Citat:
Ursprungligen postat av
Regislator
Det är ett missförstånd att det inte är viktigt om förtalsuppgiften är sann eller inte i tryckfrihetsmål. Axberger formulerar sig ganska drastiskt om saken i "Tryckfrihetens gränser" s 239:
"På tryckfrihetens område är det främst den periodiska pressen som kan åberopa denna rätt; den normala nyhetsförmedlingen kan som departemenschefen angav inte påverkas av förtalsbestämmelsen så länge den information som lämnas är korrekt och vederhäftig."
Det är också därför som media aldrig fällts när förtalsuppgiften kunnat beläggas. Det kommer med största sannolikhet inte hända denna gången heller.
Sanningen bär betydelse i tryck/yttrandefrihetsmål, men endast om den publicerade uppgiften anses försvarlig. En utgivare kommer inte undan försvarlighetsbedömningen, då försvarlighetsrekvisitet bokstavligen ingår i förtalsparagrafen i TF (vilken YGL hänvisar till) som ju träffar just utgivare.
Det citatet av Axberger kan tolkas som att han menar att det räcker med att uppgiften är sann eller att utgivaren har skälig grund för den, vilket icke kan vara en korrekt tolkning, eftersom redan när Axberger utkom med sin klassiska avhandling 1984 fanns försvarlighetsrekvisitet med i TF.
Vidare skriver Axberger i stycket efter på s. 239 att:
Citat:
Diskussionen förs ofta kring begrepp som nyhetsvärde och informations-
intresse. Mycket ofta anges som försvar för en publicering att den är av ”allmänt
intresse”.
Därefter förs ett resonemang om hur allmänintresse förhåller sig till allmänt nyfiket intresse hos allmänheten med mera. Här diskuterar alltså Axberger (eventuell) försvarlighet i TF-mening.
Det fetade: Det kan omöjligen vara en riktig slutsats. Det faktum att de flesta utgivarmål om förtal har avgjorts av sanningsrekvisitet, innebär inte att försvarligheten saknar betydelse, vilket framgår av rättspraxis på området. Dessutom har det hänt att försvarlighetsprövningen har avgjort saken. Se strax ovan i tråden senaste Dagerlind-målet, vilket måhända kan vara intressant i sammanhanget, samt, såsom tidigare har refererats i tråden, hovrättsdomen mot Flashbacks utgivare 1999, i vilket mål de publicerade uppgifterna uppenbarligen var sanna (fällande dom):
(FB) Uthängd stämmer Dumpen – första fallet
Citat:
Ursprungligen postat av
Kallebrogen
Det där låter lite överdrivet. Jag misstänker att texten framstår som onyanserad eftersom den ryckts ur sitt sammahang.
Oavsett vilket så är det Dumpen sysslar med inte del av "den normala nyhetsförmedlingen," så även om verkligheten vore så extrem som texten du citerade får det att låta, så skulle det inte vara tillämpligt här.
EDIT: Kollade i boken, och på s. 237f. så citeras propositionstexten i fråga:
"Ett annat viktigt område, där yttrandefriheten bör särskilt beaktas, är den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen. Det är ett allmänt samhälleligt intresse att nyhetsförmedlingen är fullständig och vederhäftig, och detta intresse kan därför ofta få väga över den enskildes anspråk på skydd mot kränkande uttalanden. Jag åsyftar därvid den rutinmässiga strömmen av nyheter om händelser av olika slag, men däremot icke sensations- eller skandaljournalistik som ej står i samband med den egentliga nyhetsförmedlingen."
Det gäller alltså "ofta," inte alltid. Texten gör det dessutom ännu tydligare att det hela gäller "den yrkesmässiga nyhetsförmedlingen," och alltså inte är tillämpligt i Dumpens fall.
Just så, ingen utgivare kommer automatiskt undan försvarlighetsbedömningen bara för att man är utgivare.
Citat:
Ursprungligen postat av
Regislator
Dumpen har utgivningsbevis och är därmed nyhetsförmedling. HD kan inte bortse från den ordning lagstiftarna uppställt, oavsett vad de själva eller någon annan skulle råka tycka. I ett tidigare förarbete SOU 1953:14 diskuteras förtalsbrottet i ett tryckfrihetsperspektiv mer ingående än i prop 1962:10. Där är det väldigt tydligt att pressen får publicera allt så länge det inte är ogrundat eller falskt. Axberger hänvisar till detta.
Fast lagstiftaren har inte ställt upp den ordning du argumenterar för. Återigen, försvarlighetsrekvisitet är ett uttryckligt och absolut kriterium att pröva i ett tryck/yttrandefrihetsmål. Det framgår ju explicit av lagtexten. Varför direkt i lagtext ange ett rekvisit, om det inte behöver prövas av domstolen? Ologiskt. Det är inte så lagstiftningsarbete fungerar.
Om det nu mot förmodan är så att lagmotivs formulering till sin ordalydelse direkt strider mot lagtextens, äger den senare hursomhelst företräde - och då står att läsa i lagparagrafen att publiceringen måste vara "försvarlig med hänsyn till omständigheterna", vilket som sagt gäller även en aldrig så seriös och professionell nyhetsförmedlande utgivare (i det sammanhanget borde för övrigt Dumpens verksamhet kunna diskuteras).
Citat:
Ursprungligen postat av
Regislator
"Om man sammanställer de nya bestämmelserna om ärekränkning i förslagets 3 kap. med tryckfrihetsförordningens regler och de principer efter vilka ansvarigheten där skall bedömas särskilt med avseende på det subjektiva rekvisitet, är till en början att märka att enligt förslaget en dom för förtal förutsätter att gärningsmannen om annan lämnat en uppgift angående gärning eller omständighet som är nedsättande för den angripnes anseende. Vidare fordras att den ärekränkande uppgiften var ogrundad. Dessa brottsförutsättningar skola vara täckta av uppsåt från gärningsmannens sida. Enligt de ovan angivna grunderna för bedömande av ansvaret för innehållet i periodisk skrift får avgöras, huruvida de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet skola anses uppfyllda beträffande den för skriften ansvarige." SOU 1953:14 sida 199 (mina kursiveringar)
Såvitt jag förstått det så var det bara konfrontationsvideon som låg på icke grundlagsskyddad plattform. Det bygger på en tolkning gjord i efterhand. Själva förtalsuppgifterna och möjligheterna att identifiera personen finns dock på Dumpens hemsida. Så, ja det kan teoretiskt landa i att de fälls för själva videon men frias i övrigt.
Det av dig angivna citatet (jag läser det på sid. 197) rör frågan om förtal i utredningens förslag. Straffrättskommittén föreslog en uppdelning av förtalsbrottet; dels "förtal", dels "vanryktande". I kommitténs förslag gick den beskyllande fri från förtalsansvar, om uppgiften bevisades vara sann. Det var kriteriet.
Brottet vanryktande handlade, likt dagens förtalsbestämmesle, om att det var brottsligt att lämna uppgift oavsett sanningen om det ej var försvarligt att lämna den med hänsyn till "allmänt eller enskilt väl".
I propositionen, som sedermera blev riksdagens beslut, föreslogs enbart brottet förtal och då med ansvarsfrihetsregeln försvarligt + sant/skälig grund (kumulativa rekvisit) = ansvarsfrihet.
I diskussionen om vanryktande i relation till TF anförde kommittén på sid. 209 följande.
Citat:
I detta sammanhang förtjänar framhållas att den fria tillgång till allmänna handlingar som regleras av tryckfrihetsförordningen icke i och för sig innebär någon begränsning av ansvaret för offentliggörande eller annat meddelande av det ärekränkande innehåll handlingen tilläventyrs kan äga. Huruvida sådant meddelande täckes av intressekollision får därför avgöras uteslutande efter de omständigheter under vilka den som begagnat sin rätt att taga del av handlingen offentliggjort eller till andra lämnat meddelande om innehållet i fråga.
Detta citat kan sägas utgöra ett försvarlighetsresonemang analogt med dagens reglering:
Om det är något som får tas för sant, är det väl allmänna handlingar. Denna sanning räckte inte för ansvarsfrihet för en utgivare enligt den föreslagna vanryktande-bestämmelsen; "Huruvida sådant meddelande täckes av intressekollision får därför avgöras uteslutande efter de omständigheter under vilka..."
"de omständigheter" kommittén syftade på här gällde alltså om det kunde anses försvarligt eller ej att publicera uppgifterna.
Om kommitténs förslag hade blivit lag, skulle, vilket den noterade, den som utsätts för en ärekränkande uppgift som var sann inte med framgång ha kunnat föra ansvarstalan om förtal, men däremot om vanryktande under åberopande att uppgiften, oaktat sanningen, inte var försvarlig på grund av "allmänt eller enskilt väl" att lämna (av en utgivare eller annan).
Istället, som nämnts, bakades i nu gällande straffbud sanningsrekvisitet i kommitténs förtalsförslag samman med försvarlighetsrekvisitet i kommitténs vanryktande-förslag.
Slutsatsen måste därför bli, att Sara Nilsson kan aldrig, hur mycket nyhetsförmedlare hon än anses vara i juryns/rättens ögon, undgå prövning av försvarlighetsrekvisitet i förtalsmålet mot henne, oberoende av sanningen. Vid den prövningen kommer den målsägandens person (vem han är/inte är - offentlig/ej offentlig och så vidare) spela en viktig roll.
