Kan någon bistå med en psykoanalys av Mona Brorsson? Vad med denna ständiga, obotliga och uppriktigt pinsamma optimism, och försvar av uppenbart värdelösa insatser?
Försöker hon undermedvetet bagatellisera sina egna tidigare tillkortakommanden genom att hela tiden försvara svenskorna och svenskarnas kassa prestationer? Eller har hon skrivit avtal på att inte få yttra ett enda objektivt/kritiskt uttalande?
Det blir liksom outhärdligt att se på Frankrike och Norge som skjuter noll på femton sekunder. Sedan kommer någon stackars svensk och skjuter tre straffrundor, för att då bli passerade av Suriname och Påskön som klarade sig utan rundor.
Då sitter hon och pratar om "fördelar att skjuta på bana ett" och "oturliga förhållanden". Och om minsta kritik yttras så slår hon direkt ut i omotiverat försvar.
Vad felar?
Jag råder alla skidskytteintresserade att följa NRKs sändningar istället.