Citat:
Ursprungligen postat av
Merapi
Offentlig sektor ÄR ofta just ett samhälles demokratiska väktare.
Lika rättigheter och möjligheter för alla är inga ”sär” rättigheter utan grundläggande mänskliga rättigheter.
Ok, låt oss titta närmare på vår demokrati som du värnar om så mycket, och alla liberala rättigheter som du vill bevara.
Jag ser det kapitalistiska systemet lite som ett stort fängelse där alla medborgare är fångar i ett system de inte kan lämna.
Tänk en metafor av ett äkta fängelse för att förstå detta mer. Inuti detta fängelse måste alla arbeta för att hålla hjulen snurrande, men ingen får egentligen kontroll över fängelset eller möjlighet att ta sig ut. Skillnaden mellan höger och vänster är inte att den ena vill befria fångarna och den andra vill hålla dem instängda – båda administrerar bara systemet på olika sätt.
Högern är de hårda fångvaktarna. De går in med bestämda steg på morgonen, slår batongen mot gallret och ropar:
"Upp och hoppa! Dags att jobba, latmask! Fängelset måste skötas!"
De bryr sig inte om ifall fångarna har hårda britsar, dålig mat eller tunga kedjor – deras fokus är att arbetet i fängelset ska rulla på. För dem är disciplin, ordning och lydnad det viktigaste.
Vänstern, å andra sidan, är de "snälla" fångvaktarna. De knackar försiktigt på gallret och säger med mild röst:
"God morgon, hoppas du sov gott! Här har du en bättre kudde och ett glas mjölk till frukosten."
De vill förbättra fångarnas tillvaro genom små reformer – kanske bättre madrasser, aningen längre raster, eller lite trevligare inredning i cellerna. Men de säger aldrig att fångarna ska befrias, eftersom de själva också är en del av systemet.
Om en fånge frågar vänsterfångvaktaren:
"Kan jag få en nyckel och ta mig ut härifrån?"
så ler vakten lite ursäktande och säger:
"Oj, nej, så långt kan vi inte gå. Det vore orealistiskt och extremt.”
Sen går han tillbaka till fikarummet, där både höger- och vänstervakterna sitter tillsammans, dricker kaffe och diskuterar hur de kan hålla fängelset i stabilt skick.
Samtidigt som detta sker sitter fängelsets verkliga herrar – kapitalistklassen – i ett högt vakttorn och ser ner på hela skådespelet. De skrattar åt hur fångarna bråkar om små förbättringar, medan de själva fortsätter att utnyttja deras arbete för egen vinning. De vet att så länge fångarna tror att valet står mellan höger- och vänstervakterna, kommer ingen att organisera ett verkligt uppror för att riva murarna.
När feminister och vänstersympatiska fångar ropar om "progression" och "jämlikhet" i fängelset, handlar det i praktiken bara om att fler får möjlighet att delta i systemet på samma villkor – inte att själva fängelset avskaffas.
Så om män traditionellt har varit de som hackat sten på bakgården, kan "progressionen" innebära att kvinnor nu också får ta del av detta "privilegium". Kanske får några kvinnor också en position där de kan stå bredvid och instruera hur stenen ska hackas, eller fångarna får rösta om vilken vakt som ska administrera arbetet. Men i slutändan hackas stenen fortfarande, och fängelsets murar förblir intakta.
Den verkliga makten, de som driver fängelset och tjänar på att fångarna arbetar, hotas aldrig av dessa reformer. Tvärtom kan de till och med gynnas av dem, eftersom de skapar en illusion av förändring och håller fångarna upptagna med interna bråk om vem som har tillgång till vilka arbetsuppgifter, istället för att organisera sig för att riva hela skiten.
Vad tänker du om det?