Citat:
Det förekommer både i Sverige och på andra håll i världen. Och det har studerats också i en mängd olika forskningsrapporter och utvärderingar av försöksverksamheter osv.
Det har generellt sett god evidens vilket betyder att nyttan med en assistanshund för en autistisk person ofta kan vara stor. Det studeras också användandet av djur inom ramen för vård och omvårdnad också och hur de mår och allt sånt. Och det finns mycket goda erfarenheter där också.
Sen är autism en mångfacetterad diagnos som ofta också förekommer i kombination med andra komplikationer som gör att alla personer med autistiska funktionsnedsättningar inte är lika varandra som blåbär utan man kan vara autistisk på många olika sätt och i olika utsträckning. Det är ett spektrum och inte något fixed. Men det som beskrivs om den här flickan tycker jag inte verkar särskilt uppseendeväckande eller avvikande på något sätt som gör henne mer ovanlig. Särskilt inte givet att det också uppenbarligen varit ganska turbulent runt henne med stor personalomsättning, flertalet flyttar, konflikter mellan familjen och personal osv. Och sånt färgar snabbt av sig på en autistisk person och det påverkar också beteendet eftersom deras uttrycksmöjligheter och förmåga att förstå och processa den typen av stimuli som kaos och attityder och bråk eller stämningar skapar ser inte ut som hos en person som inte är autistisk.
Vad gäller förutsättningarna så är de inte annorlunda för om man ska jobba med assistanshund än utan anser jag. Dvs runt en person med den här typen av funktionsnedsättningar så behövs ett tryggt och stabilt team som följer brukaren långsiktigt. Det kommer lite i såna här verksamheter förekomma omsättning i personal. Men det ska inte vara såhär turbulent. Och särskilt inte så länge som det verkar ha varit här. Det måste liksom få konsekvenser också för flickan. Det skulle få konsekvenser för en helt frisk person också, tror jag. Men skillnaden när man har en sådan funktionsnedsättning är att man kan inte bara kliva ur situationen. Hon har inget val utan måste leva i närheten av whatever stämning som är i teamet runt henne.
Sen när det då kommer till att ta in en hund i mixen, så kan kanske jag personligen då tycka att man kanske först måste just sätta teamarbetet så att det fungerar och sen börja planera för hunden. Och sen tycker kanske jag också att det är bra om någon sån här då hundhjälpsorganisation ska vara fortsatt knuten till familjen så att de inte bara i början kollar läget utan också fortsättningsvis finns med som ett stöd runt familjen och hunden. Så att man kan undvika att det uppstår risker eller ens obehagliga situationer för hunden som går bortom vad som kan anses rimligt och förekommande typ i en ordinarie barnfamilj. Där också miljön säkert kan vara både stressande och plågsam för en del hundar… Helt enkelt ett fortsatt stöd och koll på att eventuella påfrestningar för hunden hålls på en rimlig nivå som inte skapar lidande eller att hunden tar skada.
I det här fallet om jag uppfattar vad hundhjälpen anfört i sin inlaga till EP så har också föräldrarna certifierats som hundförare för Essie. Och då kan man ju kanske t ex tänka sig att om personalen signalerar att flickan har en dålig dag eller att hundens närvaro inte bidrar i stunden till att hon blir lugnad, så kanske man också kan se till att hunden då får vara hos föräldrarna istället den dagen. Dvs man kan modifiera hundens arbete och hjälpmedelsresurs till där den gör nytta och inte för att som det verkar ha förekommit här kasta in den mitt i att flickan har ett utbrott eller börjar bli utåtagerande. Det kan ju aldrig ha varit meningen ifrån början? Eller ska inte i alla fall…
Vitsen med en assistanshund i ett sånt här case är ju snarare att närvaron av hunden i kombination med fungerande rutiner ska bidra till en minskad risk för utbrott och i förlängningen utåtagerande. Det är också där som evidensen finns. Dvs att en sån här hund kan skapa stabilitet och trygghet och bidra till att den kan upprätthållas i och med att det successivt uppstår en starkare och starkare allians mellan hunden och personen, som i förlängningen utvecklar de båda. Samma funktion ska ju egentligen också assistenterna ha… om än kanske inte med samma potentiella nära relationsband. Men man ska alltid jobba för att utbrott och utåtagerande ska successivt minska. Det är i alla fall så jag förespråkar att man ska jobba med NPF
Du frågar hur det skiljer sig mellan länder… Det pågår så mycket försök och tester med djur i vård och omvårdnad nu när man äntligen förstått att djur kan betyda så mycket i arbetet med olika funktionsnedsättningar eller inom andra vårdformer och terapier osv. Men generellt så har vi här ett starkare djurskydd än på många andra håll. T ex så får man inte här förvara hundar i burar eller så kallade ”crates” som många hundar förvaras i, i länder som USA när folk är på jobbet. Här ställer vi också krav på att hundar måste få gå ut på promenad varje dag osv. Så här ställs generellt (tror jag faktiskt) hårdare krav också när det gäller hundar i tjänst. Men det kan säkert förbättras ytterligare också.
Men det måste också finnas en avvägning. För om man kan förbättra prognosen och livskvaliteten och självständigheten hos en person med exempelvis då autism med hjälp av en assistanshund, så har det ett stort värde ur både medmänsklig och samhällelig synvinkel. Men inte till vilket pris som helst. Och förekommer regelbunden uppsåtlig misshandel eller sadistiska inslag (som att försöka hålla för hundens nos och mun så den inte kan andas) som det finns något exempel på här, (ifall de utsagorna stämmer). Så blir ju det absolut inte rimligt. Allt kan däremot inte förutses. Och händer det saker längs vägen så behöver man hela tiden se över situationen och antingen skapa rutiner och lösningar som förhindrar att sånt kan hända igen. Eller så måste man komma fram till att det inte fungerar. Men det är rätt ovanligt att det inte gör det om förutsättningarna, dvs att teamet runtomkring fungerar. I alla fall utifrån evidens och de erfarenheter jag har kunnat ta del av ifrån vårt land.
