Ursprungligen postat av
JagheterHenrik
Detta är det näst vanligaste argumentet man hör från äckliga Putinrunkare. De menar att Ukraina under lång tid tillhört Ryssland och därför har Ryssland en historisk rätt till Ukraina. Detta argument är, precis som alla andra argument Putinrunkarna kör med, totalt idiotiskt och ännu ett tecken på lågintelligensen hos dem.
Att använda sig av argument om ”historisk rätt” är i sig ett bevis på att man är totalt okunnig i vad en stat var före våra moderna nationalstater. Stater förr var det som Harald Gustafsson kallade för ”konglomeratstater” och hur dessa stater fungerade för tankarna snarare till ett företag med olika konglomerat, därav namnet ”konglomeratstat” där kärnan i statsbygget inte var gemenskap och att det fanns en politisk centralpunkt, utan statens grund var framförallt försvar och ekonomi. Stater kan därför enklast beskrivas som dynastiska anspråk över territorier där samhällskontraktet gick ut på att folket i regionen var undersåtar som betalade skatt till furstehuset, och furstehuset försåg undersåtarna med skydd. Gemensamma förvaltningar inom en och samma stat existerade visserligen, men är mer att likna fackliga möten är regeringsmöten. Därför, om man tittar på en karta över Europa under 1700-talet märker man att det existerar många enklaver och att det är olika diskussioner kring hur många stater som existerade. Detta beror på att stater inte var något 100% fastslaget kring definitionerna ännu, men det var också lika mycket för att stater kunde uppfatta sig som autonoma av vissa men inte av andra (vilket vi idag kan se i exempelvis Georgien). Att det existerade enklaver, exempelvis att Nederländerna under stora delar av den tidigmoderna tiden lydde under Spanien, och att Norge var en oomtvistlig del av Danmark, samtidigt som Österrikiska Habsburgarna hade en del av sin territorialstat i det Tysk-romerska riket och en annan del, Ungern, utanför trots att Habsburgska monarkin också hade dynastiska anspråk på den Tysk-romerska kejsarmakten visar också att det inte existerade några som helst ambitioner att integrera landområden i ”moderlandet”. Trots att Nederländerna tillhörde Spanien är det kulturella avtrycket av den spanska monarkin extremt liten idag. I Nederländerna talar man Nederlänska, i Belgien talar man tre språk – nederländska, tyska och franska – men inte spanska. Detta berodde som sagt på att det inte fanns något starkt enhetsideal inom en stat och man tänkte stater i första hand i termer av dynastiska anspråk där kärnan i det dynastiska anspråket var att få dra in de ekonomiska resurser landet kunde erbjuda.
Det vi idag förknippar med stater – att de har en egen förvaltning, att det finns en måhända uppdiktat gemenskap mellan folket i en och samma stat och att man inom en och samma stat talar ett gemensamt språk och har en i någon mån gemensam kultur med gemensamma seder och bruk, och kanske framförallt att befolkningen i staten ses som delaktiga i statens angelägenheter genom att de är medborgare och att det existerar en nationell gemenskap är alla påfund som skulle blomma ut successivt mellan den franska revolutionen och avkolonialiseringen under efterkrigstiden. Sådana gemenskaper vi idag tänker oss att en stat har existerade dock under den tidigmoderna tiden. Men denna var regional och berörde ofta områden där dess medborgare faktiskt hade någon personlig koppling till-. Jag brukar dra upp Peter Hagendorfs relation till Magdeburg. Han själv var född i början av 1600-talet drygt 4 mil utanför Magdeburg. Han var son till en mjölnare och hade troligtvis besökt Magdeburg många gånger och hade därför en stark relation till staden och trakterna kring staden. När Magdeburg plundrades och skändades 1631 var Peter Hagendorf med på den katolska sidan (trots att han var Protestant) och han deltog i plundringen av staden. Trots detta skulle han i sina dagboksanteckningar beskriva hur han fick ont i hjärtat av att se staden brinna så förskräckligt eftersom det var, som han själv beskrev det, sitt fädernesland. Det är så man ska se på staters gemenskap under den tidigmoderna tiden – de var i huvudsak regionala när det handlade om regioner och det existerade inga förväntningar på att man skulle ha en evig lojalitet till sin furste. Bra exempel på detta är hur många högt aktade adelsmän fick behålla sina positioner när deras land blivit ockuperat av någon utomstående. När Sverige fick Pommern efter 1648 bytte man aldrig ut administrationen i landet, den lokala eliten fick behålla sina egendomar, de politiska institutionerna som fanns bibehölls och fortsatte att verka under hela ockupationen (fram till början av 1800-talet) och dess befolkning talade alltid tyska och aldrig byttes språket, inte ens det administrativa språket, ut till svenskan. Nationalismen, som vi känner den, där en befolkning måste integreras in i moderlandet var något främmande för den tidigmoderna människan, och det förekom endast ett fåtal gånger (exempelvis i Skåne under 1670-talet och Litauen gentemot Polen under 1600-talets början). Det som dock förändrade mycket av den tidigmoderna, svårdefinierade staten, var efter den Westfaliska freden då en stat fick mer fasta konturer genom att man uppnådde en konsensus där stater behövde få ett internationellt erkännande för att få existera. Detta system av stora och små stater i ständig interaktion med varandra är det system som fortfarande idag gäller på det internationella planet, och därför kan man säga att en stat är fullbordad när den fått ett internationellt erkännande. Men även här finns det omtvistliga definitioner än idag. Taiwan är inte en fullt ut internationellt erkänd stat, och detsamma gäller för Palestina.
Varför drar jag då upp allt detta? Jo, Ukrainas status i det ryska tsardömet var, liksom alla andra orter, lika bräcklig och lika decentraliserad ända fram till revolutionen. Över huvud taget var det ryska tsardömet inte en enhetlig stat utan det var ett imperium, och ett imperium under 1800-talet var exakt lika bräckligt och osammanhängande som konglomeratstaten hade varit under den tidigmoderna tiden. Faktum är att den bräcklighet som förekom inom den ryska staten var anledningen till varför Sovjetunionen delades in i delrepubliker och varför Ryssland än idag inte är ett etniskt homogent land med en etniskt homogen befolkning och en stark enighet som vi ser i andra länder, exempelvis Tyskland, Polen, Rumänien och Bulgarien. I just fallet Ukraina var de visserligen under hela perioden från 1500-talet till slutet på 1900-talet under rysk kontroll. Men denna kontroll var just enbart en kontroll och inget annat. Det existerade ingen gemenskap mellan Ukraina och Ryssland utan de såg sig alltid som åtskilda. Ukraina behöll under tsardömet sina egna seder och traditioner, de behöll sina egna politiska institutioner, de talade sina egna språk, de kunde stundtals alliera sig med tsarens fiender (exempelvis med Sverige under det stora nordiska kriget i början av 1700-talet) och de fungerade i praktiken som en självständig stat som var i en lös allians med Ryssland (ungefär som Nederländerna gentemot Spanien, Pommern gentemot Sverige och Litauen gentemot Polen).
Innan jag avrundar det här inlägget måste jag dock poängtera det mest uppenbara när det kommer till historiska rätten till territorier. Frånsett att en sådan internationell konsensus skulle kunna leda till extremt många brutala krig mellan stater (Sverige och Finland, USA och Mexiko, Kina och Koreahalvön, Storbritannien och halva jorden samt Saudiarabien mot hela den muslimska världen om nu Saudiarabien ansåg sig vara den rättmätiga arvingen till första Khalifatet) skulle det också innebära att faktiskt Ukraina skulle kunna kräva rätten att äga Ryssland. För Ryssland stammar ur Kievriket, och eftersom Kievriket kan anses vara Ukrainas föregångare på samma grunder som Moskvariket anses vara Rysslands föregångare kan man alltså hävda att Ryssland är en del av Ukraina. Och dessutom skulle faktiskt Sverige kunna kräva tillbaka Sankt Petersburg, och på så sätt skulle Putins födelseort vara en svensk besittning och därför skulle vi kunna hävda att Putin är svensk och därför ska dömas enligt svensk lag. En annan kul kuriosa är att Joe Bidens hemort, Wilmington i Delaware, också var i svensk besittning under 1600-talet, och därför skulle vi kunna kräva att Joe Biden och Putin är svenskar, och därför är också dess domäner svenska, vilket skulle innebära att både Ryssland och USA tillhörde Sverige. För en normal människa framstår det absurda i detta med tydlighet, men för ett lågintelligent Putinrunkare är detta faktiskt ett logiskt argument… Detta visar återigen att beskrivningen av Putinrunkare som lågintelligenta snarare är en underdrift.
Ta det lugnt. Det är inte ditt fel att du inte förstår varför väst är att föredra
