Assistanshund Essie mystiskt försvunnen - kidnappad? Enköping (2024-07-11)

Personalen var väl inte tillåtna göra någonsomhelst anmälan av någotslag. Har det verkligen inte blivit uppenbart för dig ännu?

Jag saxar ut det som gäller min fråga.

Är det bara jag som tycker att det här är lite märkligt? Det verkade ju finnas så strikta regler för att brukaren ska kunna ta hand om hunden. Men här frångås helt plötsligt allt sånt och hunden blir istället en "föräldrahund". Dvs någon annan än A har genomfört examinationen. Men det är fortfarande A som ska använda hunden!? Dessutom visar det sig att föräldrarna i det här fallet inte ens bor tillsammans med A. Så det underförstådda scenariot (som jag uppfattar det) att en förälder i en familj genomför examinationen och stöttar i vardagen finns inte, utan allting lastas över på assistenter.

Jättekonstigt i min värld!

Absolut att hon kan ta ihjäl hunden, men jag tror inte hon kan göra det med enbart sparkar och slag, delvis skulle hunden skrika som en galning så någon borde ha reagerar och hunnit avbryta innan hunden blev allvarligt skadad.
Men om hon använder vapen som kniv, stryper eller liknande, inte enbart sparkar och slag, då kan hon absolut ha dödat hunden, och innan någon hunnit reagera eller agera.
Hela historien känns dock konstig, och jag hoppas verkligen hunden är oskadad och mår bra

Den kan vara tränad att lägga huvudet i knät eller på olika sätt söka närhet och uppmärksamhet om personen är nedstämd. Eller få en person att stiga upp ur sängen och komma ut ur huset. Men den ska inte tränas på eller lösa om en person är arg och inte kan behärska sig.

Jag tror att sedan detta skrevs så har pappan trots allt gjort nåt uttalande till EP, (jag har dock ingen prenumeration så jag kan inte se vad han sagt).
Men i det här läget är han ju damned if he does och damned if he doesn’t… Han är ju ur medial synvinkel redan dömd på förhand. För just nu i det här infekterade läget när indignationsvågorna går så höga, så är det ju ingen som är intresserad av någon som helst nyanserande information eller att verkligheten kan vara mer komplex än svart eller vit… och att han är en skurk…
Just nu går drevet påhejat av pöbeln och innan det lägger sig är det egentligen ur medial synvinkel i det läget bättre att låta bli att själv placera sig på schavotten…

Det jag menade, eftersom du nämner mig, med ”oemotsagd” är framförallt att EP sätter bara fram en mikrofon och låter dem framföra sitt tillrättalagda budskap. De får inga kritiska frågor om hur de hanterat eller bistått hunden sedan de för då (om det stämmer) ett år sedan fått kännedom om att det kunnat förekomma misshandel av hunden? Så att de fått möjlighet att förklara varför de valde att inget göra förrän nu? De hade också kunnat få frågor om hur de följt upp placeringen av hunden Essie hos familjen och hur man jobbat med eventuella svåra eller potentiellt riskfyllda situationer runt hunden.
Och hur de tänkt kring flickans utåtagerande beteende som kan uppstå? Hur har de tänkt kring vad Essie skulle göra då? Och hur man skulle kunna freda henne? Osv… Dvs att de inte ens fått någon form av rimliga frågor kring sin roll och sitt agerande som varande familjens hundhjälp med assistanshunden är vad jag menar med att de fått uttala sig oemotsagda. Likaså en fråga om varför de inte anmält förrän nu om de nu fann situationen ohållbar? Istället tilläts de få styra sitt eget narrativ helt själva…

Vad pappan skulle ha att säga i sammanhanget är betydligt mindre intressant. Det kan man ju räkna ut själv. För han skulle väl typ säga samma saker han uttalat förut om att de ska ha jobbat aktivt tillsammans med hundhjölpen när det uppstått situationer som de inte haft kontroll över. Och att hundhjälpen aldrig till dem antytt att något av det skulle betraktas som så allvarligt att hunden inte borde få vara kvar… Det är i alla fall vad jag skulle tro att han skulle säga. (Sant eller inte) Dvs damage control ifrån hans synvinkel…
Men det är ju ingen som i nuläget skulle lyssna in det… Eller hur? Han är ju rökt… hur än verkligheten ser ut… ?

Från Hundhjälpens Facebook. Verkar som att pappa-far inte varit helt ärlig gentemot dom heller...

I juli försvann assistanshunden Essie från sin ägare. Det har gett upphov till väldigt mycket uppmärksamhet. Vi på Hundhjälpen i Uppland/assistanshund vill redovisa vårt agerande och vill med det här inlägget ge så saklig information som möjligt.

Vi kommer låta kommentarstråden vara öppen i det fall någon/några önskar förtydliganden och/eller ev. svar på en sakfråga, så länge kommentarer/frågor håller sig till ämnet och håller god ton. Vi kommer inte att spekulera kring Essies försvinnande då vi inte har några som helst uppgifter om det.

Hundens välfärd är för oss det viktigaste och har högsta prioritet. Vi har flera steg i vår process för att förvissa oss om att en hund ska få ett bra liv med sin förare. Att information undanhållits oss är givetvis upprörande.
En assistanshund får självklart aldrig utsättas för hot eller våld, varken psykisk eller fysisk sådan. I varje enskilt fall förvissar vi oss därför om att sådan risk inte föreligger. Detta gjordes även med Essies brukare. Föräldrarna försäkrade oss om att någon sådan risk eller ”problematik” inte förelåg och den personal vi träffade på Essies brukares boende sade inte något som talade emot detta. Man kan tycka att det är naivt och/eller otillräckligt att lita på föräldrar, förmyndare, godemän och personal. Men utifrån den information vi hade då valde vi att göra det. Hade vi vetat att det förelåg minsta risk hos Essies brukare att bli utåtagerande eller aggressiv mot en hund/assistanshund hade vi inte sålt en assistanshund till familjen.
När det var dags att presentera hundindivid, alltså Essie, för Essies brukare och föräldrarna visade det sig att Essies brukare nu bodde i föräldrarnas hus och med två assistenter dygnet runt. Förklaringen som gavs till oss var att personal på boendet skulle ha behandlat Essies brukare illa och att föräldrarna därför valt att ta henne därifrån. Att Essies brukare skulle ha varit utåtagerande eller uppvisat aggressivt beteende nämndes aldrig och vi fick inga sådana indikationer.

För två månader sedan blev vi kontaktade om att Essie inte hade det bra och att hon blev illa behandlad. Vi fick flera och av varandra oberoende ”anmälningar” om detta. Vi fick även ta del av material som på ett mycket oroande sätt bekräftade det. I de fall något sådant händer är vi skyldiga att själva anmäla det vidare. Vi upprättade en anmälan till SBK/assistanshund, som examinerat Essies brukare, hennes föräldrar och Essie samt till Länsstyrelsen. Vi informerade även föräldrarna om att vi gjort dessa anmälningar.
Det har kommit påståenden om att en av Hundhjälpen i Upplands assistanshundsinstruktörer skulle ha instruerat om att tvångshålla Essie och klippa i pulpan vid kloklippning. Det är ingenting annat än ett påhitt. Hur Hundhjälpen i Uppland arbetar är väl dokumenterat både i skrift och handling. Inför Essies leverans skickades många filmer bla en på kloklippning. Det beskrivs i dokumentet som alltid skickas inför leverans och det har visats på plats.

För att ett avtal ska upprättas om att sälja en färdigutbildad assistanshund behöver ett antal förutsättningar först uppfyllas. Ett läkarintyg ska finnas som visar att personen i fråga har en stadigvarande funktionsnedsättning. Personen ska visa att hen själv eller genom ett stabilt socialt nätverk kan ta hand om en hund, i linje med Lagen om djurvälfärd. Vidare bedöms om huruvida en assistanshund faktisk kan sägas fungera som ett hjälpmedel så att personens delaktighet i samhället ökar. Den senare formuleringen finns där för att motverka att assistanshunden bidrar till att cementera funktionsnedsättningen. Tex genom att ”innesittaren” förblir ”innesittare” men nu med sällskap.

Att ha assistanshund med flertalet och olika personal ställer mycket speciella krav eftersom alla behöver vara införstådda och kunna göra på samma sätt. Vi träffade därför personalen vid flera tillfällen för att träna och instruera. När Essie var färdigutbildad levererades hon och träningen övergick i hemmet tillsammans med Essies brukare, föräldrarna och personal och under flera månader. Då Essies brukare har en funktionsnedsättning som gör att hon inte själv kan ta ansvar för en hund, vilket i sig inte är ovanligt, ligger ansvaret hos annan angiven person/er att hjälpa både Essie och Essies brukare. Detta har skett i väldig tät kommunikation med föräldrarna och där det mesta är dokumenterat. För Essies brukares och Essies del innebar det bla att någons prioritet alltid skulle vara på Essie.

En assistanshund kan vara en sk. föräldrahund. Det sker tex om barnet pga ålder och/eller om funktionsnedsättningen är av sådan art att hen inte själv kan genomföra en examination. Då utfärdas särskilt ID-kort som ger den personen/erna möjlighet att ha tjänstetäcke på hunden vid promenad och vistelse i offentliga miljöer. Så var det för Essie.

Vi är självklart upprörda och mycket berörda över den uppkomna situationen. I flera steg har vi inte fått tillitsfull och riktig information. Hundens välfärd är för oss det viktigaste och har högsta prioritet. Vi har iom den här ”incidenten” givetvis funderat på om vi hade kunnat agera annorlunda. Mot den information vi fick är det inte säkert. Men vi ser över våra processer ytterligare.

Vad skulle det boendet vara för verksamhet då?? För att sätta gränser går precis tvärtom mot vad LSS skapades för. Möjligen att en verksamhet enligt SOL skulle kunna göra det, men det låter otroligt.
Ett SiS hem, visst. Men det är väl ganska känt att det är inte är en lösning på något.

När det gäller att sätta gränser så är det något vi som samhälle la ner på 90-talet, av goda orsaker. Erfarenheterna var hemska. Att det sedan sket sig ändå är ju tyvärr ofta som vi sett här i tråden, skulden lastas över på familjen istället för på kommunen.

De två förra klarade inte sitt uppdrag, då de saknade rätt kompetens för det.

Det där som du menar är inte att sätta gränser. Det är att fatta rätt beslut. Något som LSS och ett stort antal verksamheter till ska arbeta med. Det finns det ingen som säger mot.
Att sätta gränser är att begränsa medborgaren. Du ska äta mellan 17-18. Spelar ingen roll om du hellre vill cykla 1745.
Klockan 20 ska du sova, oavsett om du vill kolla tv eller ej.
Nej, på torsdagar får du inte träffa Bertil och spela dataspel, för då ska det vara lugnt.

Det är att sätta gränser, och som sagt något som samhället jobbar mot.

Att se till att medborgaren inte tar livet av sig är något annat.

LSS och kommunal förvaltning är något annat. Det är jag verksam inom, och varit under lång tid. Det betyder ändå inte att jag alltid skulle ha rätt, men det är ett område som jag eventuellt inte delar exakt era källor.
.

Nu säger inte jag att det har någon som helst koppling till fallet, för att det är ett tankeexperiment.

Men låt oss säga att vi har person A. Hon gillar knivar när hon blir arg. Inte något gulligt utan ren lust att mörda med kniven. Och arg blir hon. Ofta, minst 40 gånger per dag. På det stödboendet hon är på, så har man försökt allt, västar, tyngdtäcke gosedjur och inget hjälper. Men så försöker man med en assistanshund. Och första veckan får vi ner anfallen till en gång i veckan. Andra veckan blir det en gång i veckan men utan kniv, för hon vill inte skada hunden.

Om du frågar mig om det är värt att riskera att hunden en gång i veckan kan få en spark jämfört med att två människor kan få en kniv i magen 40 gånger per dag, 7 dagar i veckan.

Jag är ärlig, självklart ser jag den risken som acceptabel.

Och nej, vad jag vet så är det ingen koppling till fallet vi har här.

Jag saxar ut det som gäller min fråga.

Är det bara jag som tycker att det här är lite märkligt? Det verkade ju finnas så strikta regler för att brukaren ska kunna ta hand om hunden. Men här frångås helt plötsligt allt sånt och hunden blir istället en "föräldrahund". Dvs någon annan än A har genomfört examinationen. Men det är fortfarande A som ska använda hunden!? Dessutom visar det sig att föräldrarna i det här fallet inte ens bor tillsammans med A. Så det underförstådda scenariot (som jag uppfattar det) att en förälder i en familj genomför examinationen och stöttar i vardagen finns inte, utan allting lastas över på assistenter.

Jättekonstigt i min värld!

Helt horribelt resonerat.
Det är ju inte så att de triggers som leder till anfallen upphört.
Det är ju ändå 40 ggr per dag som det är stresspåslag. Det går ju att lösa på annat sätt än att offra en försvarslös hunds mentala hälsa. Inte konstigt att någon tog hunden.

De två förra klarade inte sitt uppdrag, då de saknade rätt kompetens för det.

Det där som du menar är inte att sätta gränser. Det är att fatta rätt beslut. Något som LSS och ett stort antal verksamheter till ska arbeta med. Det finns det ingen som säger mot.
Att sätta gränser är att begränsa medborgaren. Du ska äta mellan 17-18. Spelar ingen roll om du hellre vill cykla 1745.
Klockan 20 ska du sova, oavsett om du vill kolla tv eller ej.
Nej, på torsdagar får du inte träffa Bertil och spela dataspel, för då ska det vara lugnt.

Det är att sätta gränser, och som sagt något som samhället jobbar mot.

Att se till att medborgaren inte tar livet av sig är något annat.

Jag har ingen som helst insyn i nånting avseende den hör familjen eller det här ärendet. Men jag har kunskap om teamarbete i såna här sammanhang. Så jag uttalar mig med ett strikt utanförperspektiv och tror mig inte veta någonting om de faktiska omständigheterna i just det här fallet. Bara så det är klart.

Men jag tycker att din reflektion är klok. Det hade varit bättre att se till att sätta organisationen runt flickan först så att man fick till ett team och sen blrjat planera och inte minst utbilda alla i hur arbetet kommer att behöva se ut när man tar in hunden. Och sen följa upp, följa upp och följa upp.

Jag gissar, utan att ha en aning om de faktiska omständigheterna att familjen runt flickan sannolikt redan kände sig rätt stukade efter att ha gått ifrån en välfungerande gymnasietidsplacering (det finns iaf inga uppgifter som motsäger att det fungerat väl där) till en placering på vuxenboende i Enköping där det uppstod kaos, (vilket inte förvånar mig utifrån mina erfarenheter av att det ofta är kaos på sådana boenden). Och då ville de kanske försöka göra något bra och läste in sig på hur bra det brukar fungera med assistanshundar och blev säkert påhejade och uppmuntrade också av de organisationer som utbildar och säljer sådana hundar. Uppsåtet brukar aldrig vara ont i såna här sammanhang.

Men som då du också förstår så är det alltid svårt att ta in ett sånt här element i en situation som ännu inte funkar bra. Och det ör egentligen vad jag tror har hänt. Men det ör som sagt en spekulation ifrån min sida och ska inte tolkas eller läsas in som något annat.

Vad gäller anställningsintervjuer så vet jag ingenting om hur de gått till här! Men generellt så, ja - en person som söker jobb som personlig assistent ska, anser jag få tydlig information om vad det personliga assistansuppdraget omfattar hos just den person man söker jobb hos. Det är det som ”personlig” står för. Dvs att uppdraget är skräddarsytt utifrån brukarens specifika behov. Och om man beslutat jobba med assistanshund med henne så kommer det också behöva ingå som en naturlig del i assistenternas arbetsuppgifter. Och det ska de såklart få klarhet i och tydlig information om inför att erbjudas en anställning hos personen.

Går det till så i praktiken. Ja, för det mesta gör det det. Men sen finns det säkert alltid situationer där informationen ändå blivit luddig eller personen som söker jobbet inte uppfattar eller får klart för sig eller förstår vad det innebär eller helt enkelt också får dålig information.
Men det man behöver förstå då i det sammanhanget det är att det gagnar ingen om assistenterna inte förstår eller får tydlig information om vad deras arbetsuppgifter ska vara… Så det är ju oerhört dumt om man inte tydliggör det. De flesta jag känner till som jobbar med assistanshundar tillsammans med brukare brukar däremot tycka att det är väldigt roligt och utvecklande att jobba med assistanshundar för effekten över tid brukar kunna bli så stor och får man vara med om det och får vara en del i det så brukar det också kännas väldigt meningsfullt för alla inblandade. (Inklusive hundarna som också uppskattar att få utföra meningsfulla uppdrag).

Men om det uppstår en massa strul och kaos runtomkring och ingen verkar ta ansvar - då blir snabbt en sån situation helt ohållbar.

I den bästa av världar så skulle man kanske göra ekipageproven tillsammans med en assistent eftersom det är i den kapaciteten som flickan ska kunna fungera mer självständigt givet sin funktionsnedsättning.

Pappan gjorde ett inlägg på FB där han skrev att hunden hade fått sparkar, men det var assistenternas jobb att styra undan.
Nu är alla inlägg om erkännande raderade. Jag var dum och tog ingen skärmdump. Helt övertygad om att någon har gjort det.