Citat:
Har du läst texten? Han förklarar hur en del av journalistiken ser på allmänintresse inom ramen för det frivilligt påtagna pressetiska systemet. Allmänintresse är inget juridiskt begrepp.
Att flera stora medier blivit så restriktiva med att publicera namn beror som jag tidigare förklarat till stora delar på arvet från sextio- och sjuttiotalets samhällssyn där samhället och inte individen var ansvarig för de brott individen begick och hur allt skulle lösas med social ingenjörskonst istället för personligt ansvar.
Det är inte så att man då egentligen kan inkorporera denna syn på vad pressen frivilligt avstår från att skriva till lagtolkningen och påstå som man gör idag att det är förtal att publicera namn på missdådare som är inblandade i händelser med allmänintresse.
Att man ändå gör det och utnyttjar gummiparagrafnaturen i lagstiftningen till att på ett externt sätt inskränka pressfrihet och yttrandefrihet helt godtyckligt är förstås helt skandalöst.
Men nu är det en jury och de kan till skillnad från domstolarna istället utöva lagen rätt. Det finns ett visst hopp om det eftersom dessa människor till skillnad från de aktivistiska svinen till jurister i domstolarna inser att det inte är någon pressfrihet om man är förhindrad att när man så önskar också publicera namn och att ett godtyckligt juridiskt förbud mot att kunna göra det är ett stort hot och en orimlig begränsning av pressfriheten.
Att du och andra anser att det tillhör privatlivets helgd och är var och ens ensak inom den personliga sfären att fritt i allmänhetens ljus kunna ragga barn för sex på nätet och träffa dem är för övrigt obegripligt. Att det skulle vara ett skyddsvärt område där man skall slippa att bli omskriven i pressen är bisarrt.
Att flera stora medier blivit så restriktiva med att publicera namn beror som jag tidigare förklarat till stora delar på arvet från sextio- och sjuttiotalets samhällssyn där samhället och inte individen var ansvarig för de brott individen begick och hur allt skulle lösas med social ingenjörskonst istället för personligt ansvar.
Det är inte så att man då egentligen kan inkorporera denna syn på vad pressen frivilligt avstår från att skriva till lagtolkningen och påstå som man gör idag att det är förtal att publicera namn på missdådare som är inblandade i händelser med allmänintresse.
Att man ändå gör det och utnyttjar gummiparagrafnaturen i lagstiftningen till att på ett externt sätt inskränka pressfrihet och yttrandefrihet helt godtyckligt är förstås helt skandalöst.
Men nu är det en jury och de kan till skillnad från domstolarna istället utöva lagen rätt. Det finns ett visst hopp om det eftersom dessa människor till skillnad från de aktivistiska svinen till jurister i domstolarna inser att det inte är någon pressfrihet om man är förhindrad att när man så önskar också publicera namn och att ett godtyckligt juridiskt förbud mot att kunna göra det är ett stort hot och en orimlig begränsning av pressfriheten.
Att du och andra anser att det tillhör privatlivets helgd och är var och ens ensak inom den personliga sfären att fritt i allmänhetens ljus kunna ragga barn för sex på nätet och träffa dem är för övrigt obegripligt. Att det skulle vara ett skyddsvärt område där man skall slippa att bli omskriven i pressen är bisarrt.
Det är en sak att rapportera om samhällshändelser och brott, som har hänt. Det är en helt annan sak att aktivt skapa samhällshändelser från icke-brott som man själv ha skapat genom att påstå att någon har begått ett brott (som du gör här ovan, genom att hävda att någon raggar barn). Grävande journalistik handlar inte om att producera fram händelser (som Dumpen gör) utan rapportera om redan begångna händelser som folk har gömt undan.
Det Dumpen gör är inte journalistik.
