Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Rasmus svarar inte och Benjamin skakar avvärjande på huvudet och säger at det är bra. Han sitter upprörd i vardagsrumssoffan och läser kvällstidningarna som är fyllda med rapporter om domstolsutslaget i styckmordsmålet som kommit dagen innan.

En sommarkväll just som denna fyra år tidigare hade en man varit ute och rastat sin hund vid Karlbergs strand, inte alls långt från deras lägenhet på Kungsholmen, och då hittat ett par plastsäckar som visade sig innehålla styckade delar av en människa – bål och två lår. Några veckor senare hittades ytterligare delar: två armar, två underben, ett avskuret kvinnobröst.

Kvinnan skulle komma att identifieras som Catrine da Costa. Man skulle naturligtvis kunnat definiera henne som dottern eller som syster eller tvåbarnsmor, men det gjorde man inte. Catrine da Costa var en heroinist som horat för att finansiera sitt missbruk – och därmed någon som glidit så långt ner på den skala som mäter en människas värde att hon nästan saknar värde helt – och som nu återfanns i delar, styckad, vanärad, förnedrar, och för alltid horad.

För det var något med aggressiviteten i styckningen.

Att kroppsdelarna lagts i plastsäckar som avskräde och spridits lite här och lite där.

Hur huvudet aldrig hade återfunnits.

Allt hade gått ut på att beröva denna kvinna hennes värde.

Benjamin ryser när han tänker på det. Hur illa berörd han blivit. Den sommaren när han cyklade längs kanalen mot sitt jobb om morgnarna hade han hållit utkik efter plastsäckar. De som kunde ligga och guppa där så försåtligt vid strandkanten.

Kroppsdelarna man hittat i säckarna hade blivit styckade av någon med yrkeskunskap, och snart hade man anhållit en ung rättsläkare som emellertid snart släpptes igen. Frilandsjournalisten Lars Ragnar Forssberg anklagade i en artikel polisen för att ha läckt till media och utsatt den stackars misstänkte för en skenrättegång. Forssbergs medkänsla hade emellertid inte sträckt sig så långt som till kvinnan, den mördade och styckade Catrine da Costa. Att bli mördad ingår i horandets risker, menade journalisten i sin artikel, den som ger sig in i leken får leken tåla, eller som han själv skrev: "Den som ger sig ner i en ormgrop blir förr eller senare biten ..."

Benjamin hade aldrig kunnat glömma formuleringen som journalisten använde i sin debattartikel. Den var så fullständigt känslolös. Formuleringen till och med underkände den döende och skändade som offer.

Snarare var hon skyldig.

En som fick skylla sig själv.

Precis som hans älskade Rasmus. Precis som Paul och Lars-Åke och Reine. Precis som alla deras smittade vänner.

De liksom hon är skyldiga.

De som underordnat sig och därmed förtjänar döden.

Skulden för deras död är deras egen.

Så gick det en tid, något år, och en annan läkare som misstänktes för sexuella övergrepp på sin lilla dotter kopplades samman med mordfallet. I utredningen om incest yttrade flickan sådant som tydde på att hon dessutom tvingats bevittna något ohyggligt när hon bara var ett och ett halvt år gammal, något som kunde tolkas som styckningen av en kvinna – och när flera andra vittnen sedan kopplade samman och pekade ut den incestmisstänkte läkaren och den tidigare anhållne obducenten kunde åklagaren till slut väcka åtal, denna gång mot de båda tillsammans.
Det var nu i januari det som skulle bli en kalabalikartad rättegång hade inletts. Bata ett par månader senare fick den dessutom göras om helt från början när några nämndemän uttalat sig i förväg i skuldfrågan i en intervju med en Aftonbladetjournalist.

Hela våren hade rättegångarnas alla turer varit en följetong på tidningarnas löpsedlar och förstasidor. Den sakkunnige rättsläkaren Jovan Rajs vittnesmål ifrågasattes och underkändes sedermera av Socialstyrelsens rättsliga råd, den lilla flickans skakande berättelse med alla sina vidriga detaljer ifrågasattes och sades vara hämtad ur en bok om tomtar. Åklagaren lät bli att kalla andra prostituerade som vittnen för att inte i onödan smutskasta de åtalade. Det hade under våren snart sagt inte funnits en detalj från rättegången som inte blivit satt under lupp, debatterats, vridits och vänts på.

Och alla hade en åsikt.

Om det gamla paret som ägde den fotohandel i Solna där en man som presenterat sig som obducent lämnat in en filmrulle med bilder på styckade likdelar. Om damen med hunden som påstått sig se två män med ett barn i barnvagn gå in på rättsläkarstationen. Om de kvinnliga poliser som lagom till den andra rättegången trädde fram och sade sig ha sett en av de åtalade tillsammans med mordoffret.

Aftonbladet hade till och med låtit en av sina filmkritiker recensera de våldsfilmer som beslagtagits hemma hos den åtalade obducenten.

Och så igår, äntligen, hade tingsrätten kommit med sin dom.

Trots att tingsrätten menar att det är ställt utom allt rimligt tvivel att det är läkaren och obducenten som så aggressivt styckat Catrine da Costas kropp kan det inte bevisas att de också är mördarna.

De båda männen är alltså friade. Fast de på något sätt dömts skyldiga.

Benjamin är skakad. Det är som om de lever i en värld utan rättvisa, där ingen upprättelse finns att få, vare sig för någon som är hora eller någon som är bög.

Rasmus moster avbryter hans läsande.

"Jamen man vet inte vad man ska tro! De verkar ju helläskiga båda två, både obducenten och den där läkaren, eller vad man ska kalla honom."

Hon tar ett nervöst bloss på cigaretten och blåser snabbt ut röken igen.

"Å ena sidan. Å andra sidan är det ju förfärligt om de verkligen vore oskyldiga, jag menar de är ju på nåt sätt dömda ändå. Ingen rök utan eld, eller vad säger man. [---]"
[---]

"Det är ju helt sjukt", muttrar Lasse och rullar en cigarett, "jag menar, om tingsrätten, nu menar att de styckade Catrine da Costa, måste man inte då ställa frågan varför de fått liket? Man hittar väl för fan inte bara en död kvinna på trottoaren och sätter igång och sågar i henne."