Depression & PTSD, jag förlorar mig själv...

Jag är i en knivig sits där jag lider av djup depression och PTSD, främst i familjen. Jag blir tyst och tillbakadragen så fort jag är i närheten av en familjemedlem. Det finns liksom ingenting där längre, inga känslor, ingen kärlek. Dem försöker hålla det vid liv men det är omöjligt. För mycket trauma från barndomen. Jag har två systrar och en bror, men endast lite halv kontakt med den ena systern. Några sms av och till... önskar att det också slutade, vad är poängen. Det är så ogenuint.

Sanningen är att vi är en svag familj med två svaga ledare i fronten, mina föräldrar. Dem har misslyckats på alla sätt och vis och skadan är tyvärr redan skedd. Mina syskon är också hemska individer. Negativa. Spydiga, hämndlysta. Det är en otroligt negativ atmosfär och omgivning. Jag kan med handen på hjärtat säga att jag känner noll kärlek eller känslor till dessa individer. Det känns som om dem har gjort allt dem kan för att förstöra mig. Jag är yngst i familjen. I min uppväxt har jag blivit retad, hånad, mobbad och nekad allt som går. Fick inte leka med vänner, fick inte ens träffa tjejer eller resa någonstans, inte ens efter studenten. Motståndet har varit enormt.

Idag är jag en kall och ointressant person. Min blick är liksom... tom. Livet har runnit ur mig och det känns verkligen. Jag får nästan skuldkänslor när jag handlar i mataffären och kassörskan försöker vara trevlig och hälsa, jag kan knappt hälsa tillbaka. Det är verkligen hemskt, hatar att vara såhär. Det fanns en tid när jag hade liv och energi i mig... en låga... den lågan är tyvärr släckt.

Jag vet inte riktigt poängen med tråden jag vill bara skriva av mig jag har ingen att prata med i mitt liv, verkligen ingen. Jag sitter framför datorn från morgon till morgon, sover oregelbundet och har ingen rutin överhuvudtaget. Spelar spel men inte ens det biter på mig längre. Vet inte hur länge jag kan fortsätta, stressar inte så mycket över det dock. Tar det slut så tar det slut.

Är det någon som känner igen sig eller har några tips? Familjen är bara att glömma, hur går man vidare?

Tolkar det som att du ändå finns där då du lyckas reflektera över situationen och känna saker angående att du inte känner så mycket.

För egen del kan jag tyvärr bara komma med ett ganska trött tips. Om jag inte tränar på länge är det som att mitt mående gradvis bryts ned tills jag knappt känner något. Och det är inte att ”göra rörelserna” jag talar om utan att ta i för fullt. Även kalldusch kan hjälpa för att ”resetta” kroppen och psyket en del, precis som träningen.

Har du fått det på diagnos, depression och PTSD?

Hur finner jag orken att ta mig till gymmet... jag undviker andra människor helst


Ja

Trist. Du är inte ensam. Låter som du kanske behöver ett sammanhang och vad bra att du skriver ned dina känslor!

Psykakuten finns där på telefon. De svarar alltid och det finns någon där att tala med. Det är kanske inte så att du får någon att snacka med på en gång men de kan ge dig nya kontakter.

Det låter tråkigt med din familj och den negativa stämningen. Viktigt med familjen men det går att leva ett helt liv utan dem. Hur otroligt det än kanske låter. Ditt liv är ditt ansvar.

Det låter ansträngande att sitta framför datorn hela tiden. Vad sägs om en plan att kanske INTE sitta framför datorn hela dagarna?

Återigen. Om du får bara negativt tillbaka från dina släktingar så undrar jag hur du tänker kring att fortsätta ha denna kommunikation i så stor omfattning som du har? Om det känns ogenuint så kanske du har fel eller så är det faktiskt så, pga er historia, att det är sant. Hur känner du inför det?

Hursom så är det bra att du interagerar. Du är inte ensam.

Hej,

Det är ju enkelt för en annan att säga men.
Lämna.

Flytta till ett varmt land.

Du har ingen skyldighet att umgås med andra människor.

När du bor i det nya landet får ju släkten och vännerna och familjen hälsa på dig om alla vill.

Välj din framtid.
Umgås med människor du tycker om.

Som ger dig bra energi, bra vibrationer.

Lycka till

Bra att du kom in här. Trots dina besvär kan du beskriva din situation på ett sätt som gör att jag förstår dig.
Vill fråga om några saker.
1. Ekonomi? Hur klarar du dig?
2. Boende? Bor kvar hemma?
3. Ute och går, frisk luft, motion?
4. Läkarkontakt? Psykoterapeutkontakt?

Vad är du egentligen förväntar dig av omgivningen och vad vill du ska hända?

Dysfunktionella familjer är ett resultat av att kvinnan vill skaffa barn för att knyta mannen närmare till sig. Kärlek svalnar efter tio år och föräldrarna känner inga varma känslor för varandra längre. Allt detta förnimmer barnen, som egentligen bara blev en onödig belastning för föräldrarna.

Mitt råd, liksom andra har skrivit här, är att flytta och lämna familj och släkt. Man lämnar något dåligt för att finna människor som uppskattar en. Det finns inget tvång att man ska umgås med familjen.

Jag tror att jag är för feg för att officiellt bara lämna allt & alla. Samtidigt lider jag när jag står med en fot på vardera planhalva. Jag är vekligen kluven. Jag ogillar dem men samtidigt är det mina föräldrar.... du förstår säkert hur jag menar. Jag känner mig låst.


Jag vill lämna, problemet är bara vad jag ska göra i ett annat land, jag har tyvärr ingen utbildning och är allt för lat och deprimerad för att lära mig något nytt. Jag tror att jag lider av ADD men vården vägrar testa mig, jag förstår inte detta. Jag kan inte komma till skott med nånting i mitt liv, dem hänvisar till min depression och ptsd...


1. Jag klarar mig eftersom jag inte spenderar på något annan än mat. Sjukskriven pga mitt tillstånd. Jag vet inte hur länge jag kan forstätta sjukskriva mig, blir jag nekad så slutar jag bara jobba, orkar inte just nu.
2. Bor själv
3. Nej, aldrig, jag är fast i hemmet
4. Ja


Jag vet inte... ska jag vara ärlig så vill jag bara försvinna. Vad det nu innebär. Det känns som om jag balanserar på en väldigt tunn lina just nu.

Jag vill faktiskt lämna. Är det en dum ide att sluta jobbet, sälja allt man har och bara lämna? Utan någon plan?

Du har kontakt med vården. Får du den hjälp du vill ha? Är du tydlig med vad du behöver hjälp med för att orka vardagen?