Citat:
Ursprungligen postat av
Gynekologstol
Jag känner respekt för dig när du skriver som du gör här. De flesta som känner som du vågar inte det och låtsas istället vara upprörda över att ungdomar får penisbilder skickade till sig. Upplever du samma sak?
Får jag fråga varför du känner som du känner? Fattar att det är ungefär samma psykologi som de som i forna tider såg det som ett nöje att gå på offentliga avrättningar, men det vore roligt att läsa vad du tycker.
Själv så har jag svårt att känna skadeglädje, även när någon som jag inte gillar råkar illa ut. Ta bidragstagare till exempel. Jag gillar inte dessa och skulle vilja se att samhället tuffade till sig mot dem, men det innebär inte att jag njuter av att läsa om bidragstagare som har råkat illa ut på diverse sätt.
Tack Gynstol. Jag ser ingen anledning till att, på detta forum, låtsas vara upprörd och ge uttryck för upprördhet när det är en annan känsla som dominerar. Det är helt makalöst att folk förställer sig på ett anonymt forum istället för att uttrycka sina renaste känslor.
På ett sätt blir jag absolut påverkad av penisbilderna. Upprördhet är dock för starkt. Jag tror heller inte att Sara blir särskilt upprörd längre över dessa bilder. Nånstans inser man ju efter ett tag att verkligheten ser ut såhär och att det är ett samhällsproblem. Att få ett känslopåslag varje gång man möter samma dårskap borde vara väldigt utmattande. Men i det ögonblick jag får syn på den varelse som publicerats så upplever jag snarast ett förakt mot personen. Man tappar ju all respekt för människan direkt. Det enda man ser är en jävligt ryggradslös figur som helt enkelt får skylla sig själv för att han som vuxen människa tagit det aktiva beslutet att släppa all medmänsklighet för att försöka komma åt ett barns underliv för egen njutning, när han som vuxen människa med all säkerhet vet att barnet kan ta stor skada av beteendet. Han vet detta, även om han låtsas som att han inte vet. Det finns inget som ursäktar att man tar ett sådant beslut.
Ska det vara möjligt att förlåta? Absolut i vissa fall, men det ska svida rejält. Jag har helt enkelt inga problem med de konsekvenser beslutet leder till. Det betyder att jag upplever en frihet att kunna skratta åt och kraftfullt håna dessa typer för sina lyten. Annars gillar jag inte lyteskomik, men har man tagit det nämnda beslutet, gått över den gränsen, då kan jag tillåta mig att garva gott på deras bekostnad.
Att engagera sig för de utsatta barnen är en annan sida av detta som jag personligen inte valt att lägga min energi på. Det är fantastiskt bra att någon gör det och jag kan till och med tänka mig att stödja den delen av arbetet ekonomiskt. Men jag är inte involverad i Dumpen av den anledningen. Det betyder inte att jag "skiter i barnen" mer än jag "skiter i barnen som svälter i Afrika". Tvärtom, jag önskar att dessa barn kan komma ut som hela människor på andra sidan.
Mitt engagemang i Dumpen är dock helt tack vare underhållningen. Sen har jag den, måhända inte helt eftersträvansvärda eller särskilt mogna, egenheten att jag roas av att elda på stämningen mot gäddorna och provocera folk på nätet genom att formulera mig på ett sätt som kan väcka anstöt eller äckel.
Jag tror att vissa som uttrycker ett starkt hat här mot gäddorna gör det som ett psykologiskt svar på sitt egna dåliga mående. För många slår det över till rena hatangrepp mot svagare och mer traditionellt föraktade grupper, som invandrare eller pedofiler. För min del slår det alltså över till väldigt plump människoföraktande tragikomik, alltså en osund form av underhållning som jag burit med mig sen tonåren. Det har nog egentligen att göra med att farsan var sådan att han skrattade åt det absolut mörkaste.
Skadeglädje som en del av detta är också något jag alltid haft en släng av. I skoltiden kunde en kompis satsa pengar på sport- eller kortspel, och jag brast alltid ut i ett enormt garvböl när det gick åt helvete för honom och påminde honom då om hur mycket pengar han hade förlorat den senaste veckan och vad han kunde gjort för dem istället. Vi var så extremt uppe i varv när matcherna pågick och det bästa jag visste var när han förlorade sina pengar. Ännu skönare kändes det när han fick ett dåligt betyg på ett prov, men då fick man spela med och tona ner välbehaget. Och om jag i dagarna fick höra att hans flickvän var gravid, nog fan hade jag bönat och bett för att ungen ska få ett kromosomfel.
Våld däremot uppskattar jag inte alls utan förbannar folk som går till fysiskt angrepp mot gäddorna. Så några offentliga avrättningar vill jag inte se. Jag bara njuter när det går åt helvete för egoister, skrävlare, idioter och pedofiler. Bidragstagare däremot ligger redan ner. Den riktigt sköna känslan infinner sig bara när någon som har något att förlora också gör det.