Hur står det till med bokförfattares psykiska hälsa?

De unga poeterna verkar må bra i Stockholm, kör med någon sorts ironi. Det verkar ha retat gallfeber på tjejerna i Gästabudet som har glömt när dom var dom unga, enligt Kristofer Andersson, som är så gammal att han druckit öl med dom unga i Gästabudet sedan 2012. Så är man ung och poet är man glad, sen blir man gammal och bitter, enligt Eileen Myles i alla fall. Det verkar logiskt eftersom man är fattig och ingen bryr sig om vad man gör, och så är man ful och som sagt gammal också, enligt Kristoffer Anderson. Tomas Tranströmer är väl undantaget som bekräftar regeln.

Angående romanskrivande och psykfall så är det en missuppfattning att alla psykfall saknar struktur. Är psykfallen begåvade med konsten att sprida myter runtomkring sig så var det åtminstone tidigare så att psykfallet kunde bli hittad av en redaktör som styrde upp den gudabenådade talangen.

Jag tror att det stämmer att alla samtida författare och förmodligen alla författare som levt tidigare lider av en inre brist medan de skriver. Det är en mycket konstig verksamhet att skriva en roman, och svaret på varför den har skrivits står ofta att finna inuti romanen. Även om jag inte läst så många romaner så verkar Andrev Waldens skäl att skriva Jävla karlar vara att återfinna tron på kärleken, efter att hans mamma gjort det väldigt svårt för honom att tro på den. Om man samkör registret med hans krönikor så verkar att göra sin rika fru lycklig ha blivit hans livs mening. Det, och att söka svar i rymden. Blir väl så om man är från UFO-staden.

Kilo98, du är författare.

Jag lyssnade på avsnittet av gästabudet där de diskuterar de unga poeterna, och tycker att de har flera poänger. Verkar som att vissa vill ta sig in i littersturvärlden för att man, enligt dem, inte behöver bli bra på någonting. Ett sånt uttalande speglar en väldigt deppig litteratursyn. Minns också ett intressant citat av Ali Alonzo: "som kille behöver man bara ha en image för att lyckas. Som tjej behöver man faktiskt skriva bra".

Så är det säkert. Lite. Snubben som Ali Alonzo och de andra dyrkar kan ju dock skriva. Konstig twitterpoesi, men ändå funktionell. Och Ali Alonzo kan också skriva. Men Gästabudet är akademiker som ser upp till UKON (som gjort poesi av Flashback b la) så det är väl lite olika ingångar, där man kan göra olika typer av poänger.

Jag är dock lite partisk eftersom det tog mig hela sommaren att läsa ut Jävla karlar (blev klar idag) samtidigt som jag skulle vilja att jag och alla andra på Flashback hade lagt alla våra Flashbacktimmar på fet litteratur istället.

Lever inte som jag lär direkt.

Vad menar du med funktionell poesi?

Jag har inte läst Ali Alonzo. Eftersom jag är en ung aspirerande poet känns det som att jag borde ogilla honom utan egentlig anledning.

Var Jävla karlar värd mödan?

Jag har inte heller läst Ali Alonzo förutom i SvD där han skriver. Varför ska du ogilla honom utan egentlig anledning för att du själv är en ung aspirerande poet? Du kanske skojar.

Med "funktionell" menar jag inget annat än att den fungerar som poesi. Poesi ska ju öppna rum och världar. Det finns poesi som istället kladdar ner allt och stänger. Ungefär så.

Jävla karlar var värd mödan. Det var ingen möda. Den är lätt att läsa men lite emotionellt tung samtidigt som den är lätt. Jag fick sluta läsa ofta för att han skrivit boken så det känns. Vet inte vad jag tycker om slutet än. Möjligen tycker jag att han schabblade bort allt han byggt upp. Men han är ju humorist, så vad ska man förvänta sig?

Jag menade att det är lätt att bli missunsam när någon blir framgångsrik poet när man själv har poetdrömmar. Men ja, jag skojade lite halvt.

Jag förstår inte riktigt din funktionella syn på poesi. Antar att man kan se det på många olika sätt.

Jävla karlar låter bra ju! Kanske borde läsa

Poeterna mår säkert piss. Men för att skriva en bra roman är jag helt övertygad om att man måste må relativt OK. Det går säkert att skriva en roman med måttligt psykisk ohälsa, men för de ansträngningar som romanformen kräver av en kan man inte vara ett äkta psykfall

Jag förstår inte vad det innebär att "se igenom hela samhället".