Föräldrar som kräver barnbarn, hur är de funtade?

Har hört om det tidigare, föräldrar som hetsar och tjatar hål i huvudet på bekanta om barnbarn. Nu på morgonen såg jag även en artikel i SvD på ämnet.
Har själv inte barn då bög och frågan har där med aldrig kommit upp mellan mig och mina föräldrar. Men hur tänker egentligen hetrod föräldrar och hur kan de bete sig så här? Bara exemplet i artikeln där föräldrarna "stulit" vissa av sina barns tillhörigheter för att spara i en barnbarns låda

I min familj är standard att man håller sig borta när det städas och görs om hemma hos föräldrarna för att slippa få med sig flyttlådor med gamla saker.

Ni som är äldre hur tänker ni kring att få barnbar? Är ni laid back eller mer som Prins Carl Philip som apparently "kött, kött mer kött"

Ni som är yngre hur tänker ni kring föräldrars krav om barnbarn? Hur talar ni dem och vad känner ni in för att enbart betraktas som produktionsmedel för "livets efterrätt"

Diskussionen om att skaffa eller inte skaffa barn spar vi till snnan tråd, här fokuserar vi enbart på hur föräldrar som kräver barnbarn är funtade.


Länk till artikel
https://www.svd.se/a/JbwPlP/barnafodande-i-sverige-minskar-manga-svenskar-far-aldrig-barnbarn

Att kräva barnbarn är ju dumt. Men att vilja ha barnbarn är naturligt och självklart. Jag själv är pappa till 3 barn. 2 pojkar 1 flicka. Tillsammans har de 4 döttrar. Detta gör att jag, inte kräver, men gärna vill ha, en sonson. Saken är ju den att jag i rakt nedstigande led har förfäder tillbaka i tiden i tills vår art skilde sig från neandertalarna. Jag ser gärna att denna tradition fortsätter. Har ingen lust att vara "den näst siste mohikanen".

Det är nog instinktivt. Vissa har stark barnbarn instinkt, andra har svag.

Tror kanske ingen kräver barnbarn, men en del kan säkert använda viss övertalning (100.000 i cash för första barnbarnet! 200.000 i cash för andra!).

Själv tycker jag framtiden ser dystopisk ut, så jag har verkligen inga krav på att få barnbarn som kommer få svåra onaturliga plastiga liv, snarare tvärtom.

Det där var väl lite extremt kanske men nog tjatade folk innan vi fick barn, och ibland var de lite sura. I mitt fall var det väl så att det var den ännu äldre generationen som var mer otålig och bittra över att "vi aldrig skaffar barn" för dem ville ha barnbarnsbarn (trots att de redan hade det). Till slut fick det ju det med mig också. Nu har ena av deras barnbarnsbarn blivit 18 så så fort han får en tjej så börjar nog de att tjata igen

Låter som att du har jobbiga existensiella problem att jobba på.

Absolut. Men man får acceptera läget och vänja sig. Finns ju fina mediciner mot existentiell ångest. Typ vitt vin från Rioja.

Heja

Det är en naturlig önskan att vilja ha barnbarn. Jag hoppas på det, jag vill finna min roll som mormor eller farmor (eller helst både och) när jag blir äldre. Dels vill jag underlätta för mina kids genom att vara barnvakt, hämta på dagis ibland och så. Dels vill jag återuppleva saker som jag gjorde med mina barn, och med barnbarnen blir det lugnare eftersom man inte kommer att vara lika stressad och trött som under de egna barnens barndom, eftersom man kommer att kunna vila ut ifrån intensiteten i att ta hand om barn emellan varven.

Barn och barnbarn är en del av livet. På ett djupare plan handlar det om att man vill se sina gener gå vidare, och sättet som man påverkat deras personligheter med sin egen, och även saker som man lärt sina barn - kunskaper, värderingar - som man även vill ska gå vidare till barnbarnen. Man vill göra något slags avtryck på framtiden, och om man inte är en av dem som gör en stor vetenskaplig upptäckt, skapar ett underbart konstverk eller skriver en odödlig roman eller liknande - så är barn, barnbarn, barnbarnsbarn o.s.v. det enda sättet att lämna någonting kvar av sig själv på jorden när man går bort. Något som gör en skillnad för framtiden jämfört med om man aldrig hade funnits.

Det jag inte förstår är hur kan du ens lägga energi på att tänka och önska saker där du, förutsatt att du är normalt funtad, inte har något inflytande.
Skulle förvisso till del förstå dig om du har en fidelkomis, men går ju att lösa det med.

Papzen: Du måste skaffa en vacker o bra fru OCH ETT PAR BARN SÅ ATT VÅRT EFTERNAMN
LEVER VIDARE

Jag: (vilket jag inte vågade säga högt) Jag skiter väl o efternamnet o barn - fortsätt snååålaa
baaraa - jag ska ha kuul för Era stålar som ni snålat ihop + mina egna whatever jag lyckas
få ihop.

Till min heder vill jag dock säga att de pengar jag ärver skulle jag inte förstöra om ha skulle
ha barn - det skulle inte vara OK när mina föräldrar snålat ihop pengar till mig - men utan
barn behöver jag inte ha dåligt samvete att för deras pengar unna mig sånt som de själva
var för snåla för.

På vilket sätt är det "en naturlig önskan"? Du har ju gjort din del genom att reproducera dig. Önskan om barnbarn är som jag ser det mest en sociala konstruktion sprungen ur önska att maximera oss själva genom "strategi spel" exempelvis makt genom fullbordat äktenskap mellan min unge och granngården unge så jag får tillgång till granngården sandtäckt och vattentäkt

Du fattar inte att man vill att ättelinjen ska fortsätta? Om du själv var del i en tradition som pågått i tusentals år skulle du då vilja att den traditionen försvann med dig? I så fall är det du som inte är normalt funtad. Hade du frågat 100 personer om detta skulle 90 hålla med mig.

Men så klart. Att vilja ha barn och barnbarn är naturligt. Utan denna drift hade vi som art upphört att existera för länge sedan. Att vilja reproducera sig är det mest självklara som finns.