Fallet Catrine da Costa 1984 (Dokumentlänkar finns i trådstart mm)

Jag följer debatten efter Dan Josefssons och Johannes Hallboms serie "Det svenska styckmordet" som fått den breda massan i Sverige att inse att det inte finns tillstymmelse till bevis mot de oskyldigt anklagade läkarna. TV-serien är noggrann och strikt faktabaserad. Ändå kommer det nu fram ett gäng gamla fanatiker som inte kan släppa den övertygelse de en gång hade. I en DN-artikel idag där också Rigmor Robert och jag intervjuats påstår t.ex. Lars Borgnäs:

– "På flera punkter väljer han (Dan Josefsson, min anm.) bort eller förvanskar information, eller ger sken av förhållanden som inte stämmer. Det gäller värderingen av flera av vittnesmålen, som foto*handlarparet och särskilt fruns utpekande av en av läkarna under vittneskonfrontationerna".

Jag följde dag för dag skadeståndsrättegången i Attunda 2009, och vi fick där SE timvis med uppspelningar av dessa vittneskonfrontationer där fotohandlarparet, var och en för sig, gissade hejvilt på den ena polisfiguranten efter den andra innan någon av dem av en slump pekade på Teet Härm eller Thomas Allgén. Jag klistrar in vad jag skrev om detta i bloggen. Det handlar om vad jag SÅG och HÖRDE "straight from the horse´s mouth."

TORSDAG 12 DECEMBER 2024
FOTOHANDLARPARET, FEJKVITTNEN
Ibland ligger fars och tragedi inte långt ifrån varandra. Jag påminns om det när jag i tredje avsnittet av Dan Josefssons och Johannes Hallboms utomordentliga serie om ”Det svenska styckmordet” åter får titta på fotohandlarparets gissningslek då de försöker peka ut den man som påstås ha lämnat in styckningsbilder i fotobutiken. Efter att ha gissat på runt hälften av polisfiguranterna hamnar de äntligen ”rätt” och belönas med ledande frågor.

Jag kopierar mitt inlägg i bloggen från skadeståndsrättegången i Attunda 2009. Jag gör det för att – åtminstone jag – med tiden glömmer hur absurt det blev när rampljuset lockade falska vittnen att fantisera fritt. Men den gången satt jag med pennan i hand:

TORSDAG 3 DECEMBER 2009
SKRATT OCH TÅRAR
Tonen i rättssalen är lugn, kylig, saklig. Ändå har jag inte sedan tonåren varit så nära att brista ut i ett ohejdbart och högst opassande skratt som då man under veckan spelade upp banden med de flera timmar långa förhören med fotohandlarparet som med fyra års försening kom på att de fått bilder av en styckad kropp inlämnade i sin butik i Solna. Förhören är verkligen inget att skratta åt. För hade inte detta svammel tagits på allvar skulle man aldrig i domskälet kunnat påstå att läkarna gjort sig skyldiga till likstyckning. Men så här har det gått till (kortat men inte förvanskat):

Mannen, Arne Schröder, som är norsk berättar (efter en vittneskonfrontation där han pekat ut två personer och där hustrun Anita svävande pekat ut tre.) att en ung kille kommit in i fotobutiken och betett sig lite märkligt. Han var fetlagd och tjock i ansiktet. Hade en fuktig, rund mun. (Beskrivningen stämmer varken på Härm eller Allgén).

- Han presenterade sig som läkare eller ”sån styckmester”.... eller obducent. Han sa att bilderna inte ska visas upp. Men samtidigt ville han visa upp dem. Han gick bakom disken och njöt av att se på dem. (En förståndshandikappad mördare, tänker jag...)

Polisen: Kan du beskriva vad du såg på bilderna?

Arne Schröder har sett ben kapade under knät. Snyggt kapat, inte med såg. Men det hängde en cirkelsåg från taket. Ett lår. ”Det låg ett huvud där.” (Catrines huvud har aldrig återfunnits.)

Polisen: Kan du minnas att du såg huvudet? Det är en viktig detalj.

AS: (tvärsäkert) Ja! (märker att han svarat ”fel”) Nej, jag tror jag ska ta tillbaka det, för då hade jag vetat om det var en man eller en kvinna?

Polisen: Såg du ett barn?

AS: Nej.

Polisen: Är det något du vill ändra i det du sagt?

AS: Jaa, tidpunkten. Det var kanske ett halvt år innan de hittade styckpåsarna.

Vid nästa förhör har AS tänkt lite mer och satt tidpunkten till sommaren för 3,5 – 4 år sedan. (Vid första förhöret kunde han inte precisera årstiden.) Han vet nu att det gäller mord på en kvinna och har plötsligt blivit klar över att kroppsformen på delarna som han förut inte ens kunde uttala sig om är kvinnodelar. Han säger sig nu ha fått ”en instrux fra karln: att det gäller ett speciellt projekt på patologen som ikke må komme ut.” Polisen försöker åter få ett signalement på personen som lämnat in bilderna.

AS: Han verkade som en ”schläsk” typ. Han såg ut som en bög kort och gott, och såna kan jeg ikke li. Han var litt märkelig. Men han var ju lege, det finns mycket mystiskt folk bland dem.

Polisen frågar om han verkade nervös. AS säger nej, han var en överlägsen typ. Senare säger hustrun att han var mycket nervös.

Förhören varvas med videokonfrontationer. AS gissar, är totalt osäker. När han till slut säger att han är 80% säker på nummer 5 (som är en polis) och 20% säker på nummer fyra (som är Teet Härm) ställer polisen en ledande fråga om n:r 4. Men AS säger:

- Nej, jag tycker han ser så snäll ut. Litt försagd.

Polisen: N:r 5 då?

AS: Ja. Han är en sorts bild av den människan.

Advokaten: Känner du till om din hustru pekat ut någon?

AS: Ja. Vi är ju gifta. Vi snacker meget om det här.

I förhören med hustrun Anita frågar polisen bland annat om de gjort bilder åt sjukhus tidigare. Det har de.

- Har ni gjort bilder från obduktioner?

- Oh ja!

För varje förhör minns Anita fler detaljer. Hon är säker på att hon sett hjärnan. Det hela ser ut ”som en köttdisk på ICA.” Hon har också sett någon med blodiga plasthandskar som står och skär. Men inga verktyg.
Hustrun säger att hon och mannen inte kunde äta på flera dagar efter att ha sett bilderna. De låg och pratade om det på nätterna. Men ingen i personalen, inte ens Anitas syster som arbetade i butiken vid tillfället har sett eller hört talas om dessa bilder.

Polisen: Känner du till tidpunkten för mordet på Catrine da Costa?

Anita: Ja, det har ju stått i tidningen.

Polisen: Är det först efter att ha läst om det i tidningen som du och din man vänt er till polisen?

Anita: Ja, jo.

Nya videokonfrontationer.. Makarna kommer efter ytterligare gissningar och ledande frågor fram till nummer fem. ”Det var ju den jag höll på förra gången” säger Arne fast femman den här gången inte är polis utan Thomas Allgén.
Polisen, domarna, medierna och opinionen i landet har sett makarna Schröder som trovärdiga.

Det som gav mig tårar i ögonen när advokaterna summerade det lidande som åsamkats de anklagade läkarna var främst en detalj. Det var inte det i och för sig oerhörda i att de förlorat kontakten med sina barn och hela sitt sociala liv, att de måst lämna de yrken de älskade och behandlats som parias under tjugofem år, att de mordhotats och fått hatbrev och knappt kan gå ner till ICA utan att någon väser ”Jag vet vem du är”... Allt detta är fasansfullt, men det som drabbade mig starkast var advokatens ord att ingenting de säger blir trott!

Jag hoppas att man i denna rättegång kommer att tro på deras ord! Inte för att de lidit, inte för att åren har gått – utan bara för att de talar sanning och har gjort det precis hela tiden.
/ Marianne