Citat:
Absolut!! 100%!!!
SIS ”passar” för en väldigt liten grupp ungdomar, o även till dom så är vården minimal. Man kan snarare se SIS som ett tillfälligt Akut skydd mot tex svårt missbruk eller grov kriminalitet som riskerar att skada andra eller dig själv. Men det är en väldigt kortsiktig lösning o mer förvaring än vård. O JA en inlåsning har räddat livet på flera ungdomar jag mött som annars knarkat ihjäl sig eller tagit sitt liv, så är det. Men att tro att någon ungdom som mår extremt dåligt o lever farligt o destruktivt skulle komma 6mån till SIS o sen komma ut o plötslig må bättre o göra andra val är ett skämt. Dom här ungdomarna kräver vård över lååång tid, riktig vård, 99% av dom behöver traumaterapi som i stort sätt är icke-existerande. I samband med den terapin behöver dom en mer familjär miljö att leva i få känna sig mer delaktig i samhället/livet. Att få jobba på att bygga sunda relationer till människor dom kan lära sig att lita på.
Men som systemet ser ut idag när även förutsättningarna för familjehemmen är under all kritik, där placeringar kan avbrytas när som helst o ungarna flyttas 5-10 gånger till olika familjer/städer o gör så mycket skada. Då blir det tillslut SIS ändå, för dom vet inte vart dom ska göra av dom. Fast alla vet att det inte är vad som egentligen behövs. Vilket exakt stämmer in på både BO o MGM om man ser på deras ”resa” inom socialtjänsten!
Edit: min personliga åsikt som kanske är lite OT men ändå. Är att små barn som placeras tidigt i familjehem o får en fungerande placering där över tid tex i 3år ska kunna adopteras av familjehemmet. Kontakt med bio-föräldrar kan finnas ändå men barnet får en trygg plats dom vet att dom ska tillhöra för alltid o familjehemsföräldrarna får helt andra förutsättningar att ta hand om barnet.
Som det är idag flyttas små barn som kanske levt sina första 2-3år i en familj plötsligt hem till bio-föräldrar dom inte ens känner. Barnen har ”sin” familj med syskon o allt dom känner till, o plötslig ska dom flytta, byta stad byta förskola Allt. Bara för att bio-föräldrarna kanske varit drogfria ett år eller lämnat en svår relation o nu minsann ska få tillbaka sina barn o då ska barnen bara hem.
Föräldrarätten slår Alltid högre än barnens rätt till trygghet. Så då rycker man upp barnen, flyttar hem dom, så går det en tid o hemmiljön blir kaos igen, barnen placeras igen, då kanske det tidigare familjehemmet inte har plats så då blir det ett nytt hem igen. O så fortsätter det. Tills man är tonåring o själv utvecklat ett så destruktivt beteende att man tillslut sitter på SIS o till o me dödar en annan människa.
SIS ”passar” för en väldigt liten grupp ungdomar, o även till dom så är vården minimal. Man kan snarare se SIS som ett tillfälligt Akut skydd mot tex svårt missbruk eller grov kriminalitet som riskerar att skada andra eller dig själv. Men det är en väldigt kortsiktig lösning o mer förvaring än vård. O JA en inlåsning har räddat livet på flera ungdomar jag mött som annars knarkat ihjäl sig eller tagit sitt liv, så är det. Men att tro att någon ungdom som mår extremt dåligt o lever farligt o destruktivt skulle komma 6mån till SIS o sen komma ut o plötslig må bättre o göra andra val är ett skämt. Dom här ungdomarna kräver vård över lååång tid, riktig vård, 99% av dom behöver traumaterapi som i stort sätt är icke-existerande. I samband med den terapin behöver dom en mer familjär miljö att leva i få känna sig mer delaktig i samhället/livet. Att få jobba på att bygga sunda relationer till människor dom kan lära sig att lita på.
Men som systemet ser ut idag när även förutsättningarna för familjehemmen är under all kritik, där placeringar kan avbrytas när som helst o ungarna flyttas 5-10 gånger till olika familjer/städer o gör så mycket skada. Då blir det tillslut SIS ändå, för dom vet inte vart dom ska göra av dom. Fast alla vet att det inte är vad som egentligen behövs. Vilket exakt stämmer in på både BO o MGM om man ser på deras ”resa” inom socialtjänsten!
Edit: min personliga åsikt som kanske är lite OT men ändå. Är att små barn som placeras tidigt i familjehem o får en fungerande placering där över tid tex i 3år ska kunna adopteras av familjehemmet. Kontakt med bio-föräldrar kan finnas ändå men barnet får en trygg plats dom vet att dom ska tillhöra för alltid o familjehemsföräldrarna får helt andra förutsättningar att ta hand om barnet.
Som det är idag flyttas små barn som kanske levt sina första 2-3år i en familj plötsligt hem till bio-föräldrar dom inte ens känner. Barnen har ”sin” familj med syskon o allt dom känner till, o plötslig ska dom flytta, byta stad byta förskola Allt. Bara för att bio-föräldrarna kanske varit drogfria ett år eller lämnat en svår relation o nu minsann ska få tillbaka sina barn o då ska barnen bara hem.
Föräldrarätten slår Alltid högre än barnens rätt till trygghet. Så då rycker man upp barnen, flyttar hem dom, så går det en tid o hemmiljön blir kaos igen, barnen placeras igen, då kanske det tidigare familjehemmet inte har plats så då blir det ett nytt hem igen. O så fortsätter det. Tills man är tonåring o själv utvecklat ett så destruktivt beteende att man tillslut sitter på SIS o till o me dödar en annan människa.
Det känns som att du har väldigt rätt i det du skriver. Jag vet att barn oftare blir adopterade av familjehemsföräldrarna i t.ex Storbritannien. På så sätt kan de rota sig och känna sig tryggare med var de ska vara. Då kastas de inte fram och tillbaka och blir rotlösa. På så sätt blir det också fler familjer som vill vara familjehem och ta emot barnen. Jag vet en person som jobbade inom socialtjänsten i England. Hon berättade om detta. Hon pratade även om att det fanns tankar om att göra det lättare för familjehemsföräldrarna att adoptera även i Sverige, men det verkar inte ha blivit så. Eftersom barnkonventionen numera är lag så borde barnens rätt gå före föräldrarnas. Tragiskt att det inte är så. Och precis som du skriver behöver man ingripa när barnen är små så att de har möjligheten till en "normal" uppväxt.
