Ni som valde att INTE klättra i karriärstegen, hur gick det?

Detta är ett ämne som alltid fascinerat mig. Ibland ser man dom som jobbet "glömde bort", dom som suttit på samma tjänst och roll, säg 20,30,40 år. Slavar iväg med samma sak dom gjorde när dom började. Kanske ville dom aldrig längre än sin roll, kanske kunde de inte, kanske var de för dåliga, kanske blev dom diskriminerade av dom runt omkring, kanske saknades utbildning eller kontaktnät för att röra sig vidare till högre poisitioner. Kanske var man bara aldrig särskilt omtyckt och blev aldrig befodrad. Man har sett kollegor komma och gå medans man själv blivit kvar. Kanske ville man aldrig göra karriär utan enbart ha ett jobb för att betala räkningar och mat och inte mer.

Är det några av er där ute, som jobbat i samma roll under massa år, utan att avancera vidare? Varför gör ni det, trivs ni med att göra samma sak år ut och år in, eller varför har ni inte velat klättra till högre positionen? Jag möter dessa människor dagligen, folk som haft samma tjänst i 30 år medan andra gått vidare och blivit chefer och företagsledare. Men vissa stannar kvar i samma roll och växer fast. Klassikern är städaren jag träffade som jobbat i 41 år och var lika glad för det.

Så hur har det gått för dig som "stannade kvar" och aldrig gjorde karriär, medans du sett åren passera och kollegor göra karriär?

Jag förstår inte riktigt den här idén som många verkar ha, att man "ska" avancera och att något är fel på dom som inte gör det. Det säger väl sig självt att det inte skulle fungera om "alla" avancerade, rent logiskt, eftersom det finns färre platser att avancera till jämfört med tjänsterna under. Oavsett var man jobbar.

Har själv träffat på folk under mitt arbetsliv som haft åsikten att "vid en viss ålder ska man vara chef", eller "har man jobbat si och så många år ska man ha blivit chef eller klättrat uppåt". Genomgående hos dessa har varit att dom 1) inte har en aning om vad en chef gör och 2) har noll självinsikt och tror att dom hade varit perfekta chefer, utan att ha några som helst ledaregenskaper.

Finns oerhört många som är jätteduktiga på sina jobb, men som aldrig hade passat som chef. För det är två olika saker.

Det är en dödssynd idag att vara nöjd där man är. Man ska alltid vara på väg någonstans. Kanske därför många håller käft om det.

Själv har jag fått frågan tre gånger om jag hade varit intresserad av en chefsposition, eller blivit uppmuntrad att söka en sådan. Men jag har inte gjort det. Att vara chef kommer med en hel drös arbetsuppgifter jag inte vill ha. Och arbetsbördan hade ökat. Jag trivs med mina nuvarande arbetsuppgifter och tar chefsuppmaningarna som smicker och "tack för komplimangen".

Detta är ett ämne som alltid fascinerat mig. Ibland ser man dom som jobbet "glömde bort", dom som suttit på samma tjänst och roll, säg 20,30,40 år. Slavar iväg med samma sak dom gjorde när dom började. Kanske ville dom aldrig längre än sin roll, kanske kunde de inte, kanske var de för dåliga, kanske blev dom diskriminerade av dom runt omkring, kanske saknades utbildning eller kontaktnät för att röra sig vidare till högre poisitioner. Kanske var man bara aldrig särskilt omtyckt och blev aldrig befodrad. Man har sett kollegor komma och gå medans man själv blivit kvar. Kanske ville man aldrig göra karriär utan enbart ha ett jobb för att betala räkningar och mat och inte mer.

Är det några av er där ute, som jobbat i samma roll under massa år, utan att avancera vidare? Varför gör ni det, trivs ni med att göra samma sak år ut och år in, eller varför har ni inte velat klättra till högre positionen? Jag möter dessa människor dagligen, folk som haft samma tjänst i 30 år medan andra gått vidare och blivit chefer och företagsledare. Men vissa stannar kvar i samma roll och växer fast. Klassikern är städaren jag träffade som jobbat i 41 år och var lika glad för det.

Så hur har det gått för dig som "stannade kvar" och aldrig gjorde karriär, medans du sett åren passera och kollegor göra karriär?

Jag gjorde karriär halvvägs kan man nog säga och jag kunde säkert ha gått vidare och blivit chef men valde bort det. När jag kom in i de övre kretsarna upptäckte jag väldigt många psykopater och narcissister. Inte alla men säkert 50%. Också en väldigt falsk och ytlig miljö där du måste passa in i en mall med snygga kläder, regelbunden träning, klimatmedveten, etc. Jag kände att det inte var en psykologisk hälsosam miljö för mig att vara i.

34 år i samma företag, inte ens gymnasie. Jag jobbar bara 22 veckor om året och är ledig må-sö alla de andra och tjänar ca 750.000.

Finns en viss underton i ditt inlägg att det är dåligt att vara kvar på samma jobb i säg 30 år. Kan förstå det då samhället får en att tro att det är fel. Vet inte hur gammal du är men med åren brukar fler insikter komma. Man behöver göra resan dit dock, erfara höglönearbetet, utröna om det är värt det, möta det som livet slänger på en. Efter det, då har man fått bilden klar för sig, då klarnar det om det är ens egen strävan och tillfredställelse att fortsätta höglönearbetet/karriärist-vägen eller om det är samhällets mall man istället försöker efterleva.

Då kan man göra valet, och det är mycket möjligt att dom du ser på arbetet som jobbar kvar i 30 år, har gjort just sitt val, att gå sin egen väg istället. Det är en styrka att gå sin egen väg. Allting handlar inte om status, fina titlar och pengar. Man tar inte med sig något materiellt när man lämnar jordelivet.

Hoppas du hittar din väg, det kan ta tid, det gjorde det för mig

Jag jobbade i fyrtio år på samma myndighet. Det ni!

Jag har aldrig ”gjort karriär” utan haft s.k. reglerad befordringsgång, vilket betyder att man får en finare titel för varje nytt antal år man jobbat. Ungefär som i det militära där man ”passerar graderna”.

Jag har akademisk examen och en specifik och efterfrågad yrkeskompetens. Började som amanuens i en tvåmodulare och slutade två dörrar från generaldirektören i en stabsfunktion, d.v.s. deltog i styrningen av myndigheten.

Nu har jag en finfin pension.

Gjorde jag fel? Var gräset grönare på andra sidan, vad det nu kunde ha varit?

Det var ett intressant jobb, och måste erkännas, ganska bekvämt. Långa luncher på någon av kvarterskrogarna. Flextid så man kom och gick lite som man ville, även om jag kunde sitta till elva på kvällarna om det var något intressant.

Många trevliga kollegor även om några var svin. Men jag antar att det kan vara så på många arbetsplatser.