Det gick bra förr i världen att ha en ”anständig” begravning med präst, kyrka, blommor, minnesstund efteråt med mat, tårta och kaffe. Då bodde alla på bygden/socken.
Idag bor alla mer utspritt över hela landet och jag tycker inte att det är rimligt att börja ta ledigt från jobb och skola och färdas kors och tvärs flera mil med flyg, tåg eller bil. Kanske mitt i vintern också om det vill sig illa. För en begravning dessutom, där huvudpersonen, dvs jag i mitt exempel inte finns längre. Nä, spara både tid och pengar till annat som är roligare säger jag bara.
Jag bjuder gärna på fest med en trerätters så det handlar inte om snålhet, men jag väljer att göra det medan jag lever och kan njuta av sällskapet. Efter min död är det för sent.
Till molliesmille; Jag tjatar vidare om etik och moral. Jag hittar dessvärre ingenting om egen transport av döda så din historia om en hyrd släpvagn låter minst sagt udda och märklig. Det handlar nog om en ordentlig kulturkrock precis som du skriver. Huruvida den transporten är laglig eller inte kan jag inte heller svara på då jag inte hittat någon information. Jag googlar så länge jag har kaffe kvar i koppen.
”I vår kultur är det inte vanligt att man öppet visar sin sorg eller att man talar om döden. Men döden kommer ingen av oss undan. Döendet och döden ställer samma krav på en insiktsfull etik som livets början. Att visa hänsyn och vördnad inför döden och inför den döda kroppen är en förlängning av respekten för en människas integritet. Det är en skyldighet vi har mot de döda och de nu levande. Ingen ska under sin tid i livet behöva oroa sig för att kroppen efter döden ska bli ringaktad eller kränkt. Att visa hänsyn och vördnad är också ett sätt att visa respekt för de efterlevandes känslor.”
Ovanstående text kommer från statens medicinsk-etiska råd. Det är det här man ska ha i åtanke.
https://smer.se/teman/livets-slutskede/
”5. Bårhus och svepning
Den avlidna transporteras till ett bårhus för förvaring tills det är dags för svepning. Svepning innebär att den avlidna bäddas ner i sin kista i de kläder de anhöriga bestämt. Om de anhöriga önskar kan den avlidna läggas i kistan på dödsfallsplatsen och föras direkt till bisättningslokalen.
Vårdgivaren har ansvar att ordna med hämtning av den avlidna till bårhus eller bisättningslokal. Om detta inte skett behöver de anhöriga kontakta en begravningsbyrå för att få hjälp med det. Ibland finns avtal mellan vårdgivaren och en förvald begravningsbyrå som då ska kontaktas vid hämtningar. Om det inte finns ett avtal går det att kontakta valfri begravningsbyrå. Vi på Fonus hjälper gärna till och det går att ringa oss dygnet runt på*0771-87 00 87.”
Ovanstående text kommer från Fonus. Dåså, då är transporten löst. Inte lär det vara gratis utan det skickas en faktura till dödsboet.
https://www.fonus.se/begravningsguiden/planera-begravning/nar-nagon-dor/
Idag bor alla mer utspritt över hela landet och jag tycker inte att det är rimligt att börja ta ledigt från jobb och skola och färdas kors och tvärs flera mil med flyg, tåg eller bil. Kanske mitt i vintern också om det vill sig illa. För en begravning dessutom, där huvudpersonen, dvs jag i mitt exempel inte finns längre. Nä, spara både tid och pengar till annat som är roligare säger jag bara.
Jag bjuder gärna på fest med en trerätters så det handlar inte om snålhet, men jag väljer att göra det medan jag lever och kan njuta av sällskapet. Efter min död är det för sent.
Till molliesmille; Jag tjatar vidare om etik och moral. Jag hittar dessvärre ingenting om egen transport av döda så din historia om en hyrd släpvagn låter minst sagt udda och märklig. Det handlar nog om en ordentlig kulturkrock precis som du skriver. Huruvida den transporten är laglig eller inte kan jag inte heller svara på då jag inte hittat någon information. Jag googlar så länge jag har kaffe kvar i koppen.
”I vår kultur är det inte vanligt att man öppet visar sin sorg eller att man talar om döden. Men döden kommer ingen av oss undan. Döendet och döden ställer samma krav på en insiktsfull etik som livets början. Att visa hänsyn och vördnad inför döden och inför den döda kroppen är en förlängning av respekten för en människas integritet. Det är en skyldighet vi har mot de döda och de nu levande. Ingen ska under sin tid i livet behöva oroa sig för att kroppen efter döden ska bli ringaktad eller kränkt. Att visa hänsyn och vördnad är också ett sätt att visa respekt för de efterlevandes känslor.”
Ovanstående text kommer från statens medicinsk-etiska råd. Det är det här man ska ha i åtanke.
https://smer.se/teman/livets-slutskede/
”5. Bårhus och svepning
Den avlidna transporteras till ett bårhus för förvaring tills det är dags för svepning. Svepning innebär att den avlidna bäddas ner i sin kista i de kläder de anhöriga bestämt. Om de anhöriga önskar kan den avlidna läggas i kistan på dödsfallsplatsen och föras direkt till bisättningslokalen.
Vårdgivaren har ansvar att ordna med hämtning av den avlidna till bårhus eller bisättningslokal. Om detta inte skett behöver de anhöriga kontakta en begravningsbyrå för att få hjälp med det. Ibland finns avtal mellan vårdgivaren och en förvald begravningsbyrå som då ska kontaktas vid hämtningar. Om det inte finns ett avtal går det att kontakta valfri begravningsbyrå. Vi på Fonus hjälper gärna till och det går att ringa oss dygnet runt på*0771-87 00 87.”
Ovanstående text kommer från Fonus. Dåså, då är transporten löst. Inte lär det vara gratis utan det skickas en faktura till dödsboet.
https://www.fonus.se/begravningsguiden/planera-begravning/nar-nagon-dor/
