Citat:
Ursprungligen postat av
BetteBoop
Det råder ingen tvekan om att inför en stor publik visa ett agerande som med råge uppfyller alla kriterier för rättshaveristiskt beteende. Det ligger i sakens natur att man säger sig vara avfärdad som rättshaverist, bland mest utmärkande är ju att man har noll självreflektion. Det handlar inte om personen i någon mån nån gång i processen har bemötts fel, fått ett ”felaktigt” beslut etc etc. Det är beteendet/agerandet som på olika punkter är gemensamt när något gått emot.
Ja fast nu är det så att det begås så pass allvarliga misstag på myndigheter att det skapar denna typ av människor. Det finns ingen instans att klaga hos och de upplever att ingen lyssnar på dem.
Citat:
Ursprungligen postat av
BetteBoop
För väldigt många tar ”kampen” över totalt och går ut över livet, relationer, arbete etc etc. Det är i sig en tragedi såklart. Att försöka nå fram till en person med rättshaveristiskt beteende går liksom inte, den personen har rätt, noll reflektion, spelar ingen roll vad någon säger. Håller du inte med är du urskiljningslöst sekt/nazi/stasi/korrupt. Det gäller sannolikt även personer i deras närhet, svart eller vitt, för eller emot.
Ja vad hade du själv sagt om det var ditt barn som omhändertagits och du anser att det är på felaktig grund? Det tar på psyket. Det är just detta som är problemet med socialtjänsten. Det är "vi och dem", inget "vi ska gemensamt hjälpa dig och jobba tillsammans för barnets bästa".
Citat:
Ursprungligen postat av
BetteBoop
Myndigheter har ett långgående ansvar att ta emot, svara, bemöta, informera, kommunicera etc. Man kan begära hemtagningsutredning som vårdnadshavare och då utreds det. LVU omprövas alltid var 6e månad och beslutet går att överklaga men om man anför kort och gott att ”rättssystemet fungerar inte och är korrupt för jag fick inte rätt i min överklagan” så.. ja det kanske säger något det också.
Det här är den officiella förklaringen som myndigheter försvarar sig med, men tittar man på ren fakta och förutsättning vid en förhandling i domstol så inser man att soc och föräldrar inte är jämbördiga parter överhuvudtaget.
De här problemen har jag och många andra identifierat och det har inte så mycket med någon "rättshaverism" att göra, utan att en önskan att föräldrar och barnen framförallt inte ska behandlas orättvist och riskera att felaktiga ingrepp i familjelivet, som orsakar stora skador på barnen.
1. Domstolar/socialnämnder/juridiska ombud saknar precis som socionomer grundläggande kunskaper om barns behov och deras diagnoser. Barnens juridiska ombud träffar barnen en alldeles för kort tid för att kunna göra en saklig och objektiv bedömning och har vad jag vet inte inte kunskaper om barns behov och beteenden.
2. Föräldrar får inte automatisk tillgång till allt material och får ut det alldeles för sent för att hinna bemöta alla felaktigheter och ha en rimlig chans att kunna försvara sig.
3. Socialtjänsten har hela tiden tillgång till en kommunjurist för juridisk konsultation. Föräldrar får någon enstaka timme och har inte en chans att hinna ikapp och hitta alla fel och dubbelkolla uppgifterna som soc lämnat till domstolen. För som upplägget ser ut så MÅSTE föräldrarna dubbelkolla precis all information, eftersom soc vrider och vinklar på innehållet i utredningen för att det ska passa LVU-mallen.
På pappret ser det det rätt och riktigt ut, men i praktiken så blir det nästan alltid som soc vill. Mycket pga de orättvisa förhållandena vid förhandlingen som jag radat upp ovan.