Ord och uttryck som du stör dig på [Sammanfogad tråd]

"Svenskparadis". Få andra ord gör mig lika förbannad som det här ordet .

Diminutiv är en förminskningsform för att beskriva litenhet. Förekommer inte så mycket i svenskan,men används mycket ofta i t.ex. nederländskan.

Exempel i svenska språket:
Liten lampa blir ”lampett”.
Liten stövel blir ”stövlett”.

Fyller dessa förminskningsformer en viktig funktion eller är de bara onödiga och komplicerar språket?

En stövlett är inte en liten stövel i största allmänhet, det är en stövel med mycket kort skaft. En lampett är inte en liten lampa i största allmänhet, det är en liten lampa som sitter monterad på väggen. Behöver vi olika ord för olika saker? Vi kanske inte behöver olika saker, det kanske är det som är problemet.

Citerar ett gammalt inlägg, men det har inte blivit bättre. Vad jag syftar på är användandet av ordet "äcklig" som en beteckning på något ej önskvärt eller i vissa lägen kanske motbjudande eller vidrig företeelse. Anser att ordet mest kommer till sin rätt om det avser oaptitlig mat eller liknande, inte som förstärkningsord när något ej önskvärt eller oönskat skall beskrivas.

"Chockad".

Det är ett medicinskt tillstånd som alldeles för ofta används i triviala sammanhang, särskilt i media.

"Tindra 21 hittade en skalbagge i chipspåsen:
-Jag blev chockad!"

Äcklad, förargad, besviken är mer passande ord.

Köldchock, snöchock, halkchock m.m. ordet chockad är inte tänkt för väderrelaterade fenomen heller...

På svenska brukar man skilja mellan chockad och chockerad. Eller brukade, i alla fall. Fast chockerad blir man väl främst när folk beter sig illa i ett socialt sammanhang, inte över snytbaggar i snackspåsen. Då ligger nog äckel närmare tillhands.

Jag har under senare tid uppfattat det som att det blivit vanligt att skylla motdebattörer för att ljuga och att kalla utsagor man inte håller med om för lögn. Det verkar som man i sammanhangen inte förstår hur förödande det är för en fortsatt diskussion om man slentrianmässigt skyller människor som har en annan uppfattning för att ljuga, alltså att medvetet fara med osanning. Det blir bara som:

- Du ljuger!

- Nej det är det du som gör!

- Nej det är du!

O s v.

Var kommer det från?

Sådana former är ju närmast oumbärliga i många språk, t ex italienskan, där -ino är diminutiv och -one är augmentativ. Därutöver finns andra suffix, t ex -accio, som fungerar som en sorts pejorativ, som i romanaccio, ett aningen nedsättande namn på Romdialekten.

I nederländskan kan många substantiv få diminutivsuffix som –(e)tje, –kje och –pje).

Ägg heter ”Ei”,men ett litet ägg heter ”Eitje”.

Vill jag ha ett ägg till frukosten vet jag inte om jag skall beställa Ei eller Eitje. I Sverige finns det väl bara en storlek på frukostäggen,men i Nederländerna finns det kanske olika storlekar på äggen.

På kontinenten är man kanske kräsnare när det gäller ägg. Men faktum är att det på svenska äggpaket numera ofta står någon form av storleksangivelse. Små ägg skulle ju kunna heta äggliner eller äggletter, stora ägg äggloner.

Troligen har detta nämnts förut, men det tycks som om känsligheten för det svenska verbets plats i nekande bisatser håller på att försvinna. T.ex. "Han påstod att han inte visste om det" blir "Han påstod att han visste inte om det."

Jag skulle snarast bli positivt överraskad isåfall. Kunde det stackars krypet överleva i snackspåsen kan knappast innehållet vara våldsamt hälsovådligt, väl?