Ni som valde att INTE klättra i karriärstegen, hur gick det?

Att göra karriär handlar ofta inte om att gå till att bli chef, utan oftare om att byta arbetsplats eller yrkesroll.

Jag blir också lite förvånad när jag ser någon blivit kvar i 20-30 år på samma arbetsplats. Känner det har varit väldigt givande att se många olika arbetsplatser (som konsult, anställd).

När man byter arbetsplats får man också en chans att löneförhandla och ofta få upp lönen betydligt mer än om man är på samma arbetsplats i många år.

I min roll som expert och fokus på kompetens, så tjänar jag idag mer än vad de flesta chefer gör. Men annars så har det väl varit lite så att chefen ska tjäna lite mer än medarbetarna. Även om chefen råkar vara en helt färsk 20-åring som jobbar med ett team som har 45-åringar med 20 års expertkunskaper.

Det är inte utan anledning man ofta uppfattar chefen mest stjälper än hjälper.

Jag har en gammal kompis som var/är den perfekte ledaren - typ jägarplutonchef - jag skulle följa (och lyda) den killen under alla omständigheter...(han jobbar inom data som expert) - vad jag vill komma till är att en äkta chef alltid är beredd att utsätta sig för det han eller hon kräver av sina medarbetare.

Jo men alla är inte som du och har inte ett liv och en karriär som din Pershagen, som går på räls.

Åk in till stan någon kväll så får du tex se alla vrak till kvinnor som sitter och deppsuper (går ut och "äter") pga 42år och fortfarande motvilligt barnlösa etc.

Hur många "karriärister" tror du inte det finns bakom den "galopperande psykiska ohälsan bland akademiker" som inte har familj och numera inte ens karriären kvar?

Allt är inte som i din framgångssaga hemma i Täby, Danderyd eller var det nu är du sagt att du bor.

Jag tänker mest på andra kollegor, och vänner. De flesta bor inte runt mig utan i olika delar av Stockholm. Jag skulle tro att den typen av "karriärist" utgör merparten, skillanden är att det är inte dem du ser i baren, motvilligt barnlösa. Jag känner faktiskt inte till en enda som skulle passa i den beskrivningen. Det är lite som att säga att alla arbetare sitter dyngpackade nere på den lokala pizzan och spelar Leo Vegas varje kväll.

Har valt ett yrke som folk oftast har från ca 30 till pensionen, men där max en på ca 15 blir chefer. Vill inte outa mig, men tror min roll är jämförbar med läkares eller ingenjörers. Tänk en väldigt självständig expertroll. Jag och mina kollegor har pluggat och stretat hårt för att passera alla nålsögon för att få vårt jobb. Jobbet är dessutom såpass roligt, varierande och utmanande att vi inte behöver klättra för att stimuleras. Personalansvar innebär en drastisk minskning av operativt arbete, som är det iaf jag brinner för. Ett lönepåslag på ca 10-20% är inte värt huvudvärken att ha personalansvar, särskilt inte när våra chefer knappt får arbeta med ärendena.

Tror jag hade tänkt annorlunda om arbetet var mindre självständigt. Jag bestämmer i princip helt över när, var och hur jag utför mitt arbete. Hade jag inte haft den autonomin hade jag förmodligen strävat uppåt. På vägen hit har jag haft jobb med mer "bitch work", där hade jag aldrig velat fastna.

Fungerar utan att fjäska. Har man kompetens och talets förmåga så.

Jag spenderade en ofantlig mängd år på ett jobb utan någon karriärsmöjlighet. Ett jobb som egentligen borde vara ett "instegsjobb" som man därefter slutar på för att gå vidare med livet och karriären.

Jag tyckte dock om jobbet och var väldigt bra på det, jag gillade att vara the go-to "seinor" och lärde även upp andra medarbetare (även detta utan extra kompensation). Jag nöjde mig med ett enkelt liv med jobb, fest på helgen, tid för mig själv i form av dataspelande, ungänge med vänner, rollspel, osv.

När jag gifte mig och barn kom in i bilden ändrades min inställning till jobb och fritid, och jag återvände till universitetet för att göra min s.k. "klassresa", som därefter resulterade i mitt första "medelklassjobb".

Vad jag har insett är att även om det inte är försent att tjäna "ok" och kunna skapa ett bra medelklassliv för min familj, så är det definitivt försent för att någonsin komma ikapp de som var motiverade att studera och göra något av sitt liv redan från ungdomen. De jämnåriga kommer alltid vara mina chefer, och mina kollegor i samma nivå som jag kommer alltid vara yngre än mig.

Å ena sidan hade jag väldigt kul mellan åldern 18-35, men minnena och vänskaperna är till föga nytta nu, förutom en handfull goda vänner som jag hade haft kvar ändå. När man är 18 kan man bli helt förtrollad av den livsstilsförändringen som t.o.m. ett "skitjobb" innebär, och man kan leva gott på en sådan lön länge. Men om jag hade vetat vad jag visste nu hade jag inte gett 15+ av mina bästa år till detta.

Summan av kardemumman är att jag vill uppmana yngre människor som läser detta att inte vara för bekväma med sina första jobb och sitt liv. Men om ni är som jag var då så kommer det falla på döva öron

En kompis till mig som spenderade en massa år på Posten berättade att en kollega som hade jobbat där i 40 år sammanfattade sin karriär som "man har dratta bort livet". Jag tänker på det ibland, hur nära jag själv var till att bli den människan.

Slavar iväg säger du.
Intressant.
För du själv är en arababisk prins med ägor på ett par hundra hektar olja antar jag?
Kliv ner från dina höga hästar din snorvalp.
Du springer i samma ekorrhjul som alla andra.

Nåja. Brevbäraren har åtminstone ett - ur ett samhälleligt perspektiv - meningsfullt arbete, i jämförelse med många andra.

Tackar mig själv för att jag aldrig har slickat mig gram och aldrig kommer att göra.

Definitionen att göra "karriär" är högst personlig. Men får många verkar den bilden vara att gå från att vara medarbetare till att klättra till en högre chefsposition. Men för de allra flesta i praktiken är det nog att bli uppskattad och bli befordrad och känna att man utvecklas. Vissa tar längre steg än andra och byter företag för att "komma längre". Sen finns det den andra sidan, de som bara är nöjda att det ens har ett jobb.

En sak är i alla fall kristallklar. Det finns alldeles för många chefer där ute som egentligen inte borde vara chef.

Finns en viss underton i ditt inlägg att det är dåligt att vara kvar på samma jobb i säg 30 år. Kan förstå det då samhället får en att tro att det är fel. Vet inte hur gammal du är men med åren brukar fler insikter komma. Man behöver göra resan dit dock, erfara höglönearbetet, utröna om det är värt det, möta det som livet slänger på en. Efter det, då har man fått bilden klar för sig, då klarnar det om det är ens egen strävan och tillfredställelse att fortsätta höglönearbetet/karriärist-vägen eller om det är samhällets mall man istället försöker efterleva.

Då kan man göra valet, och det är mycket möjligt att dom du ser på arbetet som jobbar kvar i 30 år, har gjort just sitt val, att gå sin egen väg istället. Det är en styrka att gå sin egen väg. Allting handlar inte om status, fina titlar och pengar. Man tar inte med sig något materiellt när man lämnar jordelivet.

Hoppas du hittar din väg, det kan ta tid, det gjorde det för mig