Sett Eva Dahlgren på en Michelin-krog (bordet intill) kring höjden av hennes karriär (1988?).. Hon var så smal, så blek, så platinablond. Verkade spänd. Hennes energi var som en katts. Typ "jag känner inte de här människorna, jag vill bara kura ihop i hemmasoffan". Jag svär. Karisma som en hemmakatt.
Sett Mauro Scocco på Djurgårdsbrunns Wärdshus kring höjden av hans karriär (1987?).
Han var såååå sööööt och avslappnad, leende, med manlig kamrat. Jag beundrade på avstånd (ja, jag och mina vänner brukade skråla hans sånger fjortis-högt då).
Stött på Sir Richard Branson, vd för Virgin Records när han var i Stockholm. Via vänner i musikbranschen. Vilken stark, positiv energi och karisma han hade. Wow. Han verkade dessutom genomgod och hederlig.
Han sa att han ville komma tillbaka till Stockholm med sin gigantiska yacht. Och sitt Colgate-smile
Stött på andra också. Kommer inte ihåg alla. Kommer ihåg dessa pga deras karisma, eller brist på. Pernilla Wahlgren, Carola Häggkvist mfl Stockholmsartister såg jag ofta i stan.
Sett, vistats med Hollywood-folk utomlands t ex i södra Frankrike, London, Stockholm men inga man interagerade med på så sätt att man fick en känsla av personen, om ni hajar vad jag menar.
När jag var inne på Åhléns skivbutik på Sergels Torg, hette inte Åhléns utan något annat på D... Kommer inte ihåg.
Iaf så stod jag och tittade på skivorna på topplistan och nyinkommet. In vandrar tjejerna från bandet Caramell. Det var 1999 - 2000 ca då de släppte sin första sång "Om du var min".
De såg sig om lite förstrött och arrangerade sen om listan så deras singel låg högst upp.

Haha, skönt gjort.
(Det var först när jag såg deras video jag insåg att det var dem!)
"
Om du var min, du var min,
Om du var bara min å jag var din, jag var din,
Om jag var bara din"... Crap