Kronisk smärta, hur står du ut?

Är väl rätt ny på det här med kronisk, eller långvarig smärta som det så fint nu heter. Och undrar hur du står ut med din?

Försökte länge med att hålla nere arbetstiden så jag skulle kunna ha energi till att göra annat än att bara arbeta, men kapitulerade efter långdragna påtryckningar och arbetar numera heltid sedan en tid tillbaka.
Så en vanlig vardag består av arbete, kanske att jag orkar laga mat på kvällen annars blir det något enkelt från kylen sen sova 4-6 timmar. Hushållsarbete och annat får vänta till helgen, eller rättare sagt söndagen då lördag oftast består mest av återhämtning.

Håller på att tappa det, har så jävla svårt att acceptera att det är såhär mitt liv ser ut nu för tiden. Försöker tillämpa mindfulness så gott jag kan, glädjas åt det lilla och försöka ha kul med kollegor, men blir så lätt nerdragen ner i mörkret igen till "det kommer alltid vara såhär" (hat och smärta).

När det är som värst så är badkaret fantastiskt. Brukar även medvetet skada en annan kroppsdel för att flytta fokus, smärtan från en smäll i ansiktet är trots allt övergående...


Hur gör du för att orka med livet?

Har du sökt för det? Det låter som jag innan jag fick diagnosen Reumatisk Artrit. En spruta i veckan och livet är tillbaka, otrolig skillnad.

Grattis, är otroligt glad för din skull!
Jo jag är i kontakt med vården, för drygt två år sedan röntgade de mig och fann frakturer på 6 stycken olika ryggradskotor. Så har hållit på med sjukgymnastik och annat sedan dess, men nu har det mesta fallit bort till förmån för jobbet. Enligt läkaren så skall jag behöva "lära mig att leva med det". Medan jag själv tänker att det är dags att införa eutanasi vissa dagar..


Edit: Att Ni funnit en lösning, inte att du lider av reumatism naturligtvis.

Har en fd arbetskamrat som var väldigt fysiskt aktiv, de senare åren, sedan som du. Hon fick till en ryggoperation efter en jävla massa tjat. Nu är hon på banan igen. Sjukgymnastik är bara konstgjord andning, det blir inte bättre. Stå på dig för en operation!
Edit: jag vet inte din ålder, men min fd svärmor på 75 år fick en ryggop, dock bara en kota, men ändå. Hon är bra nu. Båda var i Gbg.

Har haft kronisk smärta i många år. Inga piller hjälper. Reumatoid Atrit sedan 1987, och den blir inte bättre.

Har accepterat mitt öde, en vacker fru, fyra barn och ett väl fungerande sexliv underlättar livet.

Jag har haft smärtor i kroppen sedan jag var tjugo år, men de har både förändrats och tilltagit fram tills nu då jag är femtio. Från början var smärtan fokuserad till ett enda ställe innanför höger skulderblad men fick effekten av spridd smärta i omkringliggande muskulatur.

Med åren tilltog smärtan men mer utifrån att den blev spridd tlll de flesta delar av kroppen. Dock vandrar smärtan runt så att det är olika delar av kroppen och inte alla samtidigt. Då och då känns det som att det gör ont överallt och då brukar det innefatta framsida lår, över- och underarmar, fotleder, handleder och i delarna mellan skelettet i handen som löper ut mot fingrarna. Nacke, bakhuvud och axlar samt knän (ett åt gången och oftast vänster). Käkmuskulaturen har jag börjat bli stel i sista åren också.
Edit; glömde ländrygg och sätesmuskler.

Utöver värken (eller möjligen på grund av) så är jag extremt orkeslös och gör INGENTING utöver att arbeta, leva i min familj med allt vad det innebär och ha kontakt med vänner i huvudsak via telefon och meddelanden.
Att följa med på trivsel aktiviteter säger jag nej till, i alla fall till 99% men om jag är iväg på något så tycker jag om det där och då, men jag får sota för det ett par dagar efter i form av orkeslöshet och ibland extra värk.

De senaste fyra åren har jag genom mitt arbete möjlighet att arbete hemma nån dag i veckan, ibland två. Det,är en liten ”life saver” för det går åt mindre energi då även om jag arbetar mer energiskt hemma. Jag mår bättre av det.

Den diagnos jag fått är inte fullt ut konstaterad, man säger att jag har fibromyalgi-liknande symptom. Om det stämmer eller inte, det vet jag inte. Ibland har jag funderat på om det är ME jag har, men det gör det samma för det finns inga botemedel mot varken fibro eller ME i alla fall.
Vid väderomslag får jag ofta problem med tilltagande värk och det är väl mer symptomatiskt med reumatism så vette fan.

Hur som, jag upplever att värken blir en del av ens liv så till den grad att jag ibland glömmer av den. Det är ju norm att ha ont så jag reflekterar inte över det jämt, mer än när det trycker på lite extra. Då märks det direkt när jag vaknar och dagen är ”förstörd” även om jag drar iväg till jobbet och medverkar i mötessammanhang. Jag har aldrig varit sjukskriven på grund av detta, det är fritiden som får ta smällen.

Det var väl ingen information som ger dig någonting egentligen. Jag ville nog bara bekräfta att du inte är den enda som sliter med konstanta smärtor.
Det är tufft, men kanske blir du som jag, dvs. att det blir så vardagligt att du inte kommer tänka på det konstant. Helst önskar jag dig att slippa helt eller bli bättre. Prova lägga om kosten och ta bort gluten. Det är en stooooor källa till värk och kronisk inflammation.

Jag ska börja med att jag har en ganska lätt situation jämfört med andra. Jag har sällan så ont att jag inte kan göra vardagliga ting och ofta tänker jag inte på det.
Men jag är medveten om det och undviker vissa saker samt de dagar det är värre är psykiskt påfrestande- både för att jag blir påmind och för att det är tärande.

Det är ytterst få dagar jag är helt smärtfri. Vanligtvis är det dock en nivå som blivit normal så jag reflekterar inte över det, det är så det är. Jag jobbar heltid med ett jobb som påverkar kroppen negativt tyvärr.

Jag försöker träna och vara aktiv. Det är inte smärtan som gör att jag inte orkar vissa saker- mer att jag inte kan.

Mina problem är höfter och rygg samt vänster ben.

Förhoppningsvis kan jag bli smärtfri igen och ser framemot den dagen. Har dragits med dessa problem i 20 år nu.

Har fått indikationer av min fysioterapeut, att det du skriver stämmer. De skall naturligtvis inte erkänna detta då de ska inge hopp att rörelse hjälper. Vilket det har gjort, till en viss grad. Främst yogan i mitt fall.

Har (haft) en remiss till ortoped kirurg men inte fått något tydligt svar vad som egentligen hände med den. Har jättesvårt att be om hjälp, det är nytt för mig, övar på det och kanske en dag ifall det inte blir bättre kan man ju ta upp operation igen!

Pga. kilformade-kotor så har jag blivit nästan en halv dm kortare, så jag och din svärmor kanske har mer gemensamt än vad man kan tro, då jag är 35 bast men min kropp känns som en 75årings, eller något.

Hej och tack för din berättelse, känner igen mig i mycket du skriver. Men usch, hoppas att du åtminstone tycker om ditt jobb då du verkar gå miste om mycket pga. det.

Tyvärr så ger inte FK ut sjukskrivningar till sådana som dig och mig längre "det finns alltid något jobb som passar, fungerar det du inte har så får du hitta något nytt", och det är lite där ifrån min ilska kommer ifrån som jag beskrev i mitt första inlägg.
Trodde att våra skattepengar används bla. till att hjälpa personer, men det är jag tveksam om det verkligen gör.. Efter att arbetat för 24kr/h under ett år med kraftig värk varje dag, ja då blir man lite mer vrickad i skallen än vad man redan var innan allt gick utför.. Så mitt råd ifall denna tråd läses av någon i framtiden, BLI INTE AV MED DITT SGI! Varken a-kassa eller sjukpenning gäller. Soc är en jävla process att få som jag aldrig lyckades med.

Tack för att du påminde om gluten, har misstänkt att jag blivit intolerant då jag inte åt något annat än kolhydrater under det året. Skall definitivt prova att ta bort denna. Även funderat på en längre fasta för att "nollställa" tarmbakteriefloran, men sist jag gjorde något sådant så triggade jag ätstörningar så har varit lite passiv i detta.

Försöker att anamma det du har lyckats bemästra, att "smärtan bara är där, men inget jag lägger känslomässig värdering på, den är verken bra eller dålig utan bara finns." i sann buddistisk anda, lättare sagt än gjort..

Och tack åter igen för din historia med stor anda av att det faktiskt går att acceptera, även hur obehagligt det är.

Kort och konsist, det har också sin charm.
Piller och jag har en lång och brokig historia, blir inga sådana för min del heller.
Glädjer mig att du ändå funnit ro i din samvaro, även om när jag läser mellan raderna har varit en lång och jobbig resa. Må väl.

Jag har nog till stor del rätt likt som du. Brukar vanligtvis vakna smärtfri, det är något som byggs upp under dagen. Orkeslösheten/känslan av allt är en ända lång kamp, medföljer, som jag till viss del kan bli av med mha. "aktiv vila" så som avslappningsövningar, meditation kanske ta sig en långsam promenad ifall man är tillräckligt fräsch för en sådan.

Har också ett jobb som sliter på kropp, men får vara utomhus mycket så jag tar det för tillfället. Har fått tips om att det finns hjälp att få via rehabkoordinator att hitta ett jobb som passar just sina förutsättningar, kanske något som du skulle kunna titta på ifall du inte trivs.

En del av livet. Ens livssituation är inte statisk. Bara att se ljuset i tunneln.

Uppskattar du inte ett rent hem? En disk som tas undan?