Citat:
Ursprungligen postat av
pojkpingis
Dan Josefsson svarar den fd barnpsykiatern Frank Lindblad i dagens DN, pulvriserar honom med råge. Som Josefsson skriver och betonar, är Lindblad en av de ytterst ansvariga för denna tragedi. Med visst facit på hand, så är det snarare Lindblad och Allgéns exfru som borde fått sina liv sönderslagna efter dessa övergrepp och satta i livslång karantän och inte Härm och Allgén - och som Josefsson rundar av sin text "Det är närmast ett under att de fortfarande är vid liv."
https://www.dn.se/kultur/dan-josefsson-barnpsykiatern-i-da-costa-fallet-borde-skammas/
Polismannen Jan Olsson sa under sin intervju i "Efter Fem" igår att obducenten och allmänläkaren fått en slags upprättelse via denna dokumentärserie. Det håller jag inte med om, inte alls. Det har i bästa fall fått ett kvalitativt publikt plåster på såren iom dokumentärserien och av (delar av) allmänheten. I min värld ska de (tämligen illa kvickt, så de får frid, får chansen att andas, röra sig fritt) få en offentlig ursäkt från staten, ett friande gällande "brott mot griftefriden" samt frias helt från misstankar kring mord. Ett saftigt skadestånd - av sällan tidigare skådad art i Sverige - bör utdelas. Till att börja med bör de kompenseras för uteblivet arbetsliv sedan 1984. Efterpå bör man räkna på psykiskt lidande (med inkluderande psykosomatiska åkommor) under samma period. Allt annat vore i min värld kränkande. Staten och rättsväsendet borde veta hut.
Jag instämmer i allt ovanstående, men vill särskilt kommentera Jan Olssons uppfattning att dokumentärserien skulle vara en slags upprättelse för TA och TH. Med tanke på den mediala uppmärksamheten och anstormningen till bland annat denna tråd får jag intrycket att gemene man, särskilt de som inte var med då det begav sig, har börjat inse vidden av justitiemordet.
Trots detta är jag övertygad om att det finns en hel del tongivande personer som håller fast vid sin övertygelse om läkarnas skuld, men möjligen inte basunerar ut sin uppfattning lika högt som förr.
Somliga, som Frank Lindblad och Per Svensson, fluffar in oviljan att ta avstånd från sitt agerande i ändlösa ordmassor utan konkretion, medan andra uppenbart har valt tystnaden som metod.
Man kan bland annat ta en snabbtitt på P1 i Sveriges Radio:
Sedan dokumentärserien började sändas och fallet återigen kom i fokus har jag hittat ett (1) inslag i Medierna, där en stor del av programtiden upptogs av att Per Svensson fick breda ut sig om varför han inte ångrar sina karaktärsmord på TA och TH.
Av vad jag kan se finns inga inslag i P1, Studio Ett eller Godmorgon världen; program som man kunde förvänta sig skulle ta upp ämnet.
En talande tystnad omgärdar även Victor Malms kulturkrönika, där han indignerat och lätt sentimentalt kommer fram till slutsatsen att "Du kan inte se sakerna som du står mitt i". En slutsats som är en smula ironiskt träffande för Malm själv, eftersom han inte med ett ord berör att hans egen tidning Expressen var en av de mest gränslösa och pådrivande i angreppen på TA och TH.
Om jag resonerade som Lindblad och Co skulle jag beskriva somliga mediehus agerande som en "tillkämpad oberördhet" som "psykologiskt skulle kunna uppfattas som en förvarshållning mot att våga minnas och berätta".