Citat:
Ursprungligen postat av
RutgerFuchs
Åsa skriver att idrottsstjärnor blivit tråkiga, PK och slätstrukna och längtar sig tillbaks till tiden där stjärnorna präglades av aggressivitet och sexualitet.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/Oo2dRq/asa-linderborg-jag-saknar-idrottens-udda-personligheter
Visst kan man hålla med henne i mångt och mycket, men är det inte väl magstarkt att gnälla över något som man i allra högsta grad är medskyldig till? Hade inte en reflektion om den egna skulden till att det blivit som det blivit varit på sin plats? Om man i årtionden huggit som en hök på, skandaliserat och gett upphov till cancelling av udda människor, kallat dem för toxiska gubbslem som förstör världen, har man då inte ett eget ansvar för att människor för slippa hatdreven från media som i sin tur gör en till allmän persona non grata, just blivit slätstrukna, präktiga, PK och löjligt ödmjuka?
Kanske ingressen till artikeln borde lytt:
"Varför bär kniven som sitter i ryggen på mig mina egna fingeravtryck"?
Diskussionsunderlag:
Bär media ett ansvar för hur människor i offentligheten har blivit?
Om det är så, är det rimligt att svära sig fria från detta ansvar och ondgöra sig över konsekvenserna av det?
Om Åsa vill förändra det rådande klimatet, hade en rejäl pudel varit på sin plats, där hon sedan aktivt arbetar för att påverka mediehusen att sluta att skandalisera, cancella och marginalisera udda människor?
Ah, visst fan är det så! Här sitter hon, Åsa Linderborg, och bölar nostalgiskt över förlorade rebeller och udda stjärnor och vem fan höll i bödelsyxan, om inte samma förbannade skrå hon själv stolt representerar? Hon gnäller över att idrotten förlorat sin själ, över att stjärnorna blivit tråkiga, mjuka och politiskt korrekta, medan hon med samma fingrar som nu hamrar ur sig sentimentaliteten själv har kastat skit och vevat moralklubban i åratal.
Det är som om en pyroman skulle stå och förbanna askan han själv spridit över staden—"Varför brinner det inte längre vackert och klart?"
Naturligtvis bär medierna ett ansvar. De har under decennier fungerat som inkvisitorer, självgoda moralväktare och moraliserande profitörer, redo att hänga ut varenda stackare som vågat visa personlighet, aggressivitet eller (Gud förbjude) sexualitet. Man har låst fast offentligheten i en bur av rädsla, straffat alla som trampat utanför den självrättfärdiga elitens moraliserande linjer. Och nu står de där, förbryllade och förbannade över det monster de själva fött och matat.
Så om Åsa verkligen längtar tillbaka till den tid hon sörjer, så borde hon börja med en ordentlig jävla pudel: En ärlig bekännelse om sin egen delaktighet i att skapa detta präktiga, neurotiska monster till offentlighet. Hon borde banka på porten hos sina mediekollegor med den största klubban hon kan hitta och skrika: "Nu räcker det, era hycklande jävlar! Sluta cancella, sluta moralisera, sluta döda personligheten hos dem vi påstår oss älska."
Det är dags för henne att släppa sentimentala krokodiltårar och se sig själv i spegeln. För kniven i ryggen, kära Åsa, den sitter där med dina egna förbannade fingeravtryck.
Jag såg senast igår en SVT journalist fråga vår utrikesminister varför hon kör en Tesla och hennes syn på det i och med utvecklingen av USA. Det är såna journalister som förstör Sverige.