Hur fan orkar ni med att ha barn?

Aa, ja. Jag slipper hellre alla faror och lever stressfritt utan oro än sätter barn till en livsfarlig värld där det kan gå jävligt illa för dom.
Men det är ju upp till var och en. Sen hur folk SER på mig är väl irrelevant?
Jag lever ju för MIG och inte för DIG och alla andra dumsvennar.

Jag tror du har fel. Jag tror att jag kommer ha ett bättre liv än majoriteten med barn. Där tar vår diskussion slut.

Småbarnsåren är ju en kort tid av livet. Den ÄR jobbig, men man kan ju tänka lite själv också och planera bättre. Man behöver inte göra som så många par gör idag: skaffa allting samtidigt. Ett dyrt hus som måste renoveras och amorteras på + två bilar, vilket kräver att båda måste arbeta heltid samtidigt som man renoverar och tar hand om två-tre små barn, som även får alldeles för långa dagar på dagis. Det går att vara lite fiffig också, typ att bo kvar i hyreslägenheten tills yngsta barnet blivit fem, sex år, och under tiden ha mamman hemma eller arbeta deltid båda två. Och bosätta sig nära mormor eller farmor om en vettig och villig sådan finns, för hjälp med avlastning.

...sedan växer världen med barnen igen. Man är förstås olika, men jag tycker nu när jag ser tillbaka på det, att den bästa tiden i mitt liv (hittills!) var när barnen var ungefär 6-14, och jag engagerade mig i deras skola, idrottsföreningar, stallet, kyrkan, var med på scoutläger... Att få komma och titta på matcher, konserter, teaterföreställningar. Och även alla helgaktiviteter som vi gjorde: muséer, historiska platser, kommunens och konsthallens och Hemslöjdens aktiviteter för barnfamiljer, öppet hus på olika ställen. Man lärde sig ju även mycket själv på detta, förutom att man fick se sina barn utvecklas och blir mer well-rounded characters. Mitt liv skulle ha varit oerhört mycket fattigare utan detta.

Men det viktigaste är ju att man blir en familj, att man hör ihop med några på ett självklart sätt, och att man vet att det är för livet. (Man måste som förälder klanta till det väldigt mycket, om relationen till barnen inte ska vara för livet.) Även om man har en partner som man älskar och roliga vänner, så finns det ingen garanti för att dessa ska vara med en livet ut. Snarare är oddsen i dagens samhälle väldigt mycket emot det. Barnen är tryggheten - inte minst för att de av naturliga skäl är yngre och kommer att överleva en, om det inte händer något alldeles fruktansvärt hemskt.

Och som hemtjänsten och äldrevården ser ut idag (och det lär inte bli bättre, vi går snarare åt andra hållet, d.v.s. att basutbudet blir sämre och sämre och att de som har råd kommer att köpa sig privata alternativ), så vill man inte bli utlämnad till dem de sista åren i livet, tro mig! Inte utan att det finns någon genuint som bryr sig om en, och kräver ens rättigheter när man inte själv orkar längre, och kommer och hälsar på och ser att man har det bra.

För min del har det varit helt extremt givande. Galet givande att ha barn. Älskar mina barn. Gosa med dem, få deras kärlek, ha någon att bry sig om, kämpa för osv, diskutera med, spela med, träna med, se dem växa och bli stora / intelligenta tänkande individer osv osv. Hade jag bara haft mig själv hade jag fan inte kämpat ett skit till. För vem, för mig själv? Jag har extremlågt ego, bryr mig inte om jag skulle leva eller dö. Dessutom bara massa idioter överallt i Kalergilandet. Hade antagligen inte bott kvar i Kalergilandet heller, ett riktigt skitland tack vare alla idioter.

Kallas även "kognitiv dissonans"

Nåja...

Vi är nog olika som personer. Jag är nog mer egoist än dig, ser till mig själv, älskar mig själv mer än dig.

Jag tror du kanske är lagd som en kvinna eller hund, att slava åt andra. Woff

Förstår dig 100%! Jag känner att jag är mycket mer en romantisk partner än någon som är redo för skaffa barn, tror aldrig jag vill men kanske.
Och sällskapet känns absolut bra med en katt, de är sötare och roligare än bebisar!

Dock är det väl detta med biologi att vi är skapade för att föra genetiken vidare genom instinkter, det är en stor driv faktor att skapa något form av arv.

Spermadonator?

Små barn = små problem
Stora barn = stora problem?

Våra instinkter är alltid länkade till det naturliga inom biologi.
Även om spermadonator tekniskt sätt är samma sak så är inte instinkterna med på banan.

Det är inte alls alla barn som det blir några stora problem med, när de blir större heller. Är föräldrarna normalvettiga så brukar barnen också bli det. Idag går det även att byta skola till en friskola även om man inte är rik, den möjligheten fanns ju inte förr. En bra skola kan lösa många problem.