Citat:
Ursprungligen postat av
Woodwardbernstein
Den artikeln borde Expressen ha publicerat. Med ett omsorgsfullt genmäle.
Att erbjuda 3500 tecken är ett rent skämt. Att bjuda med armbågen kan man säga.
https://x.com/OlssonKarin/status/1858858149505102280
Karin Olsson är "biträdande chefredaktör" för en produkt som kallas "Expressen".
Sägs vara bra som tillfällig förvaring för färsk fisk när man är ute och fiskar. Pris: 33 kr per bunt.
Vad man annars ska ha den till vet jag inte. Finns billigare alternativ.
Dagens text på Per Lindebergs Facebook-sida är värd att återge in extenso:
Expressen hörde av sig. De ville att jag skulle skriva en debattartikel om mediernas roll i da Costafallet. Några dagar innan SVT:s dokumentär om da Costafallet släpptes gav Expressen sin mångårige medarbetare Leif Brännström tidningens eget journalistpris, Wendelpriset. I prismotiveringen nämndes hans förnämliga bevakning av da Costafallet.
Att ge Brännström ett journalistpris för hans publiceringar i da Costafallet är ungefär lika stötande som att utse Anders Eklund till hedersledamot i Rädda Barnens styrelse. Detta var omöjligt att gå förbi i min artikel. Att Expressen inte ville publicera den är förstås inte något att förvåna sig över. Ansvarsutkävande är ingenting vi brukar syssla med i Sverige. Allra minst i medievärlden. Läs gärna artikeln och kommentera den.
Artikeltext Expressens debattsida (ej publicerad):
Expressen har erbjudit mig att skriva om mediernas roll i da Costafallet. Anledningen är förstås den SVT-dokumentär, som nu visas. Med 3500 tecken tillgängliga måste det bli en summarisk beskrivning.
Rättssaken tog åtta år från första gripandet till sista domen. Den mediedomstol som uppstod vid sidan av den statliga byggde på en giftig symbios mellan polis och journalister. Polisen hoppades att läckage till nyhetsmedia skulle skaka fram nya vittnen, tips och bevisning. Journalisterna fick tillgång till sekretesskyddat material som sålde lösnummer och stärkte deras egen ställning på redaktionen.
Vi kan ta ett illustrativt exempel: nyhetsreportern X jobbade på en stor nyhetsredaktion i Stockholm och hade byggt upp goda relationer inom våldsroteln på Kungsholmen. När rättsläkaren Teet Härm sensationellt greps en decembermorgon 1984 kunde X omedelbart publicera avslöjande uppgifter om hans avvikande personlighet. Läkaren var en dubbelnatur – ordentlig och kompetent på jobbet, men en sexbesatt våldsman privat. Han hade nyligen försökt strypa en prostituerad och hotat henne med kniv. Hans hustrus död två år tidigare var troligen mord – och han kände den styckmördade da Costa. Uppgifterna byggde huvudsakligen på polisens misstankar och Härms f.d. svärmors övertygelse om att hennes dotter mördats Att de långt senare skulle visa sig vara helt ogrundade hindrade inte att de nu skapade en skräckinjagande löpsedelsfantom av en tidigare oförvitlig medborgare.
Härm försökte något år senare ta sitt liv. Han orkade inte längre med den sociala utstötthet som arbetslöshet, uthängning i medierna och polisens återkommande förhör medfört. Han räddades i sista stund, men blev handikappad för livet. X tipsade då polisen om att en sjukhuspsykolog skulle ha hört Härm bekänna att han mördat da Costa. Polis och åklagare konfronterade psykologen. Denne visade sig inte ha något att berätta, men kände sig nu tvingad att av integritetsskäl avsluta behandlingen.
Två år senare greps Härm på nytt i hemmet. X med fotograf fanns utanför huset. Bilden sträckte sig över ett helt uppslag. X kunde nu meddela att polisen misstänkte att styckningen fotograferats och att bilderna spreds i ett sektliknande sällskap. Publiciteten ledde till att ett fotohandlarpar kontaktade polisen och berättade om sina minnen av styckningsbilder. Fotohandlarparet kom sedan att spela en helt avgörande roll inför den slutgiltiga domen.
Samtidigt hade ännu en läkare dragits in i mordutredningen. X hade fått tillgång till ett sekretessbelagt expertutlåtande med uppgifter om vad läkarens f. d. hustru berättat att hennes lilla dotter sagt. Det verkade som att barnet vid 18 månaders ålder kanske bevittnat styckningen av da Costa. Utifrån de fragmentariska påståendena i utlåtandet skapade X nu en dramatiserad och läsarvänlig version, som försågs med en vinjett föreställande en flicka i 4-5-årsåldern. ”Barnets berättelse” blev den nya kioskvältaren, som bidrog till att övertyga allmänhet, nämndemän och till slut yrkesdomare om att de två männen var perversa våldsverkare.
Utrymmet medger inte ytterligare exempel på hur denna sorts vilseledande publicitet påverkade allmänna opinionen och i förlängningen domstolarnas bedömning av skuldfrågan. Låt mig bara avsluta med en kuriositet.
X är idag en högt uppskattad medarbetare vid samma redaktion. För bara några dagar sedan fick han ett fint journalistpris och hyllades av ledning och kollegor särskilt för sina insatser i bevakningen av da Costafallet. Och allt detta hände just här. På Expressen.