Assistanshund Essie mystiskt försvunnen - kidnappad? Enköping (2024-07-11)

Ja det vore det definitivt

Det är ju som jag skrivit tidigare ett jäkla tjat om assistenterna så jag har en fundering...
När dessa unga tjejer varit på anställningsintevju, har det då blivit helt klart att det i deras arbetsuppgifter ingår att skydda Essie?
Att dom ska vara på vakt så inte brukaren tar till våld mot hunden?
Alltså INNAN anställning.
Och har dom fått information om att det sitter kameror lite varstans i huset där dom ska arbeta?

Jag läste en vägg av text som låter som en dåres försvarstal men det är just bara en vägg av text.
Där skuld läggs på precis alla andra än föräldrarna.
Bästa för den där tösen är nog ett ordentligt boende med besökstid.
Där det finns äldre och erfaren personal som kan sätta tydliga gränser för hela familjen.

Hela den här historien är vidrig.
Antingen vet pappan mycket väl vad som hänt och vart Essie finns, död eller levande eller så har någon/några agerat och flyttat hunden från en farlig miljö.

Det fanns för många år sen en hund som fick "skyddat" boende.
Jag hoppas att det är vad som hänt Essie och att hon nu är på en trygg plats med massor av kärlek.

Om du läser mina inlägg så ser du nog att jag lägger ansvar på alla inblandade. Just i det inlägg som du nyttjat nu så handlade det om artikeln där den sk ”hundhjälpen” fått skylla ifrån sig helt oemotsagda.

Alla har i det här ett ansvar. Men det är också så att när det gäller vuxna personer med funktionsnedsättningar så har vårt samhälle ordnat det så att ansvaret för deras liv och omvårdnad ska kunna fungera ligger på samhällets aktörer i första hand. Föräldraskapet ska kunna fasas ut på samma sätt som för vilka andra föräldrar som helst. Så att lägga allt ansvar och all skuld på föräldrar när saker skiter sig i omvårdnaden runt en funktionsnedsatt person. Det är också helt fel.

Justitieombudsmannen granskar inte privatpersoner (eller föräldrar . De granskar hur myndigheter sköter sig.

Det är inte riktigt sant att det finns så mycket hjälp att få i praktiken. Har man någon gång jobbat med eller mött familjer som har funktionsnedsatta barn så får man snabbt klart för sig vilken otroligt svår och ofta motig kamp de ständigt måste föra med både myndigheter och andra aktörer för att både få rätt information, rätt stöd och hjälp. Och som vi ser här så räcker ju ofta inte ens myndighetsbeslut. För här har ju kommunen ändå beviljat ganska ansenliga insatser. Men det funkar inte ändå för att assistansbolaget får inte till ett stabilt och tryggt assistansteam. (Och det är i sig inget ovanligt). Men i kölvattnet av det blir det alltid en massa strul och konflikter. Konflikter som ofta brukarens föräldrar tvingas hantera eftersom brukaren inte kan. Och då blir de alltid motpart…

Det är ju inte besluten här eller tillgången till eller rätten till att få vård och omvårdnad som är det stora problemet. Utan det handlar som så ofta i såna här sammanhang om rekrytering och vad folk som ska jobba som assistenter kan få i lön. Det tillhör det lägsta lönespannet av allt att jobba som assistent. Och det innebär att det tyvärr sällan går att få ens grundutbildad personal. Så även om brukaren beviljas tillräckligt med insatser så spelar det ju roll vilka som utför dem, eller hur? Och i det här fallet så finns det ju inte ens ett närvarande assistansbolag som hanterar personalen eller ser till att få till ett fungerande stabilt team, (vilket är deras uppdrag och ansvar) utan det verkar ju som att familjen fått kliva in och styra och ställa med det också? Och det blir ju i sig också problematiskt och geggigt. För de blir ju då som en slags informella ledare. En roll de inte ska behöva ha! Och heller inte bör ha! Och assistansbolagets frånvaro i sammanhanget tycks ju till och med ha lett till att personalen inte ens skött grundläggande arbetsuppgifter som att föra journal eller följa rutiner…? Allt det här är exempel på hur ansvarsfördelningen i praktiken ofta inte fungerar. Och när den inte gör det så hamnar allt i knät som en apa hos föräldrarna. Som följaktligen också alltid får skulden när korthuset till slut faller ihop.

Det finns således många problem på det praktiska planet när det gäller omsorg och omvårdnad av personer som omfattas av LSS. Och ju mindre saker funkar praktiskt desto mer försöker föräldrar få kontroll. Det är mänskligt. Men det leder samtidigt ofta till trassel ändå. Och när det blir trassel, ja då skyller alla på föräldrarna. Eller brukaren… när det är riktigt lågt… (finns gott om exempel på det också i den här tråden)…

Det är inget nytt i det. Men det blir heller inte rättfärdigat för det.

Observera att jag nu inte uttalar mig om den här familjen specifikt för som jag upprepat påtalat i tråden, så här har jag ingen annan insyn än tillgång till alla rykten och lösa uppgifter som sprids här och på andra ställen. Jag uttalar mig istället om familjer i allmänhet som lever med funktionsnedsatta barn i vuxen ålder. (Vilket jag på en mer generell nivå har insyn i…)

Jag tycker absolut inte att psykiatrin är en bra lösning för A, det var Enköpings kommun som ansåg det.
Men när andra kommuner råkar ut för att ett gruppboende inte fungerar, då har de fått bygg en egen bostad och anpassa verksamheten. Problemet var inte att A inte fungerade i verksamheten, utan att verksamheten inte fungerade för A. När jag själv satt i vård och omsorg, så fick vi just göra så, när vi hade några som stödet inte fungerade för.

Låt oss nu säga att A är utan DV, och sitter alltså helt sysslolös på dagarna, och så säger hon till sin far som vill visa att han har stålar att hon vill fiska. Klart farsan fixar en båt, det är status i villaområdet.

Jag kan inte säga att jag vet, då jag inte träffat henne, men jag har lite svårt att se att det är gränser som saknas. För mig är det 50-talet med barnaga. Kan vara att jag skulle ändra mig efter att fått mer information. Men jag tror det sitter i något annat.

Var såg du det inledningsvis?

Jag har varit fodervärd åt en blivande assistanshund. Min bild är att det är fantastiska hundar, lyhörda och stabila. Och att uppfödare och tränare är kunniga med omsorg om hundarna. Uppdraget som fodervärd är i princip att ge hunden en lycklig start i livet, med socialisering och miljöträning. Det är en affärsverksamhet att ta fram assistanshundar men inget som någon blir rik av. Jag tror att de som jobbar med det vill jobba med hundar och känner att de gör något meningsfullt. Om alla tjänstehundar utbildades av sina egna ägare skulle det inte finnas många i samhället. I det här fallet tycker jag problemet verkar vara att det inte funnits någon trygg kontakt som sett efter hundens behov och träning. Det ansvaret kan inte ligga hos en skiftande grupp assistenter. En hund behöver en familj/flock att tillhöra. Tycker också det verkar tveksamt hur behov som motion, trygghet och fortsatt träning tillgodosetts. Att ha en ung labrador som inte får komma ut på långa promenader regelbundet är att be om problem.

Jag har tidigare varit personlig assistent åt en kvinna med epilepsihund. Då var min huvuduppgift att ta ut hunden på promenader, som var svårt för henne pga rullstol. Men hon var hundens trygga punkt. Jag kunde klappa om hunden som en gäst, men skulle inte gulla och knyta an för mycket. Utan sin hund hade hon inte kunnat bo själv.

Vilket inlägg?

Jag kan inte svara på hur varken kommunen eller assistantföretaget handlat. Men det går ju att få tag på information om det också.

Jag ställde en fråga om det finns JO-anmälningar och det eftersom föräldrarna tydligt visar att de inte är nöjda med ngt. Det är givetvis myndigheternas agerande som anmäls dit, vet att JO inte utreder privatpersoner. Tror du jag är dum eller?

Föräldrarna borde börja lita på att andra kan vårda A men det löser sig nog imorgon med tanke på det nya boendet. Bara hoppas att föräldrarna kan fasas ut från hennes liv på ett bra sätt och återgå till att vara just anhörig.

https://delafil.se/07cef91a72a1de35/IMG_0777.png

Läs här, jag formulerade mig dåligt men Polisen får alltså omhänderta via tillsynslagen över hund och katt men det är Länsstyrelsen som måste fastställa beslutet

Polisen blir informerad om Länsstyrelsen begär handräckning enbart

Så om Länsstyrelsen omhändertar djur själv blir inte polisen informerade om inte särskilda Skäl finns

Vad skulle det boendet vara för verksamhet då?? För att sätta gränser går precis tvärtom mot vad LSS skapades för. Möjligen att en verksamhet enligt SOL skulle kunna göra det, men det låter otroligt.
Ett SiS hem, visst. Men det är väl ganska känt att det är inte är en lösning på något.

När det gäller att sätta gränser så är det något vi som samhälle la ner på 90-talet, av goda orsaker. Erfarenheterna var hemska. Att det sedan sket sig ändå är ju tyvärr ofta som vi sett här i tråden, skulden lastas över på familjen istället för på kommunen.

Hon hade en fysisk nedsättning därför du fick hjälp till med promenader och andra. Då det är enda gången man ska ta hjälp av andra och får, det är också enda gången en anhörig får göra examen åt personen men vid en psykisk hälsa Assistanshund skall föraren som ekipage klara av att hantera hunden själv

Sen får man väl alltid be någon om hjälp, men syftet med sådan psykisk hälsa hund är att bli självständig

Kontroll var 15:e månad låter tunt.
I början borde det vara veckovis, därefter varannan månad, sen halvår, t.ex.
Familjen borde fått panik även inför stundande kontroll, snart har väl 15 månader gått sedan Essie kom till dem.