Citat:
Om det hade varit så som du skriver, vilket var väldigt fint då hade väl pappan inte virat in sig i lögner. Jag har inte själv någon erfarenhet av hur det är att vara förälder till en svårt funktionsnedsatt person- Men har det däremot på nära håll då en nära anhörig till mig har ett barn med svår autism och intellektuell funktionsnedsättning. (Jag vet inte exakt vad A har för funtktionsnedsättningar eller diagnoser bortom att hennes familj uttalat NPF och sagt att hon ibland kan bete sig som en 4-åring, vilket tyder på att det också kan finnas med en intellektuell funktionsnedsättning).
Personen jag känner är idag i 30-års åldern men på grund av sin autism och sina intellektuella svårigheter så kan hon lätt fastna i resonemang som hon då ältar om och om igen i månader när något triggar just de spåren.
Hon är t ex väldigt triggad av saker som hon upplever som orättvisa och kan ofta uppleva att både vara rädd för att behandla andra orättvist såväl som att bli häftigt arg och upprörd om hon tycker att någon behandlar henne eller någon annan orättvist. Och då går liksom den bandspelaren igång och varvar upp henne mer och mer. Hennes föräldrar har genom åren blivit oerhört skickliga på att avleda henne när de märker att en trigger börjar aktiveras. Vilket är en förmåga som de genom att ha så stor erfarenhet av henne förvärvat.
Jag berättar det för att ge en tydligare bild av hur det som kan betraktas som jättekonstigt för en utomstående kan vara väldigt självklart och begripligt för en förälder till ett funktionsnedsatt barn.
Det den hör familjen enligt deras egen Facebookgrupp skrev ifrån början var att de valde att säga till A att ”Essie låg på sjukhus”. De valde också att flytta på A till en annan plats direkt. Min gissning - och jag vill betona att det är en gissning - är att det antagligen är mer hanterbart för A om hon tror att hunden är på sjukhus än om man sagt att den är borta. Och att risken för att dra igång nåt också minskar om hon inte är i miljön där hunden normalt är. För det väcker kanske väldigt mycket frågor som kanske också omfattar några av hennes sannolika triggers? Hon verkar ju ha lätt till utåtagerande beteende och kan kanske bli helt okontrollerbar då? Med en sådan liten ”vit lögn” kanske man kan balansera situationen bättre?
Beroende på hur betydelsefull (eller inte) hunden varit för henne så kan det också bli lättare att ge ett mer permanent besked om att hunden aningen är borta eller förmodad död till henne när det uppstått lite tids eller minnesmässig distans till försvinnandet sett ur A’s synvinkel då? Men också det är en kvalificerad gissning.
Vad jag däremot är rätt säker på det är att vad de valt att säga till A om hunden har mer att göra med hur man undviker att dra igång henne för att t ex undvika epilepsianfall, (som hon enligt tidigare artiklar i enköpingsposten medicinerar för) än på grund av något annat skäl.
Jag vill med det samtidigt tydliggöra att jag inte tagit någon ställning till hur eller varför hunden Essie har försvunnit. Det är för mig ännu en olöst gåta.
Personen jag känner är idag i 30-års åldern men på grund av sin autism och sina intellektuella svårigheter så kan hon lätt fastna i resonemang som hon då ältar om och om igen i månader när något triggar just de spåren.
Hon är t ex väldigt triggad av saker som hon upplever som orättvisa och kan ofta uppleva att både vara rädd för att behandla andra orättvist såväl som att bli häftigt arg och upprörd om hon tycker att någon behandlar henne eller någon annan orättvist. Och då går liksom den bandspelaren igång och varvar upp henne mer och mer. Hennes föräldrar har genom åren blivit oerhört skickliga på att avleda henne när de märker att en trigger börjar aktiveras. Vilket är en förmåga som de genom att ha så stor erfarenhet av henne förvärvat.
Jag berättar det för att ge en tydligare bild av hur det som kan betraktas som jättekonstigt för en utomstående kan vara väldigt självklart och begripligt för en förälder till ett funktionsnedsatt barn.
Det den hör familjen enligt deras egen Facebookgrupp skrev ifrån början var att de valde att säga till A att ”Essie låg på sjukhus”. De valde också att flytta på A till en annan plats direkt. Min gissning - och jag vill betona att det är en gissning - är att det antagligen är mer hanterbart för A om hon tror att hunden är på sjukhus än om man sagt att den är borta. Och att risken för att dra igång nåt också minskar om hon inte är i miljön där hunden normalt är. För det väcker kanske väldigt mycket frågor som kanske också omfattar några av hennes sannolika triggers? Hon verkar ju ha lätt till utåtagerande beteende och kan kanske bli helt okontrollerbar då? Med en sådan liten ”vit lögn” kanske man kan balansera situationen bättre?
Beroende på hur betydelsefull (eller inte) hunden varit för henne så kan det också bli lättare att ge ett mer permanent besked om att hunden aningen är borta eller förmodad död till henne när det uppstått lite tids eller minnesmässig distans till försvinnandet sett ur A’s synvinkel då? Men också det är en kvalificerad gissning.
Vad jag däremot är rätt säker på det är att vad de valt att säga till A om hunden har mer att göra med hur man undviker att dra igång henne för att t ex undvika epilepsianfall, (som hon enligt tidigare artiklar i enköpingsposten medicinerar för) än på grund av något annat skäl.
Jag vill med det samtidigt tydliggöra att jag inte tagit någon ställning till hur eller varför hunden Essie har försvunnit. Det är för mig ännu en olöst gåta.
Det är för att han trasslat och ljugit som det här har fått så mycket uppmärksamhet.
Är man så pedagogisk som familjen i ditt inlägg så är man det på första tv-intervjun.
Skulle P börja förklara sig nu så kommer det bara bli värre.
Bättre att han säger som det är. Med den övervakningen på huset så är det inte ett fluga som kommer undan.
Dags att skippa skitsnacket. Muppetshow är mer seriöst än familjen Ö och deras uttalanden.
