Vi som är ensamma [sammanfogad tråd /mod]

Du hade lika bra kunnat starta tråden med rubriken: Min penis är ensam, vad gör jag åt saken?

Om endast själslig ensamhet är ditt problem så finns det gott om kvinnor som väger 150 kilo 70, 80 och 90lussare. Säg inte ensamhet när det inte är det du menar.

Svårt att ge dig råd när du redan har bestämt dig för att inget fungerar. Jag kan lova dig att du inte är så jävla ful som du påstår, och det är dessutom inte där problemet sitter. Du behöver jobba på din självkänsla. Att gå i terapi är nog en bra start

Tinder är inte mitt ”bästa” tips, men det är ett bra sätt att snabbt styra upp IRL-träffar utan att behöva hänga på krogen.

Jag pratar inte om det du har gjort, jag pratar om det du inte har gjort.

Hur många kvinnor har du stoppat på stan, för att prata med IDAG?
Noll….
Hur många konversationer har du dragit igång med bordgrannen när du varit ute på fik?
Noll….
Hur många situationer har du satt sig själv i under senaste veckan, för att ens kunna börja prata med någon, oavsett kön? (Gått på gymmet, i klassträning där man måste prata lite, eller danskurs, eller bokcirkel, eller matlagningskurs, eller sökt folk för att vandra i naturen, utan att va ensam (det finns Facebooksidorna för sånt)?
Jag gissar på noll…

Gå ut och hälsa på nån på stan, fråga vad klockan är eller efter vägen. Det gör inget att hon ryggar tillbaka och springer iväg, du behöver det för att inse vart du står, för annars kommer du aldrig inse vad du behöver för att komma dit du vill….

Det gemensamma med nästan alla som startar liknande trådar är oxå att de aldrig gör något för att förändra situationen…

Är du tjock, så är mindre godis, nyttigare mat och börja träna. Det räcker liksom inte att titta på OS och äta chips samtidigt.

Saknar du en utbildning? Sök in och gå den.

Är du sämst på kvinnor?
Ja, då får du ju lära dig det genom att börja med att utveckla dig själ på alla plan, samt gå en jävla kurs eller åka till Thailand om du hellre vill det, det viktiga är att du gör något…

Det är liksom så all form av utveckling går till.

Jag känner mig så fruktansvärt jävla ensam och den känslan blir alltid värre på sommaren. Jag har några år till 40 och singel, alltid varit singel och lär förmodligen alltid vara singel. Att träffa partner i detta land är omöjligt om man inte tillhör toppen av män. Nu på senaste tiden har jag börjat fråga mig själv om jag verkligen vill fortsätta leva såhär och jag är tveksam.

Man kollar Facebook och ser vad folk hittar på med sin partner. Går jag ut så ser jag par vara ute och hålla handen och ha picknick. Jag har aldrig fått uppleva detta och jag börjar seriöst ruttna på det. Jag har fortfarande aldrig upplevt den första kärleken. Jag vill ha någon att ge kärlek, och som ger mig. Ska det verkligen vara omöjligt? Det blir verkligen ännu svårare ju äldre man blir, inte lättare som jag har läst att vissa tycker.

Hur lär jag mig leva med detta?

Äh, så lätt som du framställer det är det inte för alla.
Finns många fler orsaker och komplexa samband bakåt i mänskors liv som gör att dom inte träffar någon. Trots en önska om det.
Men ok, kan hålla med om att, om man har viktproblem, så går ju det att lösa. Utbildning är inte en möjlighet för alla.

Sedan kan man aldrig veta hur mycket någon kämpat för att förändra sin situation. Att se det som rimligt att stånga huvudet i väggen, hur många gånger som helst, ser inte jag som speciellt, kan nog inte jag hålla med om.

Tycker snarare man borde tycka synd om många ensamma. Kan man göra något, så gör man ju gärna det.

Jag har verkligen tappat allt hopp, så är det tyvärr. Och nej egentligen är jag nog inte så jävla ful men jag är definitivt mindre attraktiv än många andra singelmän. Och att ha misslyckats med kvinnor i hela mitt liv får mig att känna mig värdelös.


Det är ett uselt sätt att träffa någon på om man aldrig får några matchningar. Och det är en jäääävla massa män som aldrig får några.


Nej det stämmer att jag aldrig pratar med okända människor på stan. Men hur många gör det i Sverige? Jag önskar jag kunde vara som Charlie Sheen i Two and a half men. Däremot har jag aktiverat och kommit i kontakt med människor på andra sätt igenom livet. Hemmafester/krogbesök när man var yngre. Sedan volontärarbetat och rest och levt på vandrararhem. Alla nätdejtsidor som finns. Ja det är svårt och inget har lett till något.

Jag känner mig så fruktansvärt jävla ensam och den känslan blir alltid värre på sommaren. Jag har några år till 40 och singel, alltid varit singel och lär förmodligen alltid vara singel. Att träffa partner i detta land är omöjligt om man inte tillhör toppen av män. Nu på senaste tiden har jag börjat fråga mig själv om jag verkligen vill fortsätta leva såhär och jag är tveksam.

Man kollar Facebook och ser vad folk hittar på med sin partner. Går jag ut så ser jag par vara ute och hålla handen och ha picknick. Jag har aldrig fått uppleva detta och jag börjar seriöst ruttna på det. Jag har fortfarande aldrig upplevt den första kärleken. Jag vill ha någon att ge kärlek, och som ger mig. Ska det verkligen vara omöjligt? Det blir verkligen ännu svårare ju äldre man blir, inte lättare som jag har läst att vissa tycker.

Hur lär jag mig leva med detta?

Raggade på en 6/10 halvblond precis och fick nobben. 😂