp, innan han så tragiskt och hastigt omkom i flygolyckan.

Många av inläggen kände jag igen. Jag hade gillamarkerat flera av dem.

Men Carl publicerade mycket, och det hände att jag därför missade vissa inlägg. De nådde mig aldrig.

Det här var ett sådant, från den 19 februari:

"Vi behöver realistiska politiker som är redo att regera Sverige i verklighetens värld, istället för i en parfymerad fantasivärld. Gustav Kasselstrand är en sådan politiker."

Det var ord som träffade rätt i hjärtat. Det kändes speciellt att läsa. Framför allt för att Carl under en period hade tvivlat på mig och Alternativ för Sverige.

Det är sådant man får räkna med som partiledare för ett litet parti. Det är ett maratonlopp: ibland går det långsammare framåt än man hoppas, och stegen känns tyngre än de brukar. Men jag var aldrig arg eller besviken på honom. Jag tog kontakt med honom och vi diskuterade partiets väg framåt. Han fick ge sina synpunkter och jag lyssnade. Jag berättade sedan om mina tankar och han lyssnade.

Egentligen var vi nog överens om det mesta. Carl var, precis som jag, hängivet intresserad av vår tids stora utrikespolitiska och antiglobalistiska frågor. Han brann för att avslöja lögnerna och säga sanningen – och han gjorde just detta med bravur, på daglig basis. Han, precis som jag, trodde genuint på att en självständig svensk linje är det enda alternativet till global underkastelse.

Att debatten kring dessa frågor präglas av något som kan liknas vid hypnotisering eller masspsykos, bekom varken mig eller Carl. Vi var överens om att partiet måste lyfta dessa frågor – ännu oftare och ännu tydligare. Det finns så många som söker efter ett alternativ just här. Och jag har verkligen gjort mitt bästa för att föra upp dessa frågor högst upp på partiets agenda, så att vår politik på detta område får samma tyngd som i återvandringsfrågan.

Jag förstod med tiden, bland annat när Carl anmälde kandidatur inför kyrkovalet, att han återigen fått upp förtroendet för mig och Alternativ för Sverige. Jag är säker på att det hade att göra med att jag så tydligt och ofta tagit ställning mot just Ukrainahysterin, Natovansinnet, EU-tyranniet, DCA-förräderiet, SD:s undergivenhet mot Israel, med mera. Och det var just en sådan film som jag nyligen lagt upp, som Carl delade vidare med så positiva ord om mig.

Orden förpliktigar. Och de sammanfattar så väl vad som var viktigt för Carl: verklighetens värld, inte någon fantasivärld.

Jag bär med mig hans ord i min uppgift framåt.

Ett tydligare flygblad än så här hittar du inte! Utformad som en flygbiljett tillbaka till hemlandet för missanpassade invandrare finns det inget utrymme för missförstånd – Alternativ för Sverige är partiet för dig som vill se en storskalig återvandring.

Biljetten är inspirerad av kampanjer på kontinenten; däribland AfD och Danskt Folkeparti som båda haft liknande flygblad.

Biljetten har rundade hörn, och är tryckt på ett styvt papper så det känns som en riktig flygbiljett.

För oss är det en logisk fortsättning på vår alltid pågående kampanj för återvandring: 2018 hade vi en avgångstavla med flighter till länder som Afghanistan och Syrien, ackompanjerat med flygplatsutrop om att flygen strax avgick och att "det är dags att åka hem!"

Ett år med Nato – Sverige lurades in i en allians som hotar vår frihet
Ett år efter Sveriges Nato-inträde ser vi konsekvenserna – ökad spänning, minskat självbestämmande och risken att dras in i andras krig. Var det verkligen detta politikerna lovade och vad de själva hoppades på? Nato-kritikern Roger Richthoff kommenterar året som gått och reagerar på de mest bisarra uttalandena.

Ola Sundberg, en av tidigaste medlemmarna i Sverigedemokraterna, berättar om hur partiet har förändrats och lämnat sina ursprungliga ideal. Han kritiserar SD:s vägval och ifrågasätter om de längre står upp för de principer de en gång kämpade för. Har partiet offrat sin själ för makten?

Kyrkovalet skiljer sig lite från riksdagsvalet i och med att inte alla svenska medborgare har rösträtt.

För att rösta måste du:

Ha fyllt 16 år på valdagen
Varit medlem i Svenska kyrkan senast den 15 augusti 2025