Depression & PTSD, jag förlorar mig själv...

Jag vill faktiskt lämna. Är det en dum ide att sluta jobbet, sälja allt man har och bara lämna? Utan någon plan?

Du har kontakt med vården. Får du den hjälp du vill ha? Är du tydlig med vad du behöver hjälp med för att orka vardagen?

Jag tror att jag är för feg för att officiellt bara lämna allt & alla. Samtidigt lider jag när jag står med en fot på vardera planhalva. Jag är vekligen kluven. Jag ogillar dem men samtidigt är det mina föräldrar.... du förstår säkert hur jag menar. Jag känner mig låst.



Jag vill lämna, problemet är bara vad jag ska göra i ett annat land, jag har tyvärr ingen utbildning och är allt för lat och deprimerad för att lära mig något nytt. Jag tror att jag lider av ADD men vården vägrar testa mig, jag förstår inte detta. Jag kan inte komma till skott med nånting i mitt liv, dem hänvisar till min depression och ptsd...



1. Jag klarar mig eftersom jag inte spenderar på något annan än mat. Sjukskriven pga mitt tillstånd. Jag vet inte hur länge jag kan forstätta sjukskriva mig, blir jag nekad så slutar jag bara jobba, orkar inte just nu.
2. Bor själv
3. Nej, aldrig, jag är fast i hemmet
4. Ja



Jag vet inte... ska jag vara ärlig så vill jag bara försvinna. Vad det nu innebär. Det känns som om jag balanserar på en väldigt tunn lina just nu.

Du bör ju ha någon sorts ekonomisk lösning. Kanske börja studera på någon annan ort?

Jag är i en knivig sits där jag lider av djup depression och PTSD, främst i familjen. Jag blir tyst och tillbakadragen så fort jag är i närheten av en familjemedlem. Det finns liksom ingenting där längre, inga känslor, ingen kärlek. Dem försöker hålla det vid liv men det är omöjligt. För mycket trauma från barndomen. Jag har två systrar och en bror, men endast lite halv kontakt med den ena systern. Några sms av och till... önskar att det också slutade, vad är poängen. Det är så ogenuint.

Sanningen är att vi är en svag familj med två svaga ledare i fronten, mina föräldrar. Dem har misslyckats på alla sätt och vis och skadan är tyvärr redan skedd. Mina syskon är också hemska individer. Negativa. Spydiga, hämndlysta. Det är en otroligt negativ atmosfär och omgivning. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner noll kärlek eller känslor till dessa individer. Det känns som om dem har gjort allt dem kan för att förstöra mig. Jag är yngst i familjen. I min uppväxt har jag blivit retad, hånad, mobbad och nekad allt som går. Fick inte leka med vänner, fick inte ens träffa tjejer eller resa någonstans, inte ens efter studenten. Motståndet har varit enormt.

Idag är jag en kall och ointressant person. Min blick är liksom... tom. Livet har runnit ur mig och det känns verkligen. Jag får nästan skuldkänslor när jag handlar i mataffären och kassörskan försöker vara trevlig och hälsa, jag kan knappt hälsa tillbaka. Det är verkligen hemskt, hatar att vara såhär. Det fanns en tid när jag hade liv och energi i mig... en låga... den lågan är tyvärr släckt.

Jag vet inte riktigt poängen med tråden jag vill bara skriva av mig jag har ingen att prata med i mitt liv, verkligen ingen. Jag sitter framför datorn från morgon till morgon, sover oregelbundet och har ingen rutin överhuvudtaget. Spelar spel men inte ens det biter på mig längre. Vet inte hur länge jag kan fortsätta, stressar inte så mycket över det dock. Tar det slut så tar det slut.

Är det någon som känner igen sig eller har några tips? Familjen är bara att glömma, hur går man vidare?

Jag får inte i närheten av den vård jag vill ha eller behöver. Väntetiderna är även orimliga. En gång fick jag vänta i 8 månader, inställda tider men ändå... annars är det normalt med 1-3 månader mellan varje möte. Ska jag testa mig för ADD för att få en kickstart i mitt liv så måste jag nog vänta i minst 2 år. Detta är en av anledningarna till varför jag känner hopplöshet.

Vilket ansvar tycker du själv att du har för situationen du är i nu? Vilka drömmar har du om framtiden om du tillåter dig själv att se framåt.
Hur ska du nå ditt?

Hur ser en vanlig dag ut i ditt liv?

1. GÅ en yrkesutbildning
2.skaffa ett jobb
3. Flytta ut FÖR I HELVETE.

vaknar
äter två mackor framför datorn
sitter framför datorn tills jag blir hungrig
äter något
tillbaka till datorn
sover igen

nu har jag varit vaken hela natten till exempel och tänkte sova snart... kommer missa hela dagen igen, inte för att jag går ut, men ändå

En yrkesutbildning kanske hade varit något, men då måste man väl flytta och allt sånt, eller kan man göra det online? Samtidigt sitter jag framför datorn och ser hur folk tjänar miljontals med kronor på att göra konstiga saker, på youtube till exempel. Det känns så konstigt att jobba 160 timmar i månaden för att tjäna en lön som inte går så långt. Detta är en tanke som har orsakat lidande hos mig. Finner liksom inte meningen med att jobba ett normalt jobb. Jag har skött jobbet fram tills nu utan problem ska tilläggas men börjar tröttna på hela grejen, oavsett jobb antar jag.

Hur finner jag orken att ta mig till gymmet... jag undviker andra människor helst



Ja