Depression & PTSD, jag förlorar mig själv...

Vet du vad, jag har tänkt på det här länge. Av någon grund har jag stämplat mig själv som en ateist sedan barnsben. Mina föräldrar tror inte på nånting. Jag trodde väl att jag var likadan. Men på sistone har Jesus dykt upp vart jag än vänder mig, ironiskt nog även i denna tråd. Hur tar jag mig tillväga?

Jag är i en knivig sits där jag lider av djup depression och PTSD, främst i familjen. Jag blir tyst och tillbakadragen så fort jag är i närheten av en familjemedlem. Det finns liksom ingenting där längre, inga känslor, ingen kärlek. Dem försöker hålla det vid liv men det är omöjligt. För mycket trauma från barndomen. Jag har två systrar och en bror, men endast lite halv kontakt med den ena systern. Några sms av och till... önskar att det också slutade, vad är poängen. Det är så ogenuint.

Sanningen är att vi är en svag familj med två svaga ledare i fronten, mina föräldrar. Dem har misslyckats på alla sätt och vis och skadan är tyvärr redan skedd. Mina syskon är också hemska individer. Negativa. Spydiga, hämndlysta. Det är en otroligt negativ atmosfär och omgivning. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner noll kärlek eller känslor till dessa individer. Det känns som om dem har gjort allt dem kan för att förstöra mig. Jag är yngst i familjen. I min uppväxt har jag blivit retad, hånad, mobbad och nekad allt som går. Fick inte leka med vänner, fick inte ens träffa tjejer eller resa någonstans, inte ens efter studenten. Motståndet har varit enormt.

Idag är jag en kall och ointressant person. Min blick är liksom... tom. Livet har runnit ur mig och det känns verkligen. Jag får nästan skuldkänslor när jag handlar i mataffären och kassörskan försöker vara trevlig och hälsa, jag kan knappt hälsa tillbaka. Det är verkligen hemskt, hatar att vara såhär. Det fanns en tid när jag hade liv och energi i mig... en låga... den lågan är tyvärr släckt.

Jag vet inte riktigt poängen med tråden jag vill bara skriva av mig jag har ingen att prata med i mitt liv, verkligen ingen. Jag sitter framför datorn från morgon till morgon, sover oregelbundet och har ingen rutin överhuvudtaget. Spelar spel men inte ens det biter på mig längre. Vet inte hur länge jag kan fortsätta, stressar inte så mycket över det dock. Tar det slut så tar det slut.

Är det någon som känner igen sig eller har några tips? Familjen är bara att glömma, hur går man vidare?

Du kan aldrig bli frisk i den miljö som gjorde dig sjuk. Du måste byta ut alla toxiska människor i ditt liv.
Utmaningen med depressionen är att hitta energi för att ens kunna begå de simplaste av handlingar.
Se till att börja med att avsluta de relationer som sänker dig, finns inget val där det måste ske.

Läs på om personlig utvecklig och börja intressera dig för dig själv och försök hitta inspiration, även den minsta gnistan är bra. Handlar om att hitta nåt litet ljus i tunnel som man kan styra åt och få upp hoppet om en bättre framtid. Gör vad som krävs.

Lägg upp en plan för ditt liv och hur du ska komma vidare och identifiera de minsta steg du klarar av att ta för att påbörja resan, och bygg sen vidare.

Sen gillade jag Netflix dokumentären Stutz. Psykologen Phil Stutz ger en del verktyg som inte är allt för tokiga för unga män som hamnat vilse i livet och inte vet vad de ska göra.
Hans första råd är att börja arbeta på sin livskraft och där i ingår bl.a fysiskträning. Pallar du inte gå till gymmet börja med det minsta steget och gå långpromenader. Löpning är även lätt att påbörja. Köp en motionscykel om du inte vill gå utanför dörren.

Kost,motion, sömn och goda relationer( eller inga relationer alls) är fundamentalt för att må bättre.

Gör vad som krävs för att sparka dig själv i rätt riktning.

Ingen depression förbättras av att sitta vid datorn från morgon till morgon. Faktum är att det förmodligen är en större bidragande orsak till din depression idag än din uppväxt är.

Många har känt sig oälskade i barndomen, jag är en av dessa. Depression kommer från att inte ha mål och riktning livet, inget att kliva upp ur sängen för. Därav måste du komma på först, vad vill jag förändra i mitt liv primärt? Å varje dag kliva upp med det i sikte.

Läs nya testamentet och gå med i en frikyrka som är trogen Guds ord och döp dig. Gå på söndags gudstjänsterna och lyssna på predikan. Gå sen fram till pastorn och säg att du vill bli frälst efter gudstjänsten. Skicka ett mail eller sms till han om du är för introvert. De kommer hjälpa dig. Hjälp sen till i församlingen, läs högt ur bibeln på bönemötena, ha förbön för andra. Det finns en massa saker i den kristna gemenskapen som gör att du växer som människa!

Du kommer aldrig att glömma familjen, det är ju det som är grejen med ptsd - det sitter kvar. Det du gör är att du slutar upp med att träffa dem, speciellt den medlem som du känner påverkar dig mest. Då tar du åtminstone bort triggern fysiskt.

Ja, det är ledsamt och en stor sorg att kapa familj. Men det kan också vara vad som behövs för att överleva.

Sen måste du bygga upp dig själv. Ingen kan och kommer göra det åt dig. Du ska göra det för dig själv.

Små steg, det kommer ta tid. Träning är ett tröttsamt men fungerande råd. Vitaminer och mineraler så att du inte har depressions symptom av brister. Mat, duka fint, är gott. Städa ditt hem. Yoga för ptsd. Andningsövningar. Ut i skogen, parken etc bara för att du ska få natur. Gå till biblioteket istället för att sitta själv hemma. Absolut inga mirakel lösningar, men de hjälper lite och allt som ger lite är bra.

Och för idag. Gå ut och ät en glass om det är sol. En kaffe om det regnar. Oavsett sinnesstämning.

Återigen,

Det är väldigt lätt att tipsa andra, utan att behöva göra själva jobbet.

Men här är några tips då.

Åk på semester till ett varmt land som du tycker om.

Det räcker med en weekend.

En weekend kan du alltid ta utan att det blir för mycket krångel.
Ta gärna många weekends dit så du lär känna landet.

När du väl är där börjar du fråga folk hur man jobbar där.

Du kanske kan jobba på café eller liknande.

Förbered dig långsamt under lång tid helt enkelt.

Men åk dit ofta, så ofta du kan.

Det finns en mentalitet i Sverige: jag kan inte, det går inte.

Den mentaliteten finns inte i andra länder.

Där är det ”do or die” som gäller.

De flesta är fattiga, har svåra liv.
Men de hjälper varandra, för de måste ju, för att kunna överleva.

Läkare vet förmodligen ingenting om psykisk ohälsa.

Om jag var du skulle jag söka Jesus, spiritualitet, kärlek, gemenskap, vänner som vill och är intresserade av att bry sig om dig.

Jag tror du kommer hitta allt detta i ditt nya varma land.

Hoppas det går bra

Lycka till

(min fetning) Inlägget ovan vill jag att du tar till dig. Netflix nästa!

Vill man ha någonting gjort får man göra det själv. Att sitta och vänta på att NÅGOT ska hända eller att man ska räddad eller vad som helst fungerar inte.

Definitionen av depression är att man inte orkar/vill/kan ta tag i någonting så sluta försök skaffa så många diagnoser som möjligt det kommer inte hjälpa.

Min uppväxt är präglad av extremvåld från början till slut med flera bokstavligt galna knarkare och grova alkoholister i barndomen. Helt utan förvarning kunde man bli slagen till en hög blod och sedan bli lurad att säga rätt saker när socialen kom på besök, ofta för att folk eller skolan anmälde. Jag skulle kunna skriva en bok om allt skit som hänt mig både psykiskt och fysiskt.

Det jag vill komma till är att den enda som kan ändra något är du. Jag visste från en ung ålder att staten kan inte hjälpa mig, de vill troligtvis inte så att vara sund och TVINGA mig själv att göra saker långt ifrån min "comfort zone" har lett mig rätt långt i livet idag. Allt jag varit med om ser jag idag som något positivt. Jag är stark och vet hur jag ska hantera olika situationer på sätt många runtom mig blir chockade när de ser då min uppväxt gett mig ett lugn och focus i väldigt pressade situationer.

Att ha haft en hård uppväxt kan bli en styrka om du fokuserar på rätt saker och slutar tycka synd om dig själv. Tro mig jag har varit där du är nu, ett mörkt ställe men det går att komma ur.

Jag har klarat mig utmärkt utan min familj som idag bara är ett avlägset minne, tror morsan eller farsan dött eller båda men inget som bekommer mig, det är bra då kan de troligen inte skada någon mer.

(min fetning) Inlägget ovan vill jag att du tar till dig. Netflix nästa!

Förstår inte försökte de skydda dig så du inte fick göra nåt ? 😔

Mina föräldrar är rädda och paranoida människor, dem litar inte på någon. Dem litade inte på klasskamraters föräldrar och så. Jag vet inte varför min mor var så emot att jag skulle skaffa flickvän, jag har läst om att mödrar kan vara överbeskyddande för att de oroar sig över att tjejen ska sno sonen ifrån dem eller liknande... oavsett så är dem inte friska. När jag var liten har dem önskat mig döden flera gånger öppet. Idag nekar dem detta.

Är det värt att skaffa netflix för att se på den

Ja på nåt sätt förstår jag de man vet aldrig hur människorna är oavsett om det skolkamrater finns många sjuka människor överallt 😔 samtidigt måste barn leka osv det svårt balansera som föräldrar .

Hon kanske var orolig du gör nåt med flickan ,kanske blir gravid mm

Man säger massor saker när man arg,frusterad som man inte menar egentligen 😔

För tänk om dina föräldrar struntade i vad du gör och nåt hände ? Du skulle kanske anklaga de för de inte satte gränser i stälket ?