Citat:
Vet inte riktigt vart vi ska komma så du och Mellanting får grupprunka till det här själva nu, men tack ändå för diskussionen.
Jag har läst allt du skrivit (tror jag) och ändå vet jag inte exakt vilka symtom du syftar på.
I ditt andra inlägg måste jag säga stopp.
Du har skrivit väldigt bra inlägg och jag har respekt för din kunskap i ämnen, men här seglar du iväg. Visst kan det ligga en sanning i att man blir bättre på att hantera sina funktionsnedsättningar, absolut.
Men symtomen förvärras DEFINITIVT med åren precis som Mellanting skriver.
Både av fysiska förändringar som sker i kroppen vid bland annat puberteten, men framförallt på grund av förändringarna i vad samhället förväntar sig av en som person i en viss ålder.
En tioåring har inga stora förväntningar på sig i sitt sätt att agera, de behöver nästan inte prestera alls. De flesta med högfungerande autism kan prestera det som förväntas av en tioåring. När man senare blir 14-15 så ska man helt plötsligt se ut på ett speciellt sätt, man ska vara populär hos tjejerna (utgår från en kille eftersom tråden handlar om Rickard), man ska vara cool inför de andra grabbarna, ha bra betyg osv osv. Den kravbilden är brutalt mycket svårare att leva upp till om man är på spektrat.
När man går ut skolan ska man helt plötsligt kunna försörja sig själv, man ska kunna ta hand om ett hem, betala räkningar, städa, sätta upp egna rutiner och allt annat som sammanfaller med att bli vuxen. Det är ytterligare en nivå som är brutalt mycket svårare för en person på spektrat.
När man sedan inser att dessa saker inte fungerar, att man inte fungerar som andra människor och behöver hjälp för att klara av livet så ska man klara navigera genom en djungel av byråkrati för att, om man har tur, få den hjälp man har rätt till.
I dessa faser av livet kommer symtomen att bli mer framträdande, så enkelt är det. Om en person får allt stöd den behöver kanske det inte nödvändigtvis måste bli så, men Rickard har ju definitivt inte fått rätt stöd och hans symtom kommer således med all säkerhet bli mer framträdande i tonåren och vuxen ålder.
Även om han hanterar sina funktionsnedsättningar bättre.
I ditt andra inlägg måste jag säga stopp.
Du har skrivit väldigt bra inlägg och jag har respekt för din kunskap i ämnen, men här seglar du iväg. Visst kan det ligga en sanning i att man blir bättre på att hantera sina funktionsnedsättningar, absolut.
Men symtomen förvärras DEFINITIVT med åren precis som Mellanting skriver.
Både av fysiska förändringar som sker i kroppen vid bland annat puberteten, men framförallt på grund av förändringarna i vad samhället förväntar sig av en som person i en viss ålder.
En tioåring har inga stora förväntningar på sig i sitt sätt att agera, de behöver nästan inte prestera alls. De flesta med högfungerande autism kan prestera det som förväntas av en tioåring. När man senare blir 14-15 så ska man helt plötsligt se ut på ett speciellt sätt, man ska vara populär hos tjejerna (utgår från en kille eftersom tråden handlar om Rickard), man ska vara cool inför de andra grabbarna, ha bra betyg osv osv. Den kravbilden är brutalt mycket svårare att leva upp till om man är på spektrat.
När man går ut skolan ska man helt plötsligt kunna försörja sig själv, man ska kunna ta hand om ett hem, betala räkningar, städa, sätta upp egna rutiner och allt annat som sammanfaller med att bli vuxen. Det är ytterligare en nivå som är brutalt mycket svårare för en person på spektrat.
När man sedan inser att dessa saker inte fungerar, att man inte fungerar som andra människor och behöver hjälp för att klara av livet så ska man klara navigera genom en djungel av byråkrati för att, om man har tur, få den hjälp man har rätt till.
I dessa faser av livet kommer symtomen att bli mer framträdande, så enkelt är det. Om en person får allt stöd den behöver kanske det inte nödvändigtvis måste bli så, men Rickard har ju definitivt inte fått rätt stöd och hans symtom kommer således med all säkerhet bli mer framträdande i tonåren och vuxen ålder.
Även om han hanterar sina funktionsnedsättningar bättre.
