Depression & PTSD, jag förlorar mig själv...

Men vänta du har ett jobb?
Flytta då va är problemet.
Bo inneboende hos nån för typ 2000 3000 isch allt är ju bättre än o bo me sådär.

Endast Jesus kärlek kan ersätta den du inte fick från familjen. Träning kan funka tillfälligt med är ingen långsiktig lösning. Vården bryr sig inte som du kanske märkt. Ditt främsta hopp finns i att ödmjuka dig inför Herren och få känna värmen och gemenskapen bland kristna bröder och systrar i en bra församling. Synden leder alltid till döden och det är där du kommer hamna. Lättja och självömkan är närbesläktade synder.

Hur finner jag orken att ta mig till gymmet... jag undviker andra människor helst

OK, bra! Ta igen sömnen, skriv igen när du vaknat så fortsätter vi.

Jag är i en knivig sits där jag lider av djup depression och PTSD, främst i familjen. Jag blir tyst och tillbakadragen så fort jag är i närheten av en familjemedlem. Det finns liksom ingenting där längre, inga känslor, ingen kärlek. Dem försöker hålla det vid liv men det är omöjligt. För mycket trauma från barndomen. Jag har två systrar och en bror, men endast lite halv kontakt med den ena systern. Några sms av och till... önskar att det också slutade, vad är poängen. Det är så ogenuint.

Sanningen är att vi är en svag familj med två svaga ledare i fronten, mina föräldrar. Dem har misslyckats på alla sätt och vis och skadan är tyvärr redan skedd. Mina syskon är också hemska individer. Negativa. Spydiga, hämndlysta. Det är en otroligt negativ atmosfär och omgivning. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner noll kärlek eller känslor till dessa individer. Det känns som om dem har gjort allt dem kan för att förstöra mig. Jag är yngst i familjen. I min uppväxt har jag blivit retad, hånad, mobbad och nekad allt som går. Fick inte leka med vänner, fick inte ens träffa tjejer eller resa någonstans, inte ens efter studenten. Motståndet har varit enormt.

Idag är jag en kall och ointressant person. Min blick är liksom... tom. Livet har runnit ur mig och det känns verkligen. Jag får nästan skuldkänslor när jag handlar i mataffären och kassörskan försöker vara trevlig och hälsa, jag kan knappt hälsa tillbaka. Det är verkligen hemskt, hatar att vara såhär. Det fanns en tid när jag hade liv och energi i mig... en låga... den lågan är tyvärr släckt.

Jag vet inte riktigt poängen med tråden jag vill bara skriva av mig jag har ingen att prata med i mitt liv, verkligen ingen. Jag sitter framför datorn från morgon till morgon, sover oregelbundet och har ingen rutin överhuvudtaget. Spelar spel men inte ens det biter på mig längre. Vet inte hur länge jag kan fortsätta, stressar inte så mycket över det dock. Tar det slut så tar det slut.

Är det någon som känner igen sig eller har några tips? Familjen är bara att glömma, hur går man vidare?

Tolkar det som att du ändå finns där då du lyckas reflektera över situationen och känna saker angående att du inte känner så mycket.

För egen del kan jag tyvärr bara komma med ett ganska trött tips. Om jag inte tränar på länge är det som att mitt mående gradvis bryts ned tills jag knappt känner något. Och det är inte att ”göra rörelserna” jag talar om utan att ta i för fullt. Även kalldusch kan hjälpa för att ”resetta” kroppen och psyket en del, precis som träningen.

J
Jag vet inte riktigt poängen med tråden jag vill bara skriva av mig jag har ingen att prata med i mitt liv, verkligen ingen. Jag sitter framför datorn från morgon till morgon, sover oregelbundet och har ingen rutin överhuvudtaget. Spelar spel men inte ens det biter på mig längre. Vet inte hur länge jag kan fortsätta, stressar inte så mycket över det dock. Tar det slut så tar det slut.

Är det någon som känner igen sig eller har några tips? Familjen är bara att glömma, hur går man vidare?

Jag är i en knivig sits där jag lider av djup depression och PTSD, främst i familjen. Jag blir tyst och tillbakadragen så fort jag är i närheten av en familjemedlem. Det finns liksom ingenting där längre, inga känslor, ingen kärlek. Dem försöker hålla det vid liv men det är omöjligt. För mycket trauma från barndomen. Jag har två systrar och en bror, men endast lite halv kontakt med den ena systern. Några sms av och till... önskar att det också slutade, vad är poängen. Det är så ogenuint.

Sanningen är att vi är en svag familj med två svaga ledare i fronten, mina föräldrar. Dem har misslyckats på alla sätt och vis och skadan är tyvärr redan skedd. Mina syskon är också hemska individer. Negativa. Spydiga, hämndlysta. Det är en otroligt negativ atmosfär och omgivning. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner noll kärlek eller känslor till dessa individer. Det känns som om dem har gjort allt dem kan för att förstöra mig. Jag är yngst i familjen. I min uppväxt har jag blivit retad, hånad, mobbad och nekad allt som går. Fick inte leka med vänner, fick inte ens träffa tjejer eller resa någonstans, inte ens efter studenten. Motståndet har varit enormt.

Idag är jag en kall och ointressant person. Min blick är liksom... tom. Livet har runnit ur mig och det känns verkligen. Jag får nästan skuldkänslor när jag handlar i mataffären och kassörskan försöker vara trevlig och hälsa, jag kan knappt hälsa tillbaka. Det är verkligen hemskt, hatar att vara såhär. Det fanns en tid när jag hade liv och energi i mig... en låga... den lågan är tyvärr släckt.

Jag vet inte riktigt poängen med tråden jag vill bara skriva av mig jag har ingen att prata med i mitt liv, verkligen ingen. Jag sitter framför datorn från morgon till morgon, sover oregelbundet och har ingen rutin överhuvudtaget. Spelar spel men inte ens det biter på mig längre. Vet inte hur länge jag kan fortsätta, stressar inte så mycket över det dock. Tar det slut så tar det slut.

Är det någon som känner igen sig eller har några tips? Familjen är bara att glömma, hur går man vidare?

Jag får nästan skuldkänslor när jag handlar i mataffären och kassörskan försöker vara trevlig och hälsa, jag kan knappt hälsa tillbaka.