Känner ångest över att jag inte låg runt och festade som tonåring

Lång historia, men kortfattat var jag en typisk "nörd" som manlig tonåring. Jag var överviktig (vägde säkert 40 kg mer i fett än idag), hade en del nördvänner, spenderade mycket tid hemma och hade dåligt självförtroende. Skulle jag sett mig själv som 16-18-åring på bild hade jag definitivt inte känt igen personen. Som tonåring var jag dessutom blyg och väldigt osäker, samt trivdes inte med livet vilket gjorde att jag mådde dåligt psykiskt. Pga. min blyghet och övervikt fick jag inget intresse från tjejer, och var oskuld hela tonåren. Till råga på det gick jag i en riktig nördklass på gymnasiet, där verkligen ingen festade, alla var extremt fokuserade på skolan och trivdes inte alls med min klass, så att ragga på nån där hade inte varit på kartan oavsett.

Som 20-åring skärpte jag till mig, började träna och fullkomligt rasade i vikt, tappade 35-40 kg på bara ett år och blev extremt vältränad. Tog tag i mitt liv, började plugga på universitetet samt träffade direkt en flickvän, vi höll ihop i 4-5 år. När det tog slut skaffade jag KK två dagar senare, tog för mig rejält av tjejerna och hade säkert ca 15 sexpartners på bara ett enda år. Träffade nästa och nästa flickvän, sedan blev min fjärde flickvän - en helt underbar och ursnygg tjej - min. På bara ca 2 år hade jag tagit igen allt det där jag missat som tonåring, jag festade, gick ut på krogen och drog hem brudar, hade flickvänner, KK:s, one-night-stands, och sex med tjejer jag dejtade på vägen däremellan. Alla mina manliga vänner var extremt avundsjuka på min framgång hos tjejerna och frågade hur jag bär mig åt. Det gick så långt att när jag reggade konton på dejtingappar så var det tjejer som skrev till mig och frågade om jag ville komma över på sex. Testade jämnåriga tjejer, MILFs som var 15-20 år äldre, tjejer från krogen, kompisars kollegor, tjejer jag raggade upp på tunnelbanan, osv.

Nu vid ca 30 år har jag lyckats riktigt väl i livet, har en statusutbildning i bagaget, bra jobb, lägenhet på Östermalm, tjänar ca 75 tkr i månaden och min ursnygga sambo som jag dessutom är förlovad med. Har utöver detta investerat på börsen och fått ihop 3 mkr i dagsläget i mina aktieaffärer. Alla mina barndomsvänner är extremt avundsjuka på hela mitt liv och mina föräldrar kunde inte vara stoltare.

Trots allt detta kan jag inte glömma "losern" jag som tonåring, även om jag givetvis inte är samma person idag. Den där fete, osäkre oskulden är för mig totalt borta, idag har jag bara min nuvarande image som är extremt självsäker och van att ta för sig. Men jag går liksom fortfarande runt med känslan av att jag verkligen missade något i livet, när jag var tonåring "borde" jag ha legat runt, festat, testat droger, få erfarenhet av relationer osv. istället för att sitta i pojkrummet. Så trots att andra är avundsjuka på mig kan jag gå runt med en känsla av att vara avundsjuk på precis alla, för jag utgår ifrån att där som tonåring fick de uppleva något som jag inte fick.

Är givetvis medveten om att jag romantiserar något enormt, för när folk nån gång i farten nämnt hur de fick sexuella erfarenheter som tonåring verkar dessa verkligen inte varit mycket att hurra för. Speciellt inte som kille. De flesta var väldigt osäkra, fick chansen nån enstaka gång med en tjej men var då oerfarna, med följd att sexet inte blev så bra. En annan "tröst" är väl dock att min bild av tonårsliv idag (alltså i en tid av smartphones, så var det inte när jag var tonåring för 15-20 år sen) inte direkt verkar involvera varken festande eller sexuella relationer då alla sitter med sina telefoner istället, vilket man ju inte gjorde för 15-20 år sen. Skulle inte bli jätteförvånad om tonåringar har mindre sex än nånsin numera (gäller väl kanske folk i alla åldrar i och för sig).

Så känner mig så kluven - dels går jag runt med en känsla av att jag missat något som man "borde" ha upplevt som tonåring (även om jag tog igen det med råge runt 25), dels känner jag mig otacksam då jag "har allt" idag till skillnad från de som festade och låg runt i tonåren.

Ja, lång livshistoria, vad säger ni?

Välkommen till medelåldern. Det blir lätt att man tänker över sina val och vad man kunnat göra annorlunda då. Och tja, om du mäter lycka och framgång i hur mycket du får knulla så är det väl toppen, men det kan ju också vara så att du kommit dit i livet som du drömde om som tonåring och undrar vad som kommer härnäst, om detta är lyckan och om det läker känslan som du hade som tonårig.

Jag tror att det stora problemet ligger i att allt i texten är påhitt, utom det första stycket. Annars får du väl kamma till dig och växa upp, bara.

Ja, vad ska man säga. Varför är du så hård mot dig själv? Varför kallar du ditt tonårsjag för "loser"? Menar du att ditt värde som människa sitter i hur mycket pengar du har, din lägenhet på Östermalm och din flickväns gunst?

Du måste tänka om. Man är inte en "loser" bara för att man inte har det livet du har idag. Visa lite medkänsla istället till ditt tonårsjag. Tacka honom för att han höll i skolan och började träna. Visa lite tacksamhet. Andas in, andas ut. Ta in världen och se hur vacker den är.

Vi säger, att det du missade, var det naturliga sökandet, romantiken, utforskandet och så vidare, som är kopplat till pubertet, tonår och uppväxt.

Sen skriver du, att du på två år tog igen allt där där du missat som tonåring. Då är ju din rubrik ganska missvisande.

Sen är det, som med allt annat, att det som har varit kan man inte få tillbaka, och absolut inget att gå in i en period av ångest av.

Sen är det trist att läsa, att det du nu kopplar till dig som person, är status. Jobb, inkomst och bostad. Har du inte andra värden i livet?

Jag gjorde det inte heller men ville inte bli betraktad som sådan heller. Har aldrig velat vara en del av ett festkollektiv som dräggar ner sig. Nä, hellre då ligga efter en vanlig hederlig dejt istället.

Ja, med den här inställningen är väl steget till dekadens inte långt.
Folk som bor på Östermalm resonerar inte såhär.

Det är klart att du missade en vital del av en människas liv. Det gjorde du också när du tog tag i din fetma och det gör du idag när du tror att ”image” är på något sätt avgörande.

Ditt misslyckande som ung människa verkar ha lett dig in i en spiral av önskan att få folk att se på dig och kunna bocka av olika saker.

Fattar du inte att du gör precis samma fel nu som när du var tonåring?

Då gjorde din feghet och fetma att du inte gjorde något du egentligen ville.

Nu gör din önskan av att vara en bild av dem du är att du helt lever ett liv du kommer se tillbaka på och förakta om ytterligare tio år.

Du behöver hitta dig själv på djupet. Dina egna ideal och din manlighet. Ingen utanför Instagram, X och TikTok bryr sig om de ytliga saker du behöver för att känna dig lyckad, eller mindre misslyckad, och du kommer hata dig själv över att du gör samma misstag igen.

Hur kan man vara så framgångsrik och lyckad och samtidigt så dum i huvet?

Hur kan du inte förstå att motivationen till din framgång kom från att vara en tjock nörd i tonåren? Hade du legat runt och festat i tonåren hade du inte skött skolan och hade inte haft motivation att ta tag i ditt liv och du hade bott i en hyresrätt i förorten och gått på soc eller jobbat med något skitjobb som du hatat.

Kan du sluta vara dum i huvet nu?

Relationer och samlevnad --> Relationsakuten
/Moderator

Det som kunde ha varit men aldrig blev, förblir omslutet av ovisshet och osäkerhet.

Men det som faktiskt hände och blev verklighet är en del av din erfarenhet – något du har direkt tillgång till. De tankar och känslor du en gång hyste kring dig själv, den version av dig som du nästan föraktade i unga år, kan du idag möta med tacksamhet. Dessa upplevelser, tankar och känslor blev den drivande kraften och grunden till den person du är idag.

Det är inte orimligt att tänka att du kanske inte hade nått samma fysiska form, materiella trygghet eller yrkesmässiga framgång utan det lidande du genomgick. Detta lidande fungerade som en katalysator som drev dig att ta kontroll över ditt liv och sträva mot förändring.

Visst kan du reflektera över vad som kunde ha hänt om du hade valt att festa och slösa bort tonåren, lockad av de positiva upplevelser du kanske gick miste om. Men detta är bara ena sidan av myntet. För att få en helhetsbild behöver du också betrakta de möjliga negativa konsekvenserna av ett sådant val – de risker och utmaningar som kanske hade medfört mer skada än nytta.

Det är lätt att fastna i ett slags tunnelseende, där fokus enbart ligger på de positiva möjligheter man kanske missade. Detta kan skapa en känsla av förlust och ångest. Genom att även tänka på de negativa konsekvenser du undvek, kan du istället kultivera en känsla av tacksamhet för de val som format ditt liv till det bättre.

Visst, du missade antagligen en del kul saker, men du undvek antagligen även en del dåliga saker.

Du får en ny chans i nästa liv.