Citat:
Ursprungligen postat av
jfri
Det var satelliter med instrument konstruerade av Van Allen som gjorde mätningar. Den första Explorer detekterade strålningsbältena men blev överbelastad så man visste inte de egentliga värdena. Senare mätningar har visat att strålningsnivåerna är fullt möjliga att passera snabbt. Se t.ex
https://moonhoaxdebunked.blogspot.com/2017/07/82-how-come-van-allen-radiation-belts.html
Där du också kan se ett brev från Van Allen själv där han säger att strålningen går att passera.
Och motslutet av denna länk en länk om varför Orion behöver testa saken vilket är för att den har känsligare elektronik. Den video du länkar till förvränger sanningen.
Likaså från Scientific American Marsnumret från 2008 har en artikel om strålningsfara för astronauter. Här uppges ett värde på 1500 rem för ett år i Van Allen bältena vilket skulle bli 0.17 rem per timme. Långt ifrån dödligt.
överbelastad låter ju som att det inte är jättehälsosamt, eller vad tycker du?
dom påstår i länken att man kan flyga runt Van Allen-bältena. ja om man skickar upp raketen från polerna möjligtvis, men Apollo skickades upp från Texas.
jo jag såg Van Allens brev. både Wernher Von Braun och James Van Allen ändrade ju sina uppfattningar drastiskt åren innan Apollo-månlandningarna, vilket är tämligt suspekt. det förefaller ju som att dom vore så illa tvungna att spela med i iscensättandet av månlandningarna, sedan det blivit uppenbart att man inte kunde åstadkomma John Kennedy’s ambitiösa (och orealistiska) plan att landa en människa på månen innan 60-talets slut. så i stället för att erkänna ett misslyckande och sin underlägsenhet till Sovjets raket-teknologi, så fejkade man hela tillställningen.
huruvida strålningen i Van Allen-bältena är ett absolut hinder för Apollo-projektens genomförande (man hade alltså ingenting som skyddade mot strålningen, och man sköt upp raketerna från Texas, vilket är nära ekvatorn, varför man färdades mitt genom bältena) vet jag inte, men det är bara en faktor av många som talar för att månlandningarna aldrig utfördes så som man hävdade.
vad gäller folk som på olika sätt var inblandade och som inte ville spela med i teatern, kan man ju studera exemplen Guss Grissom (planerad att bli den förste astronauten på månen) och säkerhetsinspektören Thomas Baron, som både var öppet kritiska till NASAs möjligheter att landa en människa på månen inom den planerade tidsramen, och som uttryckt häpnad över hur inkompetent och oseriöst projektet sköttes inifrån. båda dog under tämligen mystiska omständigheter. Thomas Baron skrev en lång rapport, där han detaljerade projektets många brister, vilken sedermera tydligen försvunnit.